Och så var vi framme vid vårt mål. Till slut. Falsterbo; sommarens sista tävling. Vad som hände där har de flesta av er säkert koll på, och för er andra... Googla, om ni känner att ni behöver veta, för jag orkar inte prata mer om det.

 

Falsterbo är förvisso inte årets roligaste på tävling; det är mygg och det är gräs och det är förbannat långt till allting. Men det är också i Sverige och cirka ALLA ens kompisar är där. Därför är det kul. Plus att man inte behöver ha med halva stallet (om man inte kvalat in 57 unghästar men vi hade bara en och henne skötte Lotta TOPPENBRA - felfri i båda kvalen, bara en sån sak!) Vi hade med oss Magic, Dallas och Baltimore. Grabbarna grus alltså, bästa killarna.

 

Tävlingsmässigt finns inte så mycket att säga. Vi hann ju inte göra så mycket. Mr Clear Round  (dvs Magic) var nolla i sin enda 150 i alla fall. Fem 5*-rundor i livet och felfri i alla. Wow. Är en sån ära att få vara med honom på hans resa.

 

Det blev lite kalasande också, lite sånt får man faktiskt unna sig när varenda kotte man känner är på plats. Roligast av allt var white party dit jag gick med världens bästa Izabelle. En av många underbara människor det här jobbet har fört in i mitt liv.

 

Det om Falsterbo. Sedan dess har vi inte gjort en enda tävling (bara några endagars med Jörgen och kidsen) och jag har klättrat på väggarna i några veckor nu. Vi är inne på vecka sju nu. Jag brukar bli uttråkad efter EN vecka hemma. Go figure.

 

Men, snart är det dags igen. Kan knappt bärga mig. 

 

Inte Falsterbo, men väl Elmia. Längtar efter att få åka på tävling med dessa grabbar igen!

Efter en vecka med småtjejerna i Åby åkte vi hela vägen ner till Franska Vichy med Magic, Baltimore, Matina och Lisa. En lång resa som tog nästan tre dygn och krävde stopp i Hamburg och Frankfurt. Väl i Vichy... Kaos. Jag TYCKER inte om franska tävlingar och så är det med det. Vi fick parkera på ett torg mitt inne i staden och sedan leda hästarna på bil- och gågator i kanske 800 m innan vi var framme på tävlingsplatsen. Livsfarligt! Det blåste dessutom storm och spöregnade - rakt in i våra boxar! 

 

Sedan började tävlingarna och det blev inte mycket bättre om jag ska vara ärlig... Faktum är att det nog bara blev sämre. Framhoppningen var en enda stor gyttjepöl, till bredden fylld av galna fransmän utan vare sig självbevarelsedrift för sig själva eller sina stackars hästar. Själva tävlingsbanan var på gräs, och gräs i kombination med monsunregn och fransmännens totala inkapibilitet att preparera banan = leråker möter kohage.

 

Det var så illa att vi faktiskt åkte hem en dag tidigare, redan på lördagen. Då hade nästan alla icke-fransoser redan kastat in handduken och åkt hemåt. 

 

Vad vi, på den positiva sidan, kan ta med oss hem från Vichy är att Baltimore var sexa i GP-kvalet och att även resten av gänget kämpade på bra och hoppade väl trots omständigheterna. 

 

På vägen hem stannade vi hos Felipe som rider Berdina (jag hoppas att ni minns henne!) numera. Ett kärt återseende även om hon var lika sur som alltid.

Nämen, snart är vi ju i kapp med tävlingarna! Tror bara att det är Åby, Vichy och Falsterbo kvar nu. Hälleluja. Sedan ska vi återgå till """högkvalitativ""" delgivning av även ANDRA bitar av mitt liv. Lovar.

 

Mellan stortävlingarna hann jag med min första nationella meeting sedan Borås i februari. Alex & reste av teamet var ju i Sundbyholm en sväng i april/maj men då var jag hemma och förberedde inför en kommande Frankrike-resa. Den här gången styrdes dock kosan mot Göteborg och travbanan i Åby, vilket enligt mig är en av de absolut bästa nationella tävlingarna. Med oss hade vi åttaåriga Matina, sjuåringarna Fia Colada och Lucky Lisa samt sexåriga Gelatina, så det var småtjejerna på turné!

 

Hästarna var strålande från början till slut. Tina tog en andraplats i 140-finalen, Lisa var placerad i sin första 140 avd A och Fia var en superstjärna som alltid. Gelly, som veckan innan hade kvalat till Falsterbo var med gör att samla mer rutin och gjorde det superbra. 

 

Over all en riktig toppenvecka, mycket pga fina stallar (det gör SÅ mycket), lättskötta hästar (alla fyra var värda varsin STOR guldstjärna) samt högklassigt sällskap. Syrran sov över en natt och sedan var de flesta av mina närmsta groomkompisar där. Och så firade vi ju midsommar också. Fan-tastiskt!

 

Det är jobbigt att vara på tävling när man är bebis!

Bloggdags. Det gäller bog att snabba på lite här om jag ska hinna i kapp med tävlingssummeringarna innan spektaklet drar igång igen. Det är förhoppningsvis inte många veckor kvar nu. 

 

Just nu händer inte mycket här i livet, det finns inte allt för mycket att skriva om. Jag har haft semester vilket var regnigt men ändlöst fantastiskt. Saknar trots allt min familj och släkt och vänner och hästarna VARENDA dag. Så kommer det väl alltid vara, antar jag.

 

Här om dagen var jag och såg Superswede på bio. Att gå på bio själv är en högst underskattad aktivitet om ni frågar undertecknad. Filmen var, så klart, helt otrolig och som alltid annars när jag ser filmer från 60-70-talet önskar jag att jag hade levt då. Allt var säkert inte bättre då men det känns så. Musiken var bättre, människorna naturligt vackrare, kläderna finare och sporten känns som att den var så mycket mer engagerande. Inte minst F1.

 

Men för att prata om det vi skulle prata om... Åh, Sopot. Bästa utomhustävlingen i år och vilken vecka vi hade sen. Tog båten över till Polen bara ett dygn efter att vi kommit hem från Danmark, men man kan inte ens klaga på det när man får åka med sina tre favoritgrabbar på fintävling. Det var förvisso snorlångt upp till banan men vi hade strålande sol, jättefina stallar och fantastisk mat. Plus att Sopor är himla vackert.

 

Bäst av allt var dock hur hästarna gick. Dallas som ju var dubbelnolla i Nations Cup veckan innan hade det lite tuffare här men han gjorde det bra ändå. Baltimore var felfri och placerad i sin första 160-start på flera år och Magic... Åh, Magic. Nuddade inte en bom under hela helgen, och det var hans första 5* tävling. Två stora 150 och sedan en 160 GP över två rundor. En sjätteplats i hans första 5* GP! Vilken häst!! 

 

Sopot blir nog mitt finaste minne den här utomhussäsongen. Det blir lätt så när hästarna är OTROLIGA och man har sitt favoritumgänge i samma lag och stall. Åh, tack gode Gud för att jag bestämde mig för att börja jobba med det här den där mörka novembertisdagen för några år sedan. Så mycket man fått uppleva och se tack vare det. Det väger upp att man inte följt det berömda ledet och gjort det man "ska" ha gjort när man nästan är 25, alla dagar i veckan.

 

Efter tre intensiva veckor i Frankrike och Tyskland x2 hade vi en vecka hemma innan lastbilen styrdes mot vårt södra grannland. Generellt sett hatar jag tävlingar i Danmark eftersom det är.... Lite som Sverige med alla efterblivna regler, fast också mycket sämre på alla tänkbara sätt. Funktionärer som SPRINGER efter en och tvingar en att lyfta på dubbla täcken i ösregn för att de prompt måste se nummerlappen. Polisrazzior näe man kör till och från tävlingsplatsen. Värdelösa framhoppningar. And so on...

 

Uggerhalne hade vi hört skulle vara en kanonfin och påkostad tävling, och det kanske det var - om man satt i VIPe, men för hästar, hästskötare, ryttare och övrig publik var det inget att hänga i granen. 

 

Ska vi dock se det hela från den enda ljusa sidan som fanns så; Dallas gjorde sin debut i nations cup där, och jag med för den delen! SÅ kul att få dra på sin Sverige-jackan och klä Dallas i den finaste färgkombinationen som finns. Och som han hoppade sen... Wow. Sveriges enda dubbelnolla och en stor anledning till att laget kammade hem en andraplats. Kommer aldrig att glömma den dagen!

 

Resten av gänget gjorde det också bra. Fia var placerad i unghästfinalen som vanligt och de andra två (Baltimore och Magic) hoppade fantastiskt hela helgen. Bäst av allt var dock nästan att en av mina Stephex-bästisar, Nina, var där och förgyllde en annars lerig och kall helg!

 

 

First things first: VILKEN FANTASTISK TÄVLA DETTA VAR!! Som jag sa i förra inlägget så älskar jag ju Tyskland och tyska tävlingar, och den här tävlingen var inget undantag. Den kämpade lite i motvind med halvkasst väder, trång framhoppning och 20 minuters(!!!) gång- eller skrittväg till banan, but still... I love it.

 

Så fantastiska omgivningar, atmosfär och service att man blir helt varm i själen. Inte undrar på att många ur det absoluta toppskiktet väljer att åka dit. Vi hade med oss Dallas, Magic och Fia vilket inte heller gjorde saken sämre då: 1. tre hästar är SEMESTER och 2. de tre är mina favoriter och de enklaste hästar man kan tänka sig.

 

Minns knappt hur det gick resultatmässigt mer än att Magic debuterade 160 GP och att Fia var tvåa i unghästfinalen. Lilla prinsessan, älskar henne så!

 

Många av mina bästa vänner befann sig i Nörten-Hardenberg så även utöver tävlingarna var det en riktig toppentillställning. När man jobbar så här hårt och ofta har väldigt många hästar blir det inte mycket till umgänge och fest, så det är kul de få gånger man faktiskt har tid till det.

 

Nu ska jag strax ut och jobba igen. Är så där vidrigt trött som man bara är när man gått en vecka utan ledigt. Jag är en sån där människa som inte sover om nätterna, så jag behöver min lediga dag för att ta igen all förlorad sömn...på dagtid. 

 

Direkt efter Le Touquet packade vi om lastbilen och styrde mot Redefin i östra Tyskland. Lisa och Tina fick hänga med även hit men Berdina och Dallas byttes mot Magic. Sann lyx att åka med bara tre hästar när man är van vid att åka med fyra, fem eller sex!

 

Redefin gick liksom Le Touquet på gräs men har man bara tre hästar är det ändå okej. Plus att det till skillnad från LT var ganska nära till banan och framhoppningen = SKÖNT. Vi hade dessutom tur med vädret nästan hela tiden och hästarna gick helt okej, samt att jag gillar tyska tävlingar pga bra organisation och mat, så det blir ett plus från mig!

 

För en lite mer nutida uppdatering kan jag meddela att det här nya livet utan tävlingar (för er som inte vet - vi kommer till det när det är dags att skriva om Falsterbo) tar hårt på mig och tvingar mig till att försöka skapa ett liv utanför jobbet. Det ska man väl i och för sig inte klaga på, kanske. I går till exempel; då skulle vi egentligen åka på hästtävling(!!!!) som åskådare(!!!!) efter jobbet, men regnet öste ner och sista klassen ställdes in. Vi vände halvvägs och styrde i stället mot närmsta biograf, och vilken jackpott det blev! Vi såg Dunkirk och HELVETE vilken film det var! Jag älskar Christopher Nolan sedan tidigare (mest pga Interstellar) och den här genialiska skildringen av WWII-dramat på Frankrikes västkust kan omöjligt ha gjort NÅGON besviken. Så om ni inte redan gjort - se den!

 

I början av maj var vi i franska Le Touquet med fyra hästar. Alex har varit där tre eller fyra gånger redan och jag hade hört väldigt gott om tävlingen, men var ändå ganska tveksamt inställd. Franska tävlingar är och har aldrig varit en favorit hos mig. Att det dessutom vankades gräs och broddar bådade inte heller särskilt gott...

 

Hur som helst. Två dagars resa ner till fantastiskt vackra Le Touquet, som ligger precis vid havet. Tyvärr hade vi inte världens tur med vädret eller stallarna; vädret var jämngrått och stallarna trånga och stökiga. Banan var dock fantastisk, så att ryttarna gillar tävlingen var inte svårt att förstå.

 

Med oss hade vi Dallas, med en åttondeplats i GP-kvalet som toppresultat för helgen, Berdina som gjorde derbydebut och ÄLSKADE det, samt Matina och Lisa som skötte sig fint i 135- och 140-klasserna.

 

Det enda jag riktigt tagit med mig från Le Touquet är att det kom att bli min och Berdinas sista tävling tillsammans. Hon blev kvar i Belgien på hemvägen och har bott där sedan dess. Riktigt, riktigt jobbigt och även om man med åren blivit van vid att förlora hästar är det alltid hemskt att förlora en häst som betyder så mycket som hon faktiskt gjorde och gör för mig.

 

Herre. Gud. Har tydligen inte varit inne här sedan i april, och ändå säger jag alltid att jag faktiskt har en blogg och gillar att skriva om någon frågar. Liar, liar, pants on fire.

 

Senast vi hördes hade vi precis varit i Belgien och tävlat med fem hästar. Fia och Lisa var placerade i sin andra sjuårs-GP och sedan dess har båda två fortsatt på inslagen väg. Baltimore gick vad jag vill minnas var ganska små klasser och var ingen stjärna i dessa. För några veckor sedan gjorde han come back i 5* 160, och var så väl felfri som placerad. Min älskade Berdina tog en placering i sin första rankingklass med oss, men har sedan dess lämnat vårt stall. Stor sorg för mig personligen, men hon hoppar felfritt i 4* 150 med sin nya ryttare och verkar allmänt nöjd med livet, så då är man ju ändå lite glad i hjärtat.

 

Jag tänkte att jag skulle gå igenom tävling för tävling som vi varit på sedan senast, men då det hunnit bli hela sju bortatävlingar sedan dess får det bli i separata inlägg. Så stay tuned for that!

 

I skrivande stund sitter jag i ett kyligt Frankrike. Vi är på tävling i Vichy som ligger en bit från Lyon. Man hade ju hoppats på sol och värme (jag har nästan bara packat shorts och t-shirts...) men i stället står hästarna med dubbla täcken om nätterna och jag fryser ihjäl i min tjocka jacka. Jag var redan sedan innan ganska anti franska tävlingar och detta var inte direkt till landets fördel...

 

Nej, nu ska jag resa mig upp och skruva i ett gäng broddar, snart dags för dagens första start!

SPÄNNANDE är det när man går in på bloggportalen man varit trogen i tio(!!!) år, öppnar skrivverktyget och inser att nämen, här ligger ju ett opublicerat inlägg som jag trodde att jag postat för två månader sedan. Whatever. Det enda ni missade var lite målande beskrivningar av snöströsslade bergstoppar nere i Österrike och en listning på vilka hästar vi hade med oss till Italien. More or less.

 

Så... Hej! Det var, som vanligt, inte i går. Kände att jag får passa på att skriva lite nu när jag blivit förpassad till hemmaplan trots att resten av teamet är i väg på tävling. Vad ska man GÖRA med sitt liv när man har så här mycket fritid?! Hade helt glömt av hur det var att vara homegroom. 

 

Som sig bör efter ett så här långt uppehåll ska jag försöka minnas vad jag gjort sedan sist. Det är en hel massa, det, och för strukturen och min OCDs skull tar vi det i en punktlista:

 

♡ Herning! Till danska Herning for vi ganska direkt efter Göteborg och dit hade jag med mig fem hästar vilket innebar full rulle från början till slut. Ändå hann jag med oförskämt mycket umgänge med Jennifer, som jobbar hos Jüri Sokolovski, och Malin, som jobbar hos Peder (efternamn känns överflödigt här). Vi hade en helt okej vecka och det var framför allt en väldigt trevlig tävling, långa dagar till trots.

 

♡ San Giovanni! Herning blev vinterns sista inomhustävling då vi sedermera styrde kosan mot betydligt sydligare breddgrader; Italiens östkust. Med åtta hästar, två lastbilar, två ryttare, två hästskötare fördelat på lika många veckor hade vi det riktigt bra. Flera av mina favvisvänner var där och hästarna var OTROLIGA. Felfria i så gott som varenda rankingklass, placerade i princip varenda unghästklass och flera topplaceringar för speedtjejerna. Lägg där till strålande sol, vin och supermat och du har i princip allt för att göra mig lycklig.

 

♡ Opglabbeek! Efter hemkomst från Italien tog vi det lite lugnt innan vi åkte till belgiska Opglabbeek. Jag hade fem hästar med mig och hann inte med allt för mycket mer än att göra i ordning hästar och springa upp och ner till banan. Båda sjuåringarna var outstanding och Berdina hoppade felfritt i sin första rankingklass hos oss. Hjärtat!

 

♡ Efter Opglabbeek passade jag på att åka hem i några dagar, och med hem menar jag så klart hem till familjen. Så himla värt att bara få vara mamma och pappas unge och inte känna något som helst ansvar för någonting om då bara för några dagar. 

 

♡ F1!!!!! Kanske inte en del av MITT liv fast jo. För FAN vad mycket roligare livet blir när racehelgerna drar igång, även om deras GPs ofta krockar med våra och jag tvingas undvika sociala medier i ett halvt dygn för att sedan kunna se racen postumt.

 

♡ Stanley Cup! Caps vs Pens drar i gång i natt. Say no more...

 

Det var väl allt. På måndag drar vi till Franska Le Touquet och därefter väntar några hektiska veckor med tävlingar runt om i Europa. Denna veckan är "vi" i Sundbyholm men eftersom det krockar med avresan till Le Touquet blev jag hemma i stället. Inte mig emot, det blir en mysig vecka själv med a-laget!

Sunday, bloody sunday. Jag är ledig(!) och med andra ord är vi inte på tävling den här veckan. Ganska skönt, för ovanlighetens skull. Jag vill ju egentligen spendera mitt liv på tävling och aldrig vara hemma men efter Göteborg har det faktiskt varit lite skönt att bara få ladda batterierna innan allt drar igång igen.

 

Göteborg, ja... En barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Som uppvuxen i lilla Alingsås, några ynka mil från Sveriges näst bästa stad, är GHS så klart den tävlingen man alltid drömt om att få göra. Jag har varit där vartenda år sedan 1998 (med undantag för förra året) och att äntligen få se det från insidan var NOTHING BUT MAGIC.

 

Åkte upp själv på måndagen med vår fina sexåring Bella som skulle gå nya konceptet Swedish Warmblood Trophy. KUL GREJ! Perfekt för kidsen att få göra en riktig arenatävling. Hon hoppade under tisdagskvällen och gjorde det jättebra, sedan fick hon åka hem igen och i stället kom nästa gäng hästar och flyttade in i de internationella stallarna; Cordalis, Cody och Lucky Lisa.

 

Lisa kom med till Göteborg redan under Breeders Trophy i höstas men att vi kunde ha med oss två hästar för de femstjärniga klasserna fick vi veta först när vi körde hem från Borås veckan innan. SÅ roligt!!

 

Och det blev en jättebra vecka. Bodde på hotell med min kompis Matilda och nästan alla mina groomvänner var samlade för en gångs skull. Hästarna var jättefina och skötte sig exemplariskt hela helgen. Världens bästa kompisar! 

 

Nu har vi som sagt laddat om batterierna inför danska Herning dit vi åker med fem hästar på onsdag. Blir tufft men kul. En vecka hemma är helt klart nog för min del, haha. Som tur är åker vi till Italien veckan därpå!

 

I dag har jag för en gångs skull gjort någonting av min lediga dag. Normalt sett brukar jag ligga som en död säl i min säng, men i dag åkte jag och brunchade med Madde. Det är inte ofta vi hästskötare har en söndag ledig så när vi väl har det får man passa på! 

 

Efter att vi skildes åt har jag dock återgått till död säl-mode. En av mina största talanger är onekligen att ta det lugnt. Tror att det är det som räddar mig från att bli utbränd. Kan lätt spendera en vecka, eller varför inte en månad, i sängen framför gamla F1-sändningar....

 

Speaking of F1; KUL att det börjar närma sig. Känns som att det var alldeles för längesedan Nico korsade mållinjen i Abu Dhabi och blev världsmästare. Kan inte VÄNTA på att få se dessa monster till nya bilar racea på riktigt! Är helt förälskad i både Saubern och Toro Rosson... Hoppas så klart att den förstnämnda (och McLaren) är lika snabb som den är snygg! 😉

 

Bilder hittar ni på insta. Nu ska jag sova!

Jobbade vidare på Springfield och började snabbt känna mig hemma i Sverige igen. Det var en månad full av nationella tävlingar för vår del, med start i Flyinge där vi hade hästar placerade i nästan varje klass. Veckan därpå var det återigen Flyinge som stod på schemat, för min del mitt första Breeders Trophy. Alla våra tre småtjejer tog sig till final och Quintendra blev tvåa bland sexåringarna, medan Lucky Lisa tog sig till Scandinavium med en placering i Lövsta Future Challenge. Otroligt kul!

 

Veckan efter Breeders åkte vi till Billdal med tre hästar. Billdal är ju nästan hemmaplan för min del och således hade jag en del kära besök vilket var KUL. Hoppas att ni vet hur uppskattade ni är när ni kommer och hälsar på på tävlingarna runt om i Sverige. Billdal var i övrigt en skittävling för vår del med enda höjdpunkt att Berdina fick GP-debutera och att Cordalis tog en speedseger. 

 

Sist men inte minst gjorde vi Elmia vilket lätt var topp-2 på hela året. Hade med mig sex hästar och min kära kollega tillika roomie och soulmate Izabelle som hjälpreda. Arenatävlingstidiga morgnar, ysskyla och trasig värmepump i lastbilen till trots hade vi en svinkul vecka som tappades av att Cordalis tog en sjätteplats i Volkswagen-GP:n. FANTASTISK tävling!!

 

 

Snön kom. Jävlar i helvete vad den kom. Vi var totalt insnöade då Linderöd tycks vara Skånes snöigaste håla, och Springfield dess högsta punkt. Var på HOCKEY för första gången på år och dagar. Förvisso var det Skånederby men det var kul, ändå. Nico gjorde det som kom att bli hans sista F1-race och han vann hela skiten. När han passerade mållinjen red Alex över startlinjen på en tävling och jag stod och storgrät (av glädje) med filmkameran i högsta hugg.

 

Sagda tävling var den tävling som konkurrerar med Elmia om titeln som årets bästa. Sweden International Horse Show i Friends Arena. Det största jag gjort so far och en riktig jävla lyxweekend med två hästar och hotellboende. Hästarna presterade över förväntan; blott 7-åriga Matina hoppade super och Cordalis var helt otrolig med en fyrafelsrunda i den största Grand Prixen han gjort, toppad med en tredjeplats i Masters bara timmar senare. Min lilla fighter!

 

 

Jag fyllde 24. Fy fan. 13 år av åldersnoja. Izabelle slutade och det var så klart JÄTTEdeppigt. Efter att ha levt basically PÅ varandra i tre månaders tid kändes det otroligt jobbigt att vara helt ensam. 

 

Vi åkte hur som haver till Holland andra veckan i december med tre hästar. Ganska mycket stolpe ut hela helgen; på vägen dit hade vi ett smärre motorhaveri, sedan funkade inte värmen i lastbilen och två av tre hästar hade kanske inte riktigt sitt livs vecka. Året sista tävling var till ända och det var dags för juluppehåll...

 

För egen del innebar detta fyra dagars julledigt hemma i Alingsås. Så. Jävla. Skönt. Hade saknat alla där hemma något fruktansvärt och som den juljunkie jag är var det så klart guld. Det var inte så längesedan jag skrev om julen här på bloggen så jag ska inte bli för ingående, men det var fyra fantastiska dagar whatsoever! Som alltid när man är hemma i Såsen.

 

 

Låt? SVÅRT. Känns verkligen inte som att det släpptes någon bra musik förra året. Faktum är att inget av mina favoritband/-musiker släppte något värt att nämna... Men, typ... Kungs vs Cookin' On 3 Burgers This girl ÄR belgisk sommar för mig och älsklings-Shawn Mendes Treat you better gör väl ingen olycklig, direkt. 

 

Film? Av de som släpptes under året (annars är det så klart Perks...) så får jag säga att det är dött lopp mellan Triers Louder than bombs (bra titel!), Lonergans Manchester by the sea, Larrains Jackie och Villeneuves Arrival.

Tja, bloggen. Här ligger jag och har inte ett skit att göra. Inte allt för ovanligt men så är det när man jobbar med hästar. För tillfället är vi dessutom lite underbemannade vilket leder till lite högre belastning på oss andra. Jobbigt, men inte oövervinnerligt. Jag gillar mitt jobb och snart drar tävlingssäsongen ÄNTLIGEN i gång.  Jag klagar inte.

 

I min tristess och ensamhet har jag börjat lyssna igenom gamla poddar. Har man ingen fungerande dator och således inte kan kolla serier får man lyssna podd. Inte mig emot. För tillfället är det LA-favoriten Veckans Bläcka som snurrar. Tror att jag tipsat om den förr men tänker göra det igen. Lagom lättsamt, lagom vettigt och alldeles förträffligt inspirerande. Se så, lyssna ni med!

 

Dagen i dag har ägnats åt jobb och gym. Vi fick snöstorm d e l u x e här på eftermiddagen och jag var lite osäker på om jag och lilla Volvo skulle klara oss in till gymmet, men tack vare idogt Top Gear tittande kunde jag ratta oss både dit och hem på ett någorlunda säkert sätt. 

 

Gymmet, ja. Man har ju nästan gått och blivit hälsosam så här på ålderns höst (skoja). Har inte alls med något jävla nyårslöfte att göra, däremot med en total livrädsla för nya, blödande magsår. Farbror doktorn sa att jag måste börja äta bra och regelbundet och således byttes chips och risgrynsgröt mot matcha och chia. Energin kom som en ren bonus och tack vare den har jag faktiskt haft lite ork på kvällarna. Kul, I guess. 

 

Förra veckan var syrran här vilket var SÅ kul. Vi hade några riktigt mysiga dagar och hon lyckades bli älskad av allt och alla här, inklusive mig, så klart. Vart riktigt tomt när hon tåg tåget hem igen. 

 

Annars är det väl inte så mycket nytt. Caps går som tåget, Färjestad gör det inte och det återstår 74 dagar tills de där V6:orna rosslar igång borta i Australien. Livet kunde definitivt vara mer fartfyllt men det är som det är. Det är trots allt januari. Då får man inte ha allt för höga krav.

 

Ha de!

 

P.S. Ja, jag SKA lägga upp sista delen av årssummeringen. Snart. D.S.

Jobbade fortsatt på Stephex. Mådde rätt kasst i början av månaden men bättre mot slutet. Gjorde sista veckan i Knokke vilket va skitkul. Vi hade med oss sex hästar så det var långa dagar och mycket att göra men det är också det bästa jag vet. Det var Spa-time i F1-världen och det var väl antagligen årets roligaste race. 

 

Vilka är dina bästa minnen från sommaren 2016?

Knokke var skitkul, verkligen skitkul. Annars var det väl kanske Spa, dubbla trippar till Holland och hela OS med allt som hörde det till. Drack ingenting under juli och augusti så allt för många festminnen finns det dock inte från den här tiden.

 

Det var det! Juni och juli var helt ärligt ganska tuffa för min del men i augusti släppte det rätt ordentligt. Hade kul på jobbet och trivdes bra med livet, men sa upp mig i slutet av månaden. Dels för att jag saknade tävlingarna, dels för att jag hade haft väldigt mycket hemlängtan den sista tiden.

 

Hände det någonting speciellt i september?

September var nog kanske årets bästa månad för min del. Det startade med en riktig smällkaramell i form av Stephex Masters. Hur kul som helst! Party om kvällarna och jobb om dagarna fick avsluta min sejour på Stephex innan jag åkte direkt till Bonheiden för att göra tävlingsdebut med mitt nya team. Från Bonheiden åkte vi vidare till tyska Donaueschingen och därefter hem till Sverige och min nya bas. 

 

Var sommaren 2016 bättre eller sämre än sommaren 2015?

Svårt. Likvärdig, skulle jag nog säga. Förra sommaren var nog jämnare man hade inte lika höga toppar som den här sommaren, som i sin tur i stället bjöd på djupare dalar.

 

Definitivt This Girl med Kungs vs Cookin' On 3 Burgers)! Den låten kommer alltid att påminna mig om tiden i Belgien.

Bäst var att jag tog mitt pick och pack och efter 1,5 år lämnade Schweiz för Belgien. Stephex Stables blev min destination och det för att jag verkligen ville uppleva hur det var att jobba på ett stort internationellt stall och få lära mig av de bästa. Och det fick jag. Det jag lärde mig under mitt knappa halvår i Belgien värderar jag högre än all den kunskap jag fick under åren i Schweiz. Detta var helt enkelt en helt ny nivå. Sämst... Jag vet inte. Jag trivs alltid väldigt bra just efter att jag flyttat.

 

Vad gjorde du i maj?

I maj... Livet flöt på och sommaren kom till Belgien. Jag var väl inte överdrivet imponerad av landet efter att ha levt i sinnessjukt vackra Schweiz, men jag trivdes. Det var kul att jobba på ett stort ställe med massor av folk. Hästar kom och gick, jag hade kul på jobbet och efter, lärde mig massor och lärde känna en massa nya fina människor. 

 

Under hela min tid på Stephex umgicks jag mest med Isa och Nina, två tjejer som jag lärde känna där och som jag fortfarande ser som två av mina bästa vänner!

 

Vad gjorde du under sommarens första månad - juni?

Framför allt blev jag mer och mer förälskad i jordens finaste lilla fransman; Salto! Tror att han kom till oss i slutet av juni men det var här någonstans jag blev helt såld. Saknaden efter Cornet hade lagt sig någorlunda och jag vågade släppa en ny, fyrbent kärlek riktigt nära. 

 

I slutet av juni började jag bli dålig igen. Det är så lite som krävs för att jag ska bli mörk i sinnet och börja dra mig undan allt som egentligen är kul, vilket så klart leder till att jag blir än mer nere. Hade fruktansvärd hemlängtan och varje sekund utanför jobbet var en plåga.

 

Hmm. Har en helt egen Belgien-spellista med all musik jag lyssnade på där. Jag och Isa slogs väl i princip om kontrollen över högtalarna men allt eftersom började vi båda (mest jag...) mjukna för varandras stilar, haha. I början av sommaren var den mycket Casanova (Palm Trees), Girls Like (Tinie Tempah ft Zara Larsson) och så klart I took a pill in Ibiza (Mike Posner) som snurrade. Could you tell att min musiksmak blev skapligt mainstream och radioifierad under tiden i Belgien?

På resande fot. Som vanligt, eller någonting. Nu får ni absolut inte tro att jag klagar för så är inte fallet. Jag älskar att resa, oavsett färdmedel. Just i dag är det tåg och buss som står för transporten och just dessa två färdsätt påminner mig mycket om mina mörkaste dagar när depressionen var som allra värst för några år sedan. Dagar då jag kunde sitta på tåg och bussar utan destination bara för att fördriva tiden. Det var på något sätt min största lycka just då. Att alltid vara på resande fot, mitt i allt det mörka.

 

Julhelgen har spenderats med nära och kära i hemstaden. Älskade, älskade lilla Alingsås. Att det skulle ta så lång tid innan jag kom att uppskatta min hemort. Det är väl kanske så det är, man behöver sakna ibland för att på allvar kunna uppskatta vad man har. Samma sak med vänner och familj. Och Challe, men han är ju så klart familj. 

 

Det blev liksom i fjol ett traditionsenligt julfirande, men också mitt första julfirande utanför Ginstgatan där min familj bott sedan jag var 13. Konstigt och jobbigt att åka till en alldeles ny adress, att inte ha någon plats som känns riktigt hemma. Men det är väl så det är. Things change och resten vet ni ju.

 

Kom hem på kvällen dan före dan, ägnade dan före dopparedan åt sista minuten-inhandlande av julklappar, uppesittarkväll och en kvällstur i silvriga faran med mina bästa vänner hemma. Julafton firades som vanligt först i stallet, sedan med jullunch hos mamma och till sist hos mormor och morfar. En fin julafton på alla sätt och vis. 

 

På juldagen var det så klart utgång som stod på schemat efter julfirande med pappa. Hotellet i Alingsås må inte alltid ha varit min favoritplats på jorden men på juldagen är det garanterat det i all fall. Förfest med alla mina bästa kompisar hemma hos min bästa barndomsvän; bordsspel, skratt i tusenfalt och ett par drinkar mer än vad någon med blödande magsår kanske borde haft i sig. Därefter utgång och varenda själ man vuxit upp med var väl i princip där. Jag hade faktiskt en helt perfekt kväll. Tack, tjejer!

 

I dag har jag... Varit måttligt bakis, binge-kollat gamla Top Gear-avsnitt, gjort lite ärenden på stan och firat min mellan-kusin som fyllde år på juldagen. Sagt hej då till allt och alla och med en stor klump i magen satt mig på ett tåg med riktning söderut. Detta är det värsta med att åka hem. Att åka tillbaka. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb för det gör jag, men jag saknar alla så himla mycket. Tryggheten. 

 

Fan, kunde man inte få vara 15 för alltid?

Ptja. Högst oklart, men mest sämre, tror jag. Mådde jävligt dåligt under två långa perioder (sista tiden i Schweiz samt en del av tiden i Belgien vilket drar ner betyget. Och så dog ju Bowie. Så, sämre, I guess.

 

Vad gjorde du i januari? 

Efter en, som alltid, jobbig nyårsafton spenderade jag den sista tiden av min semester i Tyskland där jag passade Lovisa och Pascals hästar medan de var i Sverige. "Min" häst hos Simon, Colorado, såldes men jag red ganska mycket ändå. Var på tävlingarna i Basel respektive Zürich.

 

Hola. Ni som känner mig alternativt följer mig i sociala medier vet nog redan att det inte står helt hundra till med mig för tillfället. Blödande magsår och en hel drös av saker som fattas i systemet, en sväng på Lunds Sjukhus och lite allmän hopplöshet. 

 

Jag har nästan alltid haft problem med magkatarr. Är väl en ganska orolig själ av naturen och äter inte jättebra. Överkonsumerar koffein, diverse piller och är inte i närheten av att vara nykterist. Go figure. När vi var i Holland förra veckan kunde jag nästan inte äta alls, tror att jag snittade en drickyoghurt om dagen efter frukost. Detta är dock inte helt ovanligt för mig; jag har alltid svårt att sova när jag reser och sover för få timmar per natt.

 

På vägen hem började jag att bli riktigt illamående, och min lediga måndag spenderade jag helt och hållet i sängen. Dels för att jag var trött, men också för att jG hade fruktansvärt ont i magen. Fick hoppa in och köra en häst till Sölvesborg och på hemvägen började jag att spy. Ju närmre timmarna led mot midnatt blev mitt tillstånd allt värre (tänker bespara er vidare detaljer...) och jag ringde in till 1177. "Vi skickar ambulans", var deras respons, så läget var väl kanske allt annat än fine.

 

Kraftigt blödande magsår, blodbrist, näringsbrist och vätskebrist; på något sätt känns det som en drös grejer som skulle kunna summera livet i stort. Gastroskopi och dropp. Jag mådde inte bättre, snarare tvärt om. Andra natten började jag att krampa något fruktansvärt. Läkarna kunde inte förstå vad det beror på och det gör de fortfarande inte. Det känns som att jag genomgått varenda prov och analys man kan göra inom loppet av fyra dygn, men inte har någon blivit klokare för det.

 

I går var jag tillbaka på jobbet. Spyr fortfarande blod och har fruktansvärt ont, men livet går vidare. Mest troligt kommer jag inte att dö av det här, heller. 

 

Snart är det jul och även om jag varken kommer att få så mycket som känna smaken av köttbullar, julskinka eller Fireball ska jag se till att njuta av varenda sekund hemma bland nära och kära.

 

Hold on we're going home...en sista gång detta år. Det kan hända att vi har någon nationell start med småttingarna kvar men veckans tävling i holländska Lichtenvoorde var i alla fall den sista internationella för året.

 

Har haft med oss Magic Park, Baltimore och Lucky Lisa, tre hästar som jag inte haft med mig utomlands förut. Magic har jag haft med mig på några nationella meetings men de andra två var det debut med. Bäst för helgen var lilla Super-Lisa som bara är sex år och som alltid var sååååå duktig. Ett ner varje dag men det var stort och svårt och hon hoppade otroligt. Bra erfarenhet inför Göteborg i februari om inte annat! De andra två lämnar jag utan vidare kommentar...

 

Lichtenvoorde i sig var väl en helt okej tävling, bra för att vara en 2* i alla fall. Har inte gjort 2* på länge och helt ärligt så håller även många nationella tävlingar i Sverige högre klass än mycket på den här nivån utomlands. Leran kan man ju inte riktigt beskylla tävlingen för och i övrigt bjöd ju de faktiskt på samtliga av mina topprion som groom:

1. Frukost.

2. Nära till vatten.

3. Bra vattentryck. 

4. Inte långt att gå någonstans.

5. Inte allt för sena kvällsklasser.

 

Nu sitter jag som vanligt efter en tävling med svinont i nacken, men sånt är livet. Det finns ingenting här i livet jag älskar mer än att vara på tävling, och om då priset är den här smärtan är jag villig att betala det.

 

I skrivande stund är vi utanför Osnabrück i Tyskland. Sju-åtta timmar och en färjetur kvar tills vi är hemma i Linderöd igen. Väl hemma väntar väl egentligen inte så mycket spännande saker. Har som sagt inga tävlingar planerade förrän årsskiftet men ska faktiskt hem en sväng över jul vilket ska bli SÅ kul. Saknar min familj, mina vänner och hästarna där hemma så mycket att det gör ont. 

 

Tja.

 

Sjuk, jävligt och allmänt JÄTTEsvag. Känns som att jag alltid är det, men faktum är att senast jag var sjuk (borträknat ett par slängar av magsjuka på Stephex) var vid samma tidpunkt för ett år sedan. Hade mitt tonåriga jag (=stannade hemma från skolan om febertermometern visade mer än 37,5 grader) träffat mitt nuvarande jag hade hon nog varit i chock. För man jobbar ju på, och en liten halsfluss är ingenting man stannar hemma för... Även om man kanske borde. 

 

Aaaaanyway. Var i Stockholm förra veckan. Sweden International Horse Show! It was AMAZING. Nio timmars resa upp och med oss hade vi Matina och Cordalis. För någon som är ganska vanligt vid att fylla lastbilen till bredden med unghästar och bo i en 60 cm hög sovhytt var det mer än lovligt behagligt att spendera en vecka på hotell och med två väluppfostrade, vuxna (Matina är bara sju men nästan) hästar.

 

Alex var första reserv till tävlingen, så när Jacob Hellströms Happy Day hastigt och lustigt såldes till USA kom vi med. Oh, happy day! Hästarna har presterat långt över förväntan, de knep varsin sjätteplats under helgen och Matina, som som sagt bara är sju år gammal, fick sin första smak på vad som komma skall då hon tävlade mot de äldre hästarna. Dallas, som Cordalis till vardags heter, gjorde sin debut på den här nivån och överraskade oss alla med att hoppa en fyrafelsrunda i GPn, och bara timmar senare göra fyra rundor i Masters. Fantastiska lilla häst! 

 

Väl hemma gjorde Izabelle sin sista dagar här på Springfield. Deppigt värre för mig som nu bor ensam och fått mitt sociala liv reducerat till noll. Är hur som helst så himla, himla, himla glad över att ha fått spendera mina första månader här med henne. 

 

I övermorgon åker vi till Holland med tre hästar. Årets sista internationella tävling vilket ska bli kul. Hoppas bara att jag hinner bli frisk tills dess...

 

Och så till sist; det viktigaste av allt: NICO VANN VM!!!!!!!!!!! Då en av våra klasser i Stockholm krockade med andra halvan av Abu Dhabis GP kunde jag inte följs loppet så som jag velat, men sånt är livet ibland. Detta löstes med hörlurar på framhoppningen och när Alex och Matina red över helgens sista startlinje korsade Nico det som skulle komma att bli karriärens sista F1-mållinje. Jag grät. Hehe. Glädjen blev väl tyvärr inte allt för långvarig då han bara dagar senare förkunnade att han kört sitt sista race, men man förstår ju honom. Man gör ju det. För egen del behöver jag nu inte längre välja vem min favorit är i 2017s upplaga av F1. McLarens #47 kan ha en ganska klar fördel där...

 

Över och ut!