Ingen dator och ingen fritid. Jag tror att ni förstår vart jag vill komma med den inledningen.  Lika bra att skippa ursäkter och gå direkt in på kalla fakta.

 

Jag bor inte i Belgien längre. Inte utomlands alls, faktiskt. Och det har jag inte gjort på några månader. Efter Stephex Masters i början på höstens första månad tog jag mitt pick och pack och flyttade hemåt. Eller ja, först gjorde jag ett par tävlingsveckor i Bonheiden (Belgien) respektive Donaueschingen (Tyskland) med mitt nya team. För att sluta jobba med hästar, det har jag inte gjort. Jag har bara flyttat till lite nordligare breddgrader. Mellersta Skåne, närmare bestämt.

 

Jag vet att jag tidigare sagt att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle kunna tänka mig att jobba med hästar i Sverige. Och här är man nu. I Sverige. Med fjorton kollegor på fyra ben. Och jag älskar det. Nästan alltid.

 

Hur hände det här, då? Kort och gott så var jag sugen på att göra mer tävlingar vilket inte skulle hända inom någon snar framtid på Stephex då Jonna, som jag jobbade för, redan har Sofie som i mina ögon är en av de bästa i världen på det hon gör och den jag antagligen lärt mig mest av sedan jag började jobba med det här (tack för det Sofie!!!!!!!). I alla fall. Jag fick ett jobberbjudande om att bli tävlingshästskötare hos Alex Zetterman och jag tog det. Två månader senare är jag JÄTTEglad för det.

 

Jag tänker inte dra någon recap över de senaste månaderna här mer än att vi hunnit med ett par utlandstävlingar, Volkswagen-meetingen på Flyinge, Billdal respektive Elmia samt att vi dessutom hann med Breeders däremellan. Där hade vi alla tre ynglingarna till final varav den ena av sexåringarna var tvåa och den andra sexa. En av dem kommer att hoppa i Scandinavium i början på nästa vår vilket alltid varit lite av en drömtävling för mig.

 

Nu har ni lite mer koll på läget. I dag är jag ledig och mamma och syrran har varit nere på besök och skämt bort mig med hotell och sällskap. Ibland är inte livet helt värdelöst, ändå.

 

Lever men bara knappt. Börjar inse att det här inte är någon svacka, det är The real thing. Och jag kommer nog inte att ta mig upp på egen hand den här gången. 

 

Det var längesedan jag förlikade mig vid tanken av att jag nog aldrig kommer att bli helt lycklig och tillfreds igen. Livet blev lite lättare då. Slutade söka efter lyckan och accepterade livet som det var. Accepterade att det är hemskt att vakna. Varje morgon. Accepterade att jag är likgiltig inför nästan allt efter fem sekunder, att ingenting kan få mig att känna på riktigt längre.

 

Är nästan alltid frånvarande då mina tankebanor ständigt upptas av existentiella frågor. Vad är det egentligen för mening med allt? Är det här allt det blev? Är det så här det ska vara i 50+ år till? Jag tror att jag tänker mer på döden än vad jag faktiskt deltar i livet. Det har blivit som en drog, en undanflykt. Min allra mest spännande, lockande och bästa vän som ropar mitt namn så fort den får chansen.

 

Vet inte ens varför jag skriver det här här. Ville ge ifrån mig någon form av livstecken, antar jag. Hade kunnat berätta om fantastiska tävlingar, nätter i Bryssel och roadtrips med underbara vänner, men nej. Mitt liv innehåller förvisso de bitarna också, men det är svårt att glädjas åt när ens inre är som att man tuggat i sig ett paket svarta kritor. 

 

Fuck you, livet.

Jag har bott utomlands ett tag nu. Besökt Sverige i snitt var tredje månad och varit fine med det. Den hemlängtan jag trodde skulle vara ett problem när jag först flyttade över Atlanten har lyst med sin frånvaro. Det var egentligen bara den där första, läskiga veckan i USA som kändes riktigt jobbig. Jag minns ångesten när jag landade på Dulles-flygplatsen i DC. Det var alldeles mörkt ute och världen kändes så oändligt stor och familjen så otroligt långt borta. Som tur var hittade jag ganska snabbt nya vänner, och ett helt nytt liv, där borta och sedan dess har jag egentligen bara haft hemlängtan precis efter ett Sverige-besök.

 

Nu är det annorlunda. Jag saknar Sverige så att det känns som att jag ska slitas itu. Sommaren har alltid haft den effekten på mig. Hjärtat brister nästan när jag tänker på barndomens pantgömmekvällar ute på gården och alla svettiga cykelturer till stallet. Att bara sitta ute på verandan och dricka ett glas saft till det monotona ljudet av grannens gräsklippare. Sena skogspromenader med tillhörande dopp i någon av de enorma mängder sjöar vi svenskar är så löjligt bortskämda med. Grillkvällar med familjen och rosédimmiga aftnar med de bästa av vänner.

 

Nostalgi är farligt. För nostalgi påminner oss om allt bra som varit och hur vi kanske aldrig kommer att få uppleva det redan uppleva igen. Nostalgin blundar ofta för alla de baksidor som funnits och kvar finns bara ljusa minnen av en tid som flytt. Trots vetskapen om detta, kan jag ändå inte neka mig själv att dyka ner i minnenas arkiv. När jag väl kommer upp därifrån finns bara en känsla kvar; hemlängtan.

 

De senaste veckorna har varit hemska. Jag har levt med en molande overklighetskänsla som ingen som inte haft en jobbig snedtripp på preparat jag inte tänker nämna kommer att kunna känna igen sig i. Jag är helt och hållet drogfri, men olustighetskänslan och ångesten har gjort sig konstant påminda. Kanske står jag på kanten till en begynnande depression, kanske har det bara varit lite väl mycket den senaste tiden. Jag vet helt ärligt inte.

 

Jag känner mig så frukansvärt liten, så osäker och rädd och det på ett sätt som jag i unga år aldrig hade kunnat föreställa mig att mitt 23-åriga jag skulle känna mig. 23-år. Då borde man kanske vara vuxen. Personligen känner jag mig allt annat än vuxen. Livrädd för att leva men dödsrädd för att dö, är väl kanske en passande beskrivning på känslan jag känner. 

 

För att citera en av mina absoluta favoritfilmer; "jag ville bara så jävla jättegärna att det skulle funka nu liksom". För det ville jag, eller det vill jag väl kanske varje gång. Och jag tror på det varje gång. Intalar mig att nu ska det bli rätt. Nu ska jag hitta hem. För i grund och botten är det nog det jag så innerligt letar efter. Ett hem. Det är inte så mycket jobben i sig som spelar roll. Bryr mig inte så mycket om pengar och arbetsvillkor. Står ut med det mesta. Har älskat alla mina jobb, eller i alla fall intalat mig att jag gjort det. Vill bara ha en säker och fast punkt i livet med människor som inte sviker. Människor som står ut med att jag är ömtåligare än en riktigt gammal glasruta och som accepterar att jag går sönder ibland. 

 

Tänker inte ens försöka sova i natt. Jag är trött på ångesten som knackar på min axel så fort jag lägger ner boken eller stänger igen datorn för kvällen. Kvällar som denna kan inga ljudböcker eller podcasts i världen rädda mitt sköra sinne. Demonerna i mitt huvud har bjudit till fest och de tycks inte ha några planer på att dämpa sig. 

 

Hur länge ska man behöva leva så här?

Skulle behöva dela in mina tonår i två perioder för att besvara den frågan. Från 13 till 15 var jag verkligen bara ett barn. Ett måhända trotsigt, men obekymrat barn. Även när mina klasskompisar började sminka sig, bry sig om killar och tjuvröka bakom skolan var jag just ett barn. Lekte till och med, i yttersta hemlighet, häst med min dåvarande bästis. En av mina bättre, kanske till och med den bästa, perioder i mitt liv.

 

Sedan fyllde jag sexton, började gymnasiet och allt gick åt helvete. Var djupt deprimerad under alla mina senare tonår. Gick inte till skolan, grät mig till sömns varje kväll, orkade inte leva mer. Den perioden höll egentligen i sig tills jag flyttade utomlands och först nu är jag någorlunda trygg i mig själv och vill inte längre avsluta mitt liv. Önskar ingen att genomgå vad jag tog mig igenom mellan 16 och 21.

 

Definitivt. Jag är en riktig smågodis-person och har aldrig varit mycket för kakor och bakelser. Skulle lätt kunna leva utan sådant och bara leva på lösgodis. Till och med choklad skulle jag kunna vara utan om jag så bara fick ha mina älskade spöken/bläckfiskar, röda mattor, djungelvrål och sura flaskor kvar. Tacka GUD för Ikea, säger jag bara.

 

Ohja. En vit patriciervilla med svart tak från sekelskiftet. Sjö- eller havstomt med egen brygga is a MUST. Två våningar. Högt i tak och vackra taklister. Spröjsade och många fönster. Vacker, välvd trappa. Klassisk, marin stil. Ett eget litet bibliotek med böcker vart än blicken når. Ni fattar grejen...

 

Flera stycken. Den största är så klart Sasha, Alexander Syomin. Dock är just den idoliseringen lite komplex då han kanske inte riktigt är en förebild, snarare en idol. Han är i alla fall en av de människor "som jag inte känner" som haft störst påverkan på mig genom livet. Förebilder i ordets rätta bemärkelse är kanske i stället Emma Watsons karaktär Sam i The Perks of Being a Wallflower och Blondies Debbie Harry. Precis sådan som de är, sådan vill jag vara. Jag lyckas rätt sällan, men någonstans i bakhuvet finns i alla fall dessa två fantastiska power-tjejer och påminner mig om hur saker borde vara.

 

ÄLSKAR att laga mat. Inte att slänga ihop en carbonara efter en lång dag på jobbet, men att få laga mat till andra och verkligen lägga ner hjärta och själ i det man lagar - det älskar jag.

 

Behöver jag ens svara på den frågan...? Haha. Perks. Så klart. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag inte bara älskar utan är gravt beroende av så väl bok som film. Hur jag vill vara precis som Sam, hur jag vill ha en vän som Patrick och hur jag känner igen mig i allt som Charlie är. Kärleken till Pittsburgh och att karaktärerna faktiskt blev lite som det där gänget jag själv aldrig hade i gymnasiet. De populärkulturella referenserna och citaten som till och med fått en tatueringsfiende som mig själv att överväga att gadda mig. Ibland undrar jag om inte Perks varit en nog så viktig vän, förebild och trygghet som någon annan levande människa under min uppväxt.

 

Att flytta utomlands. Utan konkurrens. Hade det inte varit för att jag lämnat Sverige bakom mig hade jag inte suttit här i dag. Jag hade vilat tryggt en bit under marknivå, sorgligt men sant.

 

Björnes Magasin och Pingu! Lite senare Ed, Edd och Eddy samt Rasten. Gud, vilka minnen.

 

Well, helst av allt Emma Watson pga hur hon porträtterade Sam i Perks, MEN dessvärre är de utseendemässiga likheterna mellan mig och min skådespelarqueen lika med noll. Om nu detta skulle spela någon roll så skulle jag gärna se Emilie de Ravin i huvudrollen (en gammal flinga sa en gång att vi var lika!!!!!!) eftersom hon var så JÄVLA bra i Remember Me (kan Robban spela min pojkvän i filmen också, please??)

 

Fel person att fråga en sån sak... Om jag är nere brukar jag mest bara, omedvetet eller medvetet, göra mig själv mer deppig. Ledsen musik, fler dystra tankar och VIN are my besties när jag omfamnar mörkret. Turligt nog har jag ett par fantastiska vänner här som brukar se när jag är nere på botten och kravlar och de brukar vara betdligt bättre på att lyfta upp mig till ytan igen än vad jag någonsin själv varit.

ATT det ska vara så svårt. Blev i dag upplyst av min kära vän Elin att det gått över en månad sedan jag var inne här och författade någonting senast. Förra, eller möjligen förrförra, helgen lovade jag en annan kamrat; Emil, att blogga men den gången blev alkoholstinna aftnar i goda vänners lag prioritet. Jag borde egentligen inte klaga, för jag har fler "irl-vänner" än jag haft sedan låg- och mellanstadiet, och jag har på det stora hela förbannat kul. Ändå kan jag ibland verkligen sakna de där långa, ensamma dagarna då man faktiskt hade tid åt sina andra intressen. Sport (F1 en gång varannan vecka och kanske någon EM-match här och var är vad som hinns med numera, typ), böcker (det har tagit mig tre(!!!) veckor att läsa ut Jane Eyre), att bara nörda ner sig i onödiga men allmänbildande grejer på nätet eller att typ... Skriva. Sånt man är för trött i huvudet för eller helt enkelt inte hinner med när man dels jobbar 07-18 och samtidigt försöker ha ett socialt liv.

 

Vet egentligen inte vad som hänt sen sist. Mycket jobb och mycket fest. Tror att det var förrförra helgen som var så himla magisk. Spontanutgång på vår "hemmakrog" Baradouz på torsdagen, EM-premiär på fredagen och sedan VÄRLDENS bästa kväll/natt på lördagen. En natt som tog oss från svenneförfest hos Wendy och via dans på Carré och shots på Baradouz till efterfest med vinylspelande med tre frenchies, två svenskar och en finne... I min säng. Drömnatt!!

 

I helgen var vi på tävling lör-sön. Sex hästar första dagen och fem andra, och de skötte sig mestadels bra. Guldstjärna till lilla Dabresse som verkligen gått från att vara en galen räserponny till att hoppa felfritt i 140 och göra det BRA. Snart är det dags för Knokke och det ska bli så JÄVLA kul. Dels del 5*:iga men framför allt de 3*:iga veckorna då en av mina två besties från Schweiz, Nora, kommer hit!! Knokke är ju Stephex egen tävling så det ska så klart bli GÖRkul. Innan dess väntar även Rock Werchter, vi ska bara dit på torsdagen men då väntar fucking PAUL MCCARTNEY OCH JAKE BUGG!!!!!!!!!!! Samt Kaiser Chiefs, Disclosure och Years & Years, ska bli så djäääääävulskt kul. Hade inte sagt nej till att se The Offspring + The 1975 på fredagen samt Macklemore + TLSP + The Strypes på söndagen MEN man kan inte få allt här i världen och dessvärre krockar det med Knokkes 5*.

 

Anyway... Vet inte riktigt vad jag mer ska skriva men jag tror att jag får försöka att ta upp det där med veckosummerings-bloggning. Lär väl aldrig hända men ni får helt enkelt tjata på mig för det verkar vara det enda som biter.

 

 

IT'S ALIVE! Förlåt för alla löften om att "det kommer bilder senare..." och "ska skriva ett längre inlägg i kväll", men hey, det är ni som valt att lita på en återfallslögnare. 

 

Nåväl, det har varit lite mycket på lite väl många fronter de senaste veckorna. Nu börjar livet plana ut så smått och faktum är att jag har två (!!) lediga dagar denna vecka, av vilka jag utnyttjar den andra i skrivande stund. Ska alldeles strax hoppa i ett par jeans och ta mig in till Bryssel. Såg att Urban Outfitters går att hitta här... OH THE EXCITEMENT!!

 

I måndags var jag också ledig och även då spenderades dagen i Bryssel/Antwerp. Den gången med Kim, som liksom mig helt missat att allt allt allt så när som på en liten sneakers store var stängt till följd av att det tydligen var röd dag. Vi gjorde dock det bästa av situationen och åt på ca vartenda litet våffelställe dom var öppet samt shoppade i ovan nämnda lilla sneakers store.

 

Hmmmmm. Annars är allt ganska mycket som vanligt. Jobb sex dagar i veckan, fiesta på helgen. Spenderade min första kväll i total ensamhet på en MÅNAD i går kväll vilket kändes helt sjukt på mer än ett sätt. Vad har hänt med Lovisa som blir sjuk av att inte få sin heliga ensamtid?

 

Anyway. Nu orkar jag inte mobilskriva längre. Här har ni lite bilder från månaden som gått.

 

BONJOUR. Ska till Antwerp med Kim för att spendera min första lediga dag på nästan två veckor på lite shopping; sommaren närmar sig med stormsteg och min garderob består av... jeans, tjocka crewnecks och vinterskor. Välbehövligt! Lovar att återkomma lite längre i eftermiddag, until then... HÄR ÄR JAKES SENASTE SINGEL OCH DET ÄR DET BÄSTA JAG HÖRT SEN ME & YOU:

 

BONJOUR. Bakfullt var det här. Hade en sk Karlstad anno 2011-ish-fylla (de som vet VET) i går och mår i dag därefter. Mår nog till och med bra mycket bättre än jag förtjänar, om vi ska vara helt ärliga. Hela Stephex-gänget var ute då det är som när på tävlingsfritt den här veckan och det var SÅ kul. På sätt och vis känns det lite som att ta igen den sociala biten från gymnasiet som jag helt missade med en massa folk i ens egen ålder på ett och samma ställe.

 

Angående tävlingsfritt... Åkte till Lummen i tisdags med en häst för det femstjärniga och tre sjuåringar för Belgiska sjuårschampionatet. Pga regn och annat oväder i apokalyptiska mängder ställdes det femstjärniga in, och med tanke på hur banorna såg ut blev det inte mycket till tävling i resterande klasser heller... Bra att FEI ställde in Nations cup i alla fall, tycker helt ärligt att det är märkligt att inte allt ställdes in. Det blir ramaskri när en ryttare rappar till sin (farligt!) ofokuserade häst på en framhoppning, men att låta hundratals hästar, många unga, tävla på ett underlag som är gjort för dåligt grepp och därmed olyckor... Helt okej.

 

Sportmässigt går det annars ganska bra i mitt liv. Jag har varit ledig i dag och kunde därmed njuta av att se Nico ta fjärde raka segern den här säsongen. Rysslands GP var väl i övrigt ingen höjdare, mest fokus hamnade av förklarliga skäl på Kvyat som för andra racet i rad körde på Vettel... I Kina tyckte jag att det var en solklar racingincident men i dag kan jag inte riktigt försvara Dany. Nog om F1, i hockeyn går det också hyfsat. Det är väldigt underhållande, i alla fall. Caps och Pens i slutspel, vad mer kan man begära? Hoppas nu bara att mitt hjärtelag kan ta över serien... Jag behöver en månad till av sömnlösa nätter och nervösa dagar.

 

Annnnnnnnars är det inte så mycket. Jobbar och har mig. Var inne i Bryssel för första gången med Nina i måndags. Shoppade, käkade hutlösa mängder sushi och avslutade med en MAGISK våffla. Bor man i Belgien så gör man... Trots allt. I fredags åt vi hej då-middag ute för Aurore som ska sluta och i går var det alltså klackarna i taket. I dag har jag inte rört mig ur sängen förrän framåt kvällen då Isa och Nina kom hit för pizza-, glass- och filmhäng. Bra avslut på en bra vecka!

 

Något speciellt ni vill läsa om eller undrar? Har absolut noll blogginspiration, som ni kanske märkt. Slänger in lite bilder här lite senare (läs: i morgon om jag orkar) för just nu är min bildkälla (läs: mobilen) dödare än Hitler. 

 

Hej och förlåååååååååt. Har ju utlovat bättre uppdatering ca en miljon gånger redan men det verkar inte bli bättre. Grejen är den att när man jobbar med hästar blir man inte bara fysiskt slut utan även psykiskt, så när jag kommer hem efter jobbet vill jag enbart ägna mig åt saker som tar upp så lite plats som möjligt i min tankeverksamhet; dvs KOLLA på saker (film, sport, serier etc) som inte kräver något eget tänkande. Därav blir både blogg och övrigt skrivande, samt läsande, lidande. Tyvärr.

 

Är nu inne på min tredje vecka här på Stephex och jag trivs fortfarande. Var på förhand lite osäker på hur jag skulle fixa att jobba med såpass mycket andra människor då jag, som någon uttryckte det, är "painfully shy" och lätt blir lite osäker och drar mig undan när jag träffar mycket nya människor på en och samma gång. Visst, det har varit lite jobbigt och är fortfarande det men det mesta funkar och framför allt gillar jag alla i vårt team vilket gör mycket.

 

I veckan har vi varit i Lummen på vårtouren där. Hade någorlunda tur med vädret och hade dessutom turen att få stå i ridhusstallet = inte så mycket lera för oss som för alla andra. Vi var där med sju hästar så både jag och Sofie, Jonnas showgroom var med vilket passade mig superbra. Sjukt vad mycket man lär sig av att jobba med människor som är ca 1000x bättre än en själv. Vill bara lära mig ALLT på en och samma gång men hjärnan blir nästan lite överhettad av all information, haha...

 

Bäst av allt med Lummen var att mitt gamla team var där. Kan inte med ord beskriva hur glad jag var att få krama Cornet efter två veckor (känns som år...) utan honom. Blev även en drink eller tio med Wiebke som är Simons nya groom; så glad att mina bebisar fått en sån bra ny tjänare. Kul att träffa Simon också och resten behöver vi ju inte prata om... Haha (//throwing shade).

 

Åkte hem i går för att jobba på hemmaplan och i dag har jag varit ledig vilket var väldigt skönt... Vaknade dock vid sju för att se Kinas GP som kung Nico vann, men efter det sov jag till 14... Hehe. Var ju faktiskt uppe och såg Caps andra segermatch mot Flyers så jag hade lite sömn att ta igen! Resten av dagen har spenderats i sängen, beställde till och med hemkörning av pizza och Ben & Jerry's för att slippa röra på mig. Höjden av lathet men jag ÄLSKAR'T.

 

Nu ska jag se Straight Outta Compton tio år efter alla andra och sedan blir det natten, nya tag i morgon! Vi hörs när vi hörsssss.

...Och här är vi nu. Belgien, Bryssel och Stephex Stables. En vecka har gått sedan jag gjorde min första dag här och även om intrycken varit och är för många för att rymmas i en text som denna tänkte jag ändå försöka sammanfatta veckan, händelser och känslor, så gott det går.

 

Första april kramade jag alla som var värda att krama hej då på gamla jobbet och flög sedan mot nordligare breddgrader. Tack vare lågt stående varelser som går under benämningen terrorister blev det en avstickare till Amsterdam innan jag via tåg kunde ta mig till Bryssel. Inte mig emot då Schipol nog är min favoritflygplats i Europa. 

 

Var på plats framåt kvällen, insåg vilken ynnest det har varit att få leva i ett så otroligt vackert land som Schweiz. Belgien är... Inte lika bildskönt, så att säga. Anläggningen är dock helt otrolig; rött tegel och stora gräshagar innanför rejäla trästaket så långt ögat når. Började jobba redan dagen efter och även om det är MYCKET mer att hålla reda på än förra jobbet trivs jag ändå redan som fisken i vattnet. Även om jag så klart trivts med att jobba i mindre team ska det bli kul att för en gångs skull ha lite folk omkring sig. 

 

Gällande boende så var det först meningen att jag skulle få en lägenhet i stallet, men då det inte fanns någonting ledigt för stunden har jag fått dela ett hus ~fem minuters gångväg från stallet med en av hemmaryttarna. Efter att jag insett hur skönt det är att för en gångs skull inte bo på jobbet har jag bestämt mig för att stanna här i stället för att ta en av lägenheterna. Det är inte lika fancy pancy som min förra lägenhet, men det är mysigt och framför allt, som sagt, skönt att kunna "komma ifrån" jobbet ibland.

 

Här på Stephex jobbar man i team om (oftast) fyra, så även om det är många som jobbar i stallet blir det ändå inte så rörigt eftersom alla har sitt. Halva vårt team är nu i väg i Lanaken och tävlar där, jag körde dit två hästar i torsdags men åkte hem igen framåt småtimmarna efter att ha återförenats med Jenni som var där på frilansuppdrag. Så kul!! Sedan dess har jag lyckats dra på mig magsjukan från helvetet och har legat däckad sedan dess... KUL! Minns inte när jag senast hade magsjuka, men självklart ska det slå till när man är ny på jobbet och dessutom inte full styrka i stallet... 

 

Nu dör min dator när som helst och jag orkar inte leta fram laddaren, så ni får ha det så bra och så hörs vi när vi hörs! 

 

 

 

*** English since more than half of my readers doesn't speak a single word of swedish (except for maybe köttbullar))))) and due to the fact that Google translate doesn't really work on videos. Please don't laugh at my beautiful voice + accent + overall english THANKS ***

Ny söndag, nytt blogginlägg. Livet känns lite mindre nattsvart men helt ärligt tror jag att det beror mer på att jag inte haft en sekund över åt att känna efter, vilket mest bara är en quick fix. För det du gör när du aldrig stannar upp, aldrig känner efter, är att du skjuter problemen framför dig. Visst är det inte bra att känna efter för mycket heller, lagom är trots allt bäst, men ibland tar jag hellre det än att ta en tusen gånger värre smäll senare. Anyway. Veckan som gick:

 

> Måndag. Nya tjejen gjorde sin första dag här. Ganska vanlig dag, varken mer eller mindre.

 

> Tisdag. Var millimeter från sammanbrott hela dagen på jobbet. En JÄVLA tur att man jobbar med hästar så att man ändå lyckas behålla lugnet genom allt. Hade jag haft ett kontorsjobb hade jag eller någon annan varit död nu. Jenni kom hit för vin- och ostkväll och räddade hela dagen.

 

> Onsdag. Var ledig och vart spenderar man bäst sina lediga dagar om inte... I ett stall. Åkte till Rütihof, dvs Steve Guerdats stall och socialiserade mig. Pussade på Nino och var lika starstruck som alltid. Kvällen avslutades med pizza, vin, ost och jordgubbar vilket är en oslagbar kombo.

 

> Torsdag. Nothing special. Missar Göteborg Horse Show för första gången sen -98. Tvi vale.

 

> Fredag. Rätt lugn dag på jobbet. Vi är för tillfället två hästskötare + en ryttare på normalt sett fem ridbara hästar så det är inte allt för mycket att göra... Simon rider, jag groomar åt honom och nya tyskan städar/mockar/gör allt tråkigt. Funkar för mig. Avslutade dagen med att se första omgången av WC-finalen hos och tillsammans med Team Guerdat. Fantastisk kväll med fantastiska människor, massor av vin och så klart en fantastisk runda av Steve och Corbinian!!

 

> Lördag. CHILL dag. Simon var färdigriden vid typ... Elva? Hade stallet själv på eftermiddagen vilket alltid är schöööön. Strålande sol och t-shirtvärme, så jag tog med mig hela gänget (inte samtidigt... Obviously) på täckeslöst gräsätande vilket så klart var uppskattat av samtliga fyrbeningar. På kvällen var det åter WC-hoppning och Steve visade återigen varför han är världens bästa ryttare... Rider sin TREDJEhäst och går ändå upp i ledning. Kung.

 

> Söndag. I dag. Simon är normalt sett ledig på söndagar men kom ändå hit och red några på morgonen. Själv hade jag det rätt lugnt... Red ut på en häst, handwalkade en och Cornet fick sparka lite boll i ridhuset på sin lediga dag. 

 

Kommande vecka kommer att vara speciell. Minst sagt. Har på riktigt en miljon saker att göra utöver jobb. Vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt... Aja, den som lever får se. Har en """liten""" bomb som jag antar att jag kommer att släppa här någon gång under veckan. Spännande, spännande. Nu ska jag sova. Bis später, eller borde jag säga à plus tard..?

Blä. Livet är INTE kul just nu, och i ärlighetens namn minns jag inte när jag senast tyckte att det var det. Innan jag bröt handen, kanske? Något sånt. Hur som helst så har ni väl fattat att allt rörande mitt liv mest bara är mörkt och bittert och alldeles förjävligt, så detta om detta. Ni som själva varit i en depression vet hur det är, ni andra... Jag hoppas att ni aldrig kommer att förstå.

 

> I går var jag hos Jenni som för tillfället jobbar hos Steve. En trevligare vin- och ostkväll med en ny bekantskap som jag är väldigt glad över. Väldigt skönt att ha någon att umgås med och snacka bort ett par timmar med nu när min sedvanliga vapendragare lämnat mig för Italien och San Giovanni... Lyxlirare.

 

> I dag var jag ledig på förmiddagen eftersom jag inte hade någon ledig dag förra veckan. Hade verkligen behövt sova MEN det var ju F1-premiär på andra sidan jordklotet... Bara att kliva upp när alarmet ringde alldeles för tidigt, men belönades trots allt rikligt när min personliga favorit (efter Marcus, obviously) Nico Rosberg vann. Efter det somnade jag om... Hehe.

 

> Är mitt uppe i en stor förändring i mitt liv. Att jag inte skrivit om det och att jag inte vill skriva om det i nuläget beror på att jag inte riktigt klarar av tanken på det som det är nu. Vill inte inse hur orättvist livet är och att människor som utger sig för att vilja en väl inte alltid faktiskt vill ditt bästa. Är så jävla naiv ibland. Vill tro gott om folk. Kastar hela hjärtat före hela tiden och det bara straffar sig. Det får vara nog med det nu. Snart börjar ett nytt kapitel...

 

Nu ska jag sova. Har en miljard saker att fixa utöver jobbet de kommande veckorna. Känns som att det kommer att vara lättare sagt än gjort med tanke på att jag mest bara skulle vilja gå och lägga mig under en sten och ruttna bort och inte alls är intresserad av att ta tag i saker. Jag menar... Varför ta tag i det liv som ändå bara slås sönder gång på gång? Vad är ens meningen?

 

Livet rullar på. Eller nä, det gör det väl inte riktigt. Livet rullar över mig likt en jättestor bulldozer och efter att det mosat hela min uppenbarelse släpar det med sig mig, varesig jag vill eller inte. Med andra ord är jag fortfarande i livet och det skulle väl kunna tyckas vara bra, men det är det inte. Vartenda dåligt beteende mina tidigare depressioner fört med sig är tillbaka och det i sig får mig bara att må än sämre. Orkar inte mer. Vill inte mer.

 

Förlåt till alla som hör av sig och faktiskt bryr sig. Förlåt för att jag inte orkar svara. Förlåt för att den enda kontakt jag orkar ha med omvärlden i nuläget är via denna blogg, någon gång varannan vecka. Jag ser er och jag uppskattar er, ni ger mig lite ljus i allt mörker. Jag orkar bara inte ha någon vidare kontakt just nu, för att ens svara på ett simpelt "hej" känns för mig som att bestiga Mount Everest i nuläget. 

 

Det har gått så långt att jag vägrar köra bil och att jag medvetet gjort mig av med vissa saker i mitt hem för att, ja... Jag kan fan inte ens erkänna det för mig själv. Att skriva öppet om att man inte längre vill leva och att man faktiskt är rädd för att allt ska ta slut när allt är så svart att man förlorar kontrollen, är kanske inte det rätta att göra. Det är väl sådant man ska hålla inom sig, men jag har redan försökt det och det försöket tog sex år av mitt liv. Jag har ingen i hela jävla universum som jag vågar prata om det här med, så ni får helt enkelt stå ut.

 

Detta om detta. Behövde få skriva av mig lite nu när kroppen tycks ha stängt av allt vad känslor heter och lämnat mig med denna vidriga jävla tomhet som Kurt Cobain beskrev med orden "I miss the comfort of being sad". Det har ju gått en vecka också. En och en halv, rättare sagt.

 

> Förra veckan spenderades i Gorla Minore i Italien. Mitt vanliga jag hade väl ägnat ett helt inlägg åt det men just nu orkar jag inte det. Årets första internationella, vi hade med oss sju hästar. Simon fyra och boss tre. Boss var sjuk så han tävlade inte. Conte gjorde sin första 140 i sjuårsfinalen. Lord och Penny var helt okej. Cornet gick från katastrof första dagen till att hoppa som en jävla sagohäst sista dagen. Resultatmässigt inte vår bästa helg men så är inte detta några "färdiga" hästar på långa vägar... Vi hade i alla fall tur med vädret och jag var glad över att vi hade med oss en SVINduktig frilansare, Jenni, med all erfarenhet i världen = älskar att se och lära av folk som kan mer än mig!!

 

> I förrgår och i går var jag hos Nora. Behövde bara komma bort ett tag och där och då kändes allt lite lättare i alla fall. Det kommer att kännas konstigt när hon flyttar så att jag inte kan spendera mina ÄLSKADE tisdagskvällar i Steinhausen längre... 

 

> I dag efter jobbet tog jag och J en sväng till Tyskland. Kände att jag var värd lite tröstshopping. Gick så där med shoppingen då jag var/är helt död inombords och inte ville ha någonting när vi väl kom fram. Åkte med andra ord till Tyskland och köpte... Shampoo och balsam. Bra, Lovi.

 

Annars är allt mest som vanligt. Sover inte, äter(!!!) inte. Ser förjävlig ut men orkar inte ens bry mig. Jävla pissliv, vad jag hatar dig.

 

 

Som rubriken lyder. En riktig jävla skitvecka. Har mer eller mindre kommit till insikt med att jag är deprimerad igen. Skulle aldrig slänga mig med det ordet om jag inte visste att det vore så, då jag inte tycker att det finns mycket som är respektlösare än folk som påstår sig vara deprimerade vid varje liten svacka. Min svacka har varat sedan nyår och det. blir. inte. bättre.

 

Allt, precis allt är som det var för ett par år sedan. Det är nästan skrämmande. Har återfått mitt hockeyintresse deluxe vilket för mig tyvärr blivit ett ganska tydligt tecken på att allt inte är som det ska. Har en tendens, på gott och ont, att gräva ner mig i saker och "stoppa huvudet i sanden" aka blint nörda ner mig i saker när jag mår dåligt. Det är väl någon form av verklighetsflykt, antar jag. Hockeyn var min enda ljuspunkt i livet under de allra mörkaste åren och dessvärre är det väl så det är nu också.

 

Oftast känner jag ingenting, vilket också är ett tydligt tecken på att allt börjar bli dåligt igen. När jag mår "bra" är jag en riktig känslomänniska, och när jag blir avtrubbad och slutar bry mig, då är det någonting som inte är som det ska. I en desperation att över huvud taget kunna känna kan jag fastna i timmar i de hemskaste dokumentärerna och Youtube-klippen. Bara för att känna känslan av att känna. Dödsfall i diverse idrotter och intervjuer med föräldrar som förlorat sina barn är nog mina mest eftersökta videor på Youtube i dag.

 

Jag har börjat avskärma mig från vänner och familj och att bara svara på ett Facebook-meddelande är en ren plåga. Inte för att jag inte vill prata med folk, utan för att jag inte orkar. Orkar inte låtsas, orkar inte vara en börda, orkar ingenting. Min lägenhet, som faktiskt oftast är hur fin som helst, ser ut som en pundarkvart och att tvätta vet jag inte när jag gjorde senast. Inte när jag handlade heller, men det spelar inte så stor roll, jag orkar nämligen inte äta heller.

 

Jobbar gör jag bara för att jag måste. Egentligen borde jag vara hemma med min brutna hand, men i den här branschen är inte det ett alternativ. Så jag jobbar. Helt utan hjärta och helt utan motivation. Känner att jag inte kan vara mitt bästa jag vilket drar mig än djupare ner i mörkret. Från att älska varje sekund till att bara vilja försvinna bort, från allting.

 

Och det är just det, det sista, som är det värsta. Den konstanta längtan efter att bara få försvinna, dö. Jag har haft självmordstankar i nästan ett decennium och jag har varit, och är, fruktansvärt rädd för att prata om det. Vill inte lägga den bördan på någon, vill egentligen inte erkänna det för mig själv. Vill inte behöva inse att det faktiskt är så illa. Igen. 

 

Jag kan inte blunda för det längre. Vi är inne på årets tredje månad och sedan årsskiftet har det inte gått en dag utan att jag funderat på vad som faktiskt är meningen med allt. Är det inte meningen att livet ska vara roligt? Är det meningen att man ska lida i 80 år och sedan dö? Vad är det då för mening med att fortsätta kämpa?

 

That's it. Jag är gravt jävla deprimerad igen och jag skriver inte det här för att vinna era sympatier, utan för att jag måste. Måste lätta på trycket, måste försöka inse att jag kanske inte kan fixa detta på egen hand. Inte den här gången.

 

 

Ytterligare en blogglista som även denna gång är stulen av Karin. Hennes blogg är nog min absoluta favoritblogg just nu. Har alltid läst och uppskattat hennes bloggar men eftersom jag minskat mitt bloggläsande något extremt på senare år blir det väl lite extra eftersom hennes är en av väldigt få jag fortfarande följer mer än sporadiskt. Så, det får väl bli dagens tips. Följ för fina bilder och välskrivna texter av en oerhört vettig och klok tjej.

 

Kärlek. Helt ärligt. Menar inte kärlek-kärlek utan mest bara kärlek i allmänhet. Det behöver vi väl alla, i och för sig, men just nu skulle jag säga att jag behöver det lite extra. Skadad och jävlig och alldeles för ensam.

 

Höger, eller just nu vänster eftersom min högerhand är satt ur funktion.

 

Inte ens i öronen. Skulle nog kunna ta hål i öronen men ingen annanstans.

 

Ingen. Lär inte skaffa det heller. Tycker dels inte att det är fint och dels ångrar jag saker alldeles för lätt...

 

178 cm.

 

38-39. 

 

 

En miljon. Kanske det enda jag aldrig gråtit över gällande mitt utseende.

 

Gör inte alla det?

 

Ibland får jag impulser av att vara lite väl hälsosam och köper med mig en massa skit som jag sedan aldrig äter. Det mesta blir så klart gammalt och slängs, så i nuläget är det nog bara en väldans massa äcklig lök som ligger och skräpar i grönsakshyllan.

 

John Frieda Sheer Blonde.

 

Just nu YSL Black Opium. Gillar den men älskar den inte. Letar fortfarande efter en parfym att göra till min.

 

Ligger i min säng, käkar popcorn, slötittar på min favvo-HP-film (Flammande bägaren) och semigråter över min hand.

 

Döden. Inte för egen del men för alla som står mig nära.

 

Gråter när jag ska ta mig upp ur sängen på morgonen, gråter när jag ska ta på mig kläder, gråter när jag ska torka mig efter dusch... U get it.

 

Kyla (får stora SÅR på benen när det är minusgrader, inte ens en överdrift), men det är egentligen allt. Är överkänslig mot vanligt lipsyl (den vita med blå kork), citrusfrukter och många smink- och hudvårdsprodukter. Är gravt allergisk mot dålig musik också, glömde det.

 

Håkan since 2001. Han är Gud. Har aldrig fattat grejen med Winnerbäck även om jag älskar Elegi och Jag vill gå hem med dig.

 

Hellre än bra, så att säga...

 

Alla. På riktigt, alltså. Det finns inte ett land på denna planet jag inte vill besöka och det gäller även för de länder jag redan besökt. USA, Ryssland, Irland, Skottland, England, Wales, Island, Finland, Australien, New Zealand, Sydafrika, Zimbabwe, Brasilien, Maldiverna...

 

Det varierar, men i slutändan faller jag alltid för söta killar som ser ut lite som Eddie Redmayne, och har så alltid gjort. Rödlätta britter verkar vara min typ, can't help it. Hahaha.

 

 

Beatles och Jake Bugg är THE SHIT för min del. Dock är det ett gäng som är precis under dem och de måste så klart också nämnas här. Franz Ferdinand. Arctic Monkeys. Håkan Hellström. Rolling Stones. Bob Dylan. Oasis. Sugarplum Fairy.

 

Wonderwall (Oasis) och Tonight (Fm Static) är nog mina all time favs. Men well, det finns många låtar som är där och nosar. I've just seen a face och Let it be (Beatles), Hey there Delilah (Plain White T's), Every breath you take (Police), Pictures of you (The Last Goodnight), Shoreline (Broder Daniel), California (Phantom Planet), Teenagers (My Chemical Romance), I'm on fire (Bruce Springsteen), Sara (Bob Dylan), Folsom prison blues (Johnny Cash), Fluorescent adolescent (Arctic Monkeys), Piledriver waltz (Alex Turner), Taste it (Jake Bugg), Sweet Jackie (Sugarplum Fairy), Common people (Pulp) och Love hurts (Nazareth) är alla låtar jag älskar more than life.

 

The perks of being a wallflower. NO SHIT, SHERLOCK.

 

Samma som ovan. HP. Armageddon.

 

Vara på tävling. Umgås med folk jag tycker om. Vara med mina älskade hästar. Gå på konsert.

 

Allt som innehåller blodigt kött. Och skaldjur. Typ.

 

Är ADDICTED to Fanta Shokata för tillfället. Annars Cola vanilj, citronvatten och dry martini. Och vin.

 

Sånnadär röda mattor som smakar hallon/jordgubb och kemikalier. Och Marabou black.

 

Sköna och snygga jeans. Ungefär lika sällsynta som Caps Stanley Cup-segrar.

 

Mad men, O.C., One tree hill, Gossip girl, Breaking bad och Dexter.

 

> I början av veckan var den andra groomen här på semester, så jag fick jobba för två vilket jag inte hade någonting emot. Skulle helt ärligt aldrig fixa att jobba i ett stort stall med en miljon hästskötare och ryttare, och trivs utan tvekan bäst ju färre man är i ett team. Missförstå mig rätt nu, jag har absolut inga problem att jobba med flera människor samtidigt, men allt blir så mycket lättare ju färre man har att anpassa sig efter.

 

> I tisdags var vi i väg till ett annat ridhus och träningshoppade fem hästar. Samtliga skötte sig superbra. I Schweiz har man inte riktigt clar rounder/pay n' jumps så som vi har hemma i Sverige utan det vanliga är att ridklubbar/anläggningar har en dag i veckan då man får komma och hoppa i deras ridhus. En bana finns uppställd och man får hålla på hur länge man vill. Fördelen är just att man kan göra exakt som man vill och att man får hoppa hur många gånger man vill, nackdelen att det ibland kan bli väldigt många ekipage inne på banan samtidigt. Oftast funkar det bra ändå men jag hade allt hjärtat lite i halsgropen när S satt på vårt nervvrak Cornet tillsammans med 10+ andra ekipage varav ett var en liten tjej på en liten galen ponny som drog ett ärevarv i ridhuset efter varje hinder den hoppade.

 

> Sedan åkte jag som bekant av och slog mig rätt illa. Har varit sjukskriven sedan i torsdags och känner mig rejält deppig pga det. Innerst inne vet jag att jag inte kan hjälpa att jag skadat mig men samtidigt känns det som att man sviker alla och som att man är en dålig anställd/groom. Skit är det.

 

> S var i väg och tävlade i Erlen fredag-lördag. Ingen speciell tävling men som tävlingsfreak kändes det så klart fruktansvärt att se lastbilen rulla ut från gårdsplanen utan mig. Finns verkligen inte många saker jag hatar mer än att inte följa med på tävling när min ryttare tävlar.

 

> Under min hittills tre dagar långa sjukledighet har jag inte gjort ett skit. Försökt städa utan framgång (good luck med att dammsuga när jag knappt kan ta mig upp ur sängen), sett alla Harry Potter-filmerna, läst två böcker... That's about it. Till och med internet blir tråkigt efter ett tag. Tänk att de orden kom från mig. Det hade man inte kunnat tro för två år sedan...

 

1. Beroende av?
Socker, koffein, internet och läppbalsam. Internet är nog värst, helt ärligt. Är, precis som alla andra, ständigt uppkopplad och har svårt att koppla av från cyberspace. Visst är det en miljard gånger bättre än när jag bodde i Sverige, men jag är fortfarande en slav under sociala medier. Koffein-, socker- och läppbalsamsberoendena är det bättre med. Har gått från att snitta fem Red Bull och lika många kaffe/dag till att bara dricka fyra koppar kaffe om dagen. Sockret försöker jag att få i mig genom smoothies och honung i stället för choklad och annan skit.

2. Du måste klä dig i en enda färg resten av livet, vilken?
Man är ju trots allt svensk... Svart! Möjligen blått men det är inte lika enkelt.

3. Vad får du oftast komplimanger för?
Att jag är smart, kreativ, fantasifull och att jag skriver bra, typ.

4. Dina planer under 2016?
Fan, vet inte. Vara BÄST på jobbet. Inte göra folk besvikna. Förhoppningsvis spendera en semestervecka i något av mina två favoritländer. Lära mig mer tyska. Komma över en förbannat jävlig rädsla jag har.

5. Brukar du skratta för dig själv?
JÄMT. Skrattar nog oftare när jag är själv än när jag är med andra.

6. Vad är det konstigaste du ätit?
Brukar trycka i mig lite av hästarnas godis när jag inte hinner äta lunch...

7. Hur imponerar man på dig?
Intellekt, allmänbildning, genuina intressen, bra musiksmak.

8. Vilken stad vill du helst bo i för resten av livet?
Pittsburgh/någon av mina favoritförorter i området. Kommer väl antagligen inte hända, men ändå. Jag var lycklig där.

Som rubriken lyder... Jag har gått och blivit handikappad och således sjukskriven. Vilket suger. Det är precis ett dygn sedan jag var hos läkaren som vid blotta åsynen av min högra hand förbjöd mig att jobba, och jag känner redan ett mentalt breakdown är nära. Inte så mycket på grund av någon raslöshet, jag är bäst i världen på att inte göra någonting, men för att jag känner mig så jävla värdelös när jag inte jobbar. Det känns som att jag sviker exakt alla runt omkring mig och då i synnerhet mina fina hästar samt S. 

 

Vadan detta, då? Jag har ramlat av... Var ute i skogen på med Simon och big boss Urs, red Conte som för dagen var rent överjävligt spooky. Under hela ridturen var jag väl en 20-30 meter bakom de andra för att min häst skulle stanna och titta på exakt allt. Med den hästen är det dock egentligen ingen fara att han tittar, för han gör inte mer än att stå emot väldigt mycket och i värsta fall stanna... Trodde jag. Med ca fem minuter hem rider vi förbi en gård där de har två små skäckar i en hage precis intill vägen, S och U's hästar brydde sig inte för fem öre, medan min fick fullständig panik och flyger i luften, åt sidan och slutligen ner i ett dike = jag åker av med huvudet före.

 

Minns inte hur jag landade mer än att jag faceplanteade rakt ner i grusvägen. Ställer mig upp i panik eftersom Conte är lös, men kan inte riktigt stå pga omtumlad så ramlar igen... Minns inte mycket mer än att jag får skjuts hem av damen som bodde på gården, och sedan till sjukhuset. Tänker inte gå in på detaljer gällande detta mer än att jag aldrig varit med om ett mer oproffsigt bemötande. Läkaren träffade jag inte över huvud taget, blev bara slussad in på röntgen (och fick bara röntga handen och inget mer...), ingen kollade över huvud taget på handen (mer än röntgenpersonalen) eller övriga skador. Helt sjukt. Det visade sig i alla fall att jag hade en fraktur på båtbenet. Blev hemskickad med lite kylbandage...

 

Dagen därpå försökte jag jobba, jag hade ju trots allt inte fått något intyg på att jag inte kunde. Då var min hand helt mörkblå/lila och rejält svullen. Ni kan ju tänka er hur det gick att mocka... Tog två timmar(!!!) att göra fyra boxar, kunde inte tränsa, ett täckesbyte tog en kvart etc. Till slut bestämde jag mig för att uppsöka en annan läkare, efter att handen svullnat upp till dubbla storleken vid lunch. Sagt och gjort, röntgen på bröstkorg, knän och en ny handröntgen gjordes, samt en speciell lungröntgen. Det visade sig att jag fått en mild hjärnskakning, fraktur i handen samt blåmärken på en lunga. Sedan är knäna helt blåslagna men där var det i alla fall inget allvarligt.

 

Så... Nu är jag sjukskriven åtminstone till nästa läkarbesök. KUL. Tur i oturen att jag inte slog i nacken. Jag har förstås ont i de leder som fortfarande är skadade i området, men det var i alla fall inte nacken som tog den värsta smällen. I övrigt är det väl mest bara skit. Kan för det första inte jobba och för det andra missar jag minst en tävling vilket gör mig mer än lovligt deppig. HATAR att inte jobba. 

 

> Startade veckan med att ÄNTLIGEN vara frisk. Att jobba 07-17 utan break med halsfluss och 39 graders feber i en vecka var verkligen ingen hit, men är det någonting man lär sig i denna bransch är det att just bita ihop och bara fortsätta kriga. På gott och ont.

 

> Fick hem mina highly efterlängtade chaps i veckan. Har alltid haft Dyón tidigare men har haft problem med att de sitter skitilla på mig. Alltid för korta och för vida i vristen. Nu har jag köpt ett par Veredus efter att ha kärat ner mig i Simons diton när jag fick den inte så trevliga uppgiften att gå/rida in hans nya par. Måste ha gått ner en del i vikt sedan dess (fem månader sen) för mina satt som en smäck direkt trots samma storlek. HALLELUJAH! 

 

> Har varit tvungen att rida väldigt mycket denna vecka då vi har totalt nio hästar för tillfället vilket är totalt omöjligt för S att rida själv varje dag. Mest blir det skogen men har även ridit ett antal pass på bana varav blivit tränad av S två gånger vilket faktiskt är kul. Eller kul och kul, jag känner mig mestadels värdelös men det är ju kul med lite utveckling i alla fall. 

 

> Vi har fått hem en ny sjuåring, Enory, ett holländskt litet sto efter Eurocommerce Dubai - Zelhem. Söt som socker och hoppar väldigt fint. Någonting kan det förhoppningsvis bli av henne, så att det blir mödan värt att ha ÄNNU en skimmel i stallet...

 

Enory