På resande fot. Som vanligt, eller någonting. Nu får ni absolut inte tro att jag klagar för så är inte fallet. Jag älskar att resa, oavsett färdmedel. Just i dag är det tåg och buss som står för transporten och just dessa två färdsätt påminner mig mycket om mina mörkaste dagar när depressionen var som allra värst för några år sedan. Dagar då jag kunde sitta på tåg och bussar utan destination bara för att fördriva tiden. Det var på något sätt min största lycka just då. Att alltid vara på resande fot, mitt i allt det mörka.

 

Julhelgen har spenderats med nära och kära i hemstaden. Älskade, älskade lilla Alingsås. Att det skulle ta så lång tid innan jag kom att uppskatta min hemort. Det är väl kanske så det är, man behöver sakna ibland för att på allvar kunna uppskatta vad man har. Samma sak med vänner och familj. Och Challe, men han är ju så klart familj. 

 

Det blev liksom i fjol ett traditionsenligt julfirande, men också mitt första julfirande utanför Ginstgatan där min familj bott sedan jag var 13. Konstigt och jobbigt att åka till en alldeles ny adress, att inte ha någon plats som känns riktigt hemma. Men det är väl så det är. Things change och resten vet ni ju.

 

Kom hem på kvällen dan före dan, ägnade dan före dopparedan åt sista minuten-inhandlande av julklappar, uppesittarkväll och en kvällstur i silvriga faran med mina bästa vänner hemma. Julafton firades som vanligt först i stallet, sedan med jullunch hos mamma och till sist hos mormor och morfar. En fin julafton på alla sätt och vis. 

 

På juldagen var det så klart utgång som stod på schemat efter julfirande med pappa. Hotellet i Alingsås må inte alltid ha varit min favoritplats på jorden men på juldagen är det garanterat det i all fall. Förfest med alla mina bästa kompisar hemma hos min bästa barndomsvän; bordsspel, skratt i tusenfalt och ett par drinkar mer än vad någon med blödande magsår kanske borde haft i sig. Därefter utgång och varenda själ man vuxit upp med var väl i princip där. Jag hade faktiskt en helt perfekt kväll. Tack, tjejer!

 

I dag har jag... Varit måttligt bakis, binge-kollat gamla Top Gear-avsnitt, gjort lite ärenden på stan och firat min mellan-kusin som fyllde år på juldagen. Sagt hej då till allt och alla och med en stor klump i magen satt mig på ett tåg med riktning söderut. Detta är det värsta med att åka hem. Att åka tillbaka. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb för det gör jag, men jag saknar alla så himla mycket. Tryggheten. 

 

Fan, kunde man inte få vara 15 för alltid?

Ptja. Högst oklart, men mest sämre, tror jag. Mådde jävligt dåligt under två långa perioder (sista tiden i Schweiz samt en del av tiden i Belgien vilket drar ner betyget. Och så dog ju Bowie. Så, sämre, I guess.

 

Vad gjorde du i januari? 

Efter en, som alltid, jobbig nyårsafton spenderade jag den sista tiden av min semester i Tyskland där jag passade Lovisa och Pascals hästar medan de var i Sverige. "Min" häst hos Simon, Colorado, såldes men jag red ganska mycket ändå. Var på tävlingarna i Basel respektive Zürich.

 

Hola. Ni som känner mig alternativt följer mig i sociala medier vet nog redan att det inte står helt hundra till med mig för tillfället. Blödande magsår och en hel drös av saker som fattas i systemet, en sväng på Lunds Sjukhus och lite allmän hopplöshet. 

 

Jag har nästan alltid haft problem med magkatarr. Är väl en ganska orolig själ av naturen och äter inte jättebra. Överkonsumerar koffein, diverse piller och är inte i närheten av att vara nykterist. Go figure. När vi var i Holland förra veckan kunde jag nästan inte äta alls, tror att jag snittade en drickyoghurt om dagen efter frukost. Detta är dock inte helt ovanligt för mig; jag har alltid svårt att sova när jag reser och sover för få timmar per natt.

 

På vägen hem började jag att bli riktigt illamående, och min lediga måndag spenderade jag helt och hållet i sängen. Dels för att jag var trött, men också för att jG hade fruktansvärt ont i magen. Fick hoppa in och köra en häst till Sölvesborg och på hemvägen började jag att spy. Ju närmre timmarna led mot midnatt blev mitt tillstånd allt värre (tänker bespara er vidare detaljer...) och jag ringde in till 1177. "Vi skickar ambulans", var deras respons, så läget var väl kanske allt annat än fine.

 

Kraftigt blödande magsår, blodbrist, näringsbrist och vätskebrist; på något sätt känns det som en drös grejer som skulle kunna summera livet i stort. Gastroskopi och dropp. Jag mådde inte bättre, snarare tvärt om. Andra natten började jag att krampa något fruktansvärt. Läkarna kunde inte förstå vad det beror på och det gör de fortfarande inte. Det känns som att jag genomgått varenda prov och analys man kan göra inom loppet av fyra dygn, men inte har någon blivit klokare för det.

 

I går var jag tillbaka på jobbet. Spyr fortfarande blod och har fruktansvärt ont, men livet går vidare. Mest troligt kommer jag inte att dö av det här, heller. 

 

Snart är det jul och även om jag varken kommer att få så mycket som känna smaken av köttbullar, julskinka eller Fireball ska jag se till att njuta av varenda sekund hemma bland nära och kära.

 

Hold on we're going home...en sista gång detta år. Det kan hända att vi har någon nationell start med småttingarna kvar men veckans tävling i holländska Lichtenvoorde var i alla fall den sista internationella för året.

 

Har haft med oss Magic Park, Baltimore och Lucky Lisa, tre hästar som jag inte haft med mig utomlands förut. Magic har jag haft med mig på några nationella meetings men de andra två var det debut med. Bäst för helgen var lilla Super-Lisa som bara är sex år och som alltid var sååååå duktig. Ett ner varje dag men det var stort och svårt och hon hoppade otroligt. Bra erfarenhet inför Göteborg i februari om inte annat! De andra två lämnar jag utan vidare kommentar...

 

Lichtenvoorde i sig var väl en helt okej tävling, bra för att vara en 2* i alla fall. Har inte gjort 2* på länge och helt ärligt så håller även många nationella tävlingar i Sverige högre klass än mycket på den här nivån utomlands. Leran kan man ju inte riktigt beskylla tävlingen för och i övrigt bjöd ju de faktiskt på samtliga av mina topprion som groom:

1. Frukost.

2. Nära till vatten.

3. Bra vattentryck. 

4. Inte långt att gå någonstans.

5. Inte allt för sena kvällsklasser.

 

Nu sitter jag som vanligt efter en tävling med svinont i nacken, men sånt är livet. Det finns ingenting här i livet jag älskar mer än att vara på tävling, och om då priset är den här smärtan är jag villig att betala det.

 

I skrivande stund är vi utanför Osnabrück i Tyskland. Sju-åtta timmar och en färjetur kvar tills vi är hemma i Linderöd igen. Väl hemma väntar väl egentligen inte så mycket spännande saker. Har som sagt inga tävlingar planerade förrän årsskiftet men ska faktiskt hem en sväng över jul vilket ska bli SÅ kul. Saknar min familj, mina vänner och hästarna där hemma så mycket att det gör ont. 

 

Tja.

 

Sjuk, jävligt och allmänt JÄTTEsvag. Känns som att jag alltid är det, men faktum är att senast jag var sjuk (borträknat ett par slängar av magsjuka på Stephex) var vid samma tidpunkt för ett år sedan. Hade mitt tonåriga jag (=stannade hemma från skolan om febertermometern visade mer än 37,5 grader) träffat mitt nuvarande jag hade hon nog varit i chock. För man jobbar ju på, och en liten halsfluss är ingenting man stannar hemma för... Även om man kanske borde. 

 

Aaaaanyway. Var i Stockholm förra veckan. Sweden International Horse Show! It was AMAZING. Nio timmars resa upp och med oss hade vi Matina och Cordalis. För någon som är ganska vanligt vid att fylla lastbilen till bredden med unghästar och bo i en 60 cm hög sovhytt var det mer än lovligt behagligt att spendera en vecka på hotell och med två väluppfostrade, vuxna (Matina är bara sju men nästan) hästar.

 

Alex var första reserv till tävlingen, så när Jacob Hellströms Happy Day hastigt och lustigt såldes till USA kom vi med. Oh, happy day! Hästarna har presterat långt över förväntan, de knep varsin sjätteplats under helgen och Matina, som som sagt bara är sju år gammal, fick sin första smak på vad som komma skall då hon tävlade mot de äldre hästarna. Dallas, som Cordalis till vardags heter, gjorde sin debut på den här nivån och överraskade oss alla med att hoppa en fyrafelsrunda i GPn, och bara timmar senare göra fyra rundor i Masters. Fantastiska lilla häst! 

 

Väl hemma gjorde Izabelle sin sista dagar här på Springfield. Deppigt värre för mig som nu bor ensam och fått mitt sociala liv reducerat till noll. Är hur som helst så himla, himla, himla glad över att ha fått spendera mina första månader här med henne. 

 

I övermorgon åker vi till Holland med tre hästar. Årets sista internationella tävling vilket ska bli kul. Hoppas bara att jag hinner bli frisk tills dess...

 

Och så till sist; det viktigaste av allt: NICO VANN VM!!!!!!!!!!! Då en av våra klasser i Stockholm krockade med andra halvan av Abu Dhabis GP kunde jag inte följs loppet så som jag velat, men sånt är livet ibland. Detta löstes med hörlurar på framhoppningen och när Alex och Matina red över helgens sista startlinje korsade Nico det som skulle komma att bli karriärens sista F1-mållinje. Jag grät. Hehe. Glädjen blev väl tyvärr inte allt för långvarig då han bara dagar senare förkunnade att han kört sitt sista race, men man förstår ju honom. Man gör ju det. För egen del behöver jag nu inte längre välja vem min favorit är i 2017s upplaga av F1. McLarens #47 kan ha en ganska klar fördel där...

 

Över och ut!