Har saknat den här tjejen så att hjärtat värker lately. Spelar ingen roll hur mycket jag älskar de hästar vi har i stallet nu; ingen, ingen, ingen kommer någonsin att ta Evitas plats. Hon var, och är, en once in a lifetime-häst och det är så avgrundslöst orättvist att hon mest troligt aldrig mer kommer att vara en del av min vardag, av mitt liv.

 

Varje morgon möts jag av arton par mörka ögon och lika många spetsade öron. Classicos rosa mule, Cornets busiga ögon och Colles lurviga ponnyöron får det förvisso att bubbla i magen på mig men ingenting, ingenting på denna jord går upp mot att mötas av världens minsta men snällaste ögon, längsta öron och fyrkantiga lilla mule när man öppnar stalldörren på morgonen. Att aldrig veta om de där långa öronen kommer att ligga slickade bakåt eller vara glatt spetsade, att i princip behöva fråga om det är okej att man stör. Evita är ett sto i ordets rätt bemärkelse, och varje ny dag med henne var full av överraskningar. Mina kära valacker här är förvisso underbara, men i jämförelse med henne blir de bara en grå massa. Jag har aldrig mött en personligare individ; häst som människa, och jag har aldrig tidigare upplevt kärlek - djup och passionerad - som den kärlek jag hyser för henne. Min bästa vän, min själsfrände och den som för alltid kommer att få mitt hjärta att hoppa över ett slag. Min Evita. Jag saknar dig så.