*** English since more than half of my readers doesn't speak a single word of swedish (except for maybe köttbullar))))) and due to the fact that Google translate doesn't really work on videos. Please don't laugh at my beautiful voice + accent + overall english THANKS ***

Ny söndag, nytt blogginlägg. Livet känns lite mindre nattsvart men helt ärligt tror jag att det beror mer på att jag inte haft en sekund över åt att känna efter, vilket mest bara är en quick fix. För det du gör när du aldrig stannar upp, aldrig känner efter, är att du skjuter problemen framför dig. Visst är det inte bra att känna efter för mycket heller, lagom är trots allt bäst, men ibland tar jag hellre det än att ta en tusen gånger värre smäll senare. Anyway. Veckan som gick:

 

> Måndag. Nya tjejen gjorde sin första dag här. Ganska vanlig dag, varken mer eller mindre.

 

> Tisdag. Var millimeter från sammanbrott hela dagen på jobbet. En JÄVLA tur att man jobbar med hästar så att man ändå lyckas behålla lugnet genom allt. Hade jag haft ett kontorsjobb hade jag eller någon annan varit död nu. Jenni kom hit för vin- och ostkväll och räddade hela dagen.

 

> Onsdag. Var ledig och vart spenderar man bäst sina lediga dagar om inte... I ett stall. Åkte till Rütihof, dvs Steve Guerdats stall och socialiserade mig. Pussade på Nino och var lika starstruck som alltid. Kvällen avslutades med pizza, vin, ost och jordgubbar vilket är en oslagbar kombo.

 

> Torsdag. Nothing special. Missar Göteborg Horse Show för första gången sen -98. Tvi vale.

 

> Fredag. Rätt lugn dag på jobbet. Vi är för tillfället två hästskötare + en ryttare på normalt sett fem ridbara hästar så det är inte allt för mycket att göra... Simon rider, jag groomar åt honom och nya tyskan städar/mockar/gör allt tråkigt. Funkar för mig. Avslutade dagen med att se första omgången av WC-finalen hos och tillsammans med Team Guerdat. Fantastisk kväll med fantastiska människor, massor av vin och så klart en fantastisk runda av Steve och Corbinian!!

 

> Lördag. CHILL dag. Simon var färdigriden vid typ... Elva? Hade stallet själv på eftermiddagen vilket alltid är schöööön. Strålande sol och t-shirtvärme, så jag tog med mig hela gänget (inte samtidigt... Obviously) på täckeslöst gräsätande vilket så klart var uppskattat av samtliga fyrbeningar. På kvällen var det åter WC-hoppning och Steve visade återigen varför han är världens bästa ryttare... Rider sin TREDJEhäst och går ändå upp i ledning. Kung.

 

> Söndag. I dag. Simon är normalt sett ledig på söndagar men kom ändå hit och red några på morgonen. Själv hade jag det rätt lugnt... Red ut på en häst, handwalkade en och Cornet fick sparka lite boll i ridhuset på sin lediga dag. 

 

Kommande vecka kommer att vara speciell. Minst sagt. Har på riktigt en miljon saker att göra utöver jobb. Vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt... Aja, den som lever får se. Har en """liten""" bomb som jag antar att jag kommer att släppa här någon gång under veckan. Spännande, spännande. Nu ska jag sova. Bis später, eller borde jag säga à plus tard..?

Blä. Livet är INTE kul just nu, och i ärlighetens namn minns jag inte när jag senast tyckte att det var det. Innan jag bröt handen, kanske? Något sånt. Hur som helst så har ni väl fattat att allt rörande mitt liv mest bara är mörkt och bittert och alldeles förjävligt, så detta om detta. Ni som själva varit i en depression vet hur det är, ni andra... Jag hoppas att ni aldrig kommer att förstå.

 

> I går var jag hos Jenni som för tillfället jobbar hos Steve. En trevligare vin- och ostkväll med en ny bekantskap som jag är väldigt glad över. Väldigt skönt att ha någon att umgås med och snacka bort ett par timmar med nu när min sedvanliga vapendragare lämnat mig för Italien och San Giovanni... Lyxlirare.

 

> I dag var jag ledig på förmiddagen eftersom jag inte hade någon ledig dag förra veckan. Hade verkligen behövt sova MEN det var ju F1-premiär på andra sidan jordklotet... Bara att kliva upp när alarmet ringde alldeles för tidigt, men belönades trots allt rikligt när min personliga favorit (efter Marcus, obviously) Nico Rosberg vann. Efter det somnade jag om... Hehe.

 

> Är mitt uppe i en stor förändring i mitt liv. Att jag inte skrivit om det och att jag inte vill skriva om det i nuläget beror på att jag inte riktigt klarar av tanken på det som det är nu. Vill inte inse hur orättvist livet är och att människor som utger sig för att vilja en väl inte alltid faktiskt vill ditt bästa. Är så jävla naiv ibland. Vill tro gott om folk. Kastar hela hjärtat före hela tiden och det bara straffar sig. Det får vara nog med det nu. Snart börjar ett nytt kapitel...

 

Nu ska jag sova. Har en miljard saker att fixa utöver jobbet de kommande veckorna. Känns som att det kommer att vara lättare sagt än gjort med tanke på att jag mest bara skulle vilja gå och lägga mig under en sten och ruttna bort och inte alls är intresserad av att ta tag i saker. Jag menar... Varför ta tag i det liv som ändå bara slås sönder gång på gång? Vad är ens meningen?

 

Livet rullar på. Eller nä, det gör det väl inte riktigt. Livet rullar över mig likt en jättestor bulldozer och efter att det mosat hela min uppenbarelse släpar det med sig mig, varesig jag vill eller inte. Med andra ord är jag fortfarande i livet och det skulle väl kunna tyckas vara bra, men det är det inte. Vartenda dåligt beteende mina tidigare depressioner fört med sig är tillbaka och det i sig får mig bara att må än sämre. Orkar inte mer. Vill inte mer.

 

Förlåt till alla som hör av sig och faktiskt bryr sig. Förlåt för att jag inte orkar svara. Förlåt för att den enda kontakt jag orkar ha med omvärlden i nuläget är via denna blogg, någon gång varannan vecka. Jag ser er och jag uppskattar er, ni ger mig lite ljus i allt mörker. Jag orkar bara inte ha någon vidare kontakt just nu, för att ens svara på ett simpelt "hej" känns för mig som att bestiga Mount Everest i nuläget. 

 

Det har gått så långt att jag vägrar köra bil och att jag medvetet gjort mig av med vissa saker i mitt hem för att, ja... Jag kan fan inte ens erkänna det för mig själv. Att skriva öppet om att man inte längre vill leva och att man faktiskt är rädd för att allt ska ta slut när allt är så svart att man förlorar kontrollen, är kanske inte det rätta att göra. Det är väl sådant man ska hålla inom sig, men jag har redan försökt det och det försöket tog sex år av mitt liv. Jag har ingen i hela jävla universum som jag vågar prata om det här med, så ni får helt enkelt stå ut.

 

Detta om detta. Behövde få skriva av mig lite nu när kroppen tycks ha stängt av allt vad känslor heter och lämnat mig med denna vidriga jävla tomhet som Kurt Cobain beskrev med orden "I miss the comfort of being sad". Det har ju gått en vecka också. En och en halv, rättare sagt.

 

> Förra veckan spenderades i Gorla Minore i Italien. Mitt vanliga jag hade väl ägnat ett helt inlägg åt det men just nu orkar jag inte det. Årets första internationella, vi hade med oss sju hästar. Simon fyra och boss tre. Boss var sjuk så han tävlade inte. Conte gjorde sin första 140 i sjuårsfinalen. Lord och Penny var helt okej. Cornet gick från katastrof första dagen till att hoppa som en jävla sagohäst sista dagen. Resultatmässigt inte vår bästa helg men så är inte detta några "färdiga" hästar på långa vägar... Vi hade i alla fall tur med vädret och jag var glad över att vi hade med oss en SVINduktig frilansare, Jenni, med all erfarenhet i världen = älskar att se och lära av folk som kan mer än mig!!

 

> I förrgår och i går var jag hos Nora. Behövde bara komma bort ett tag och där och då kändes allt lite lättare i alla fall. Det kommer att kännas konstigt när hon flyttar så att jag inte kan spendera mina ÄLSKADE tisdagskvällar i Steinhausen längre... 

 

> I dag efter jobbet tog jag och J en sväng till Tyskland. Kände att jag var värd lite tröstshopping. Gick så där med shoppingen då jag var/är helt död inombords och inte ville ha någonting när vi väl kom fram. Åkte med andra ord till Tyskland och köpte... Shampoo och balsam. Bra, Lovi.

 

Annars är allt mest som vanligt. Sover inte, äter(!!!) inte. Ser förjävlig ut men orkar inte ens bry mig. Jävla pissliv, vad jag hatar dig.

 

 

Som rubriken lyder. En riktig jävla skitvecka. Har mer eller mindre kommit till insikt med att jag är deprimerad igen. Skulle aldrig slänga mig med det ordet om jag inte visste att det vore så, då jag inte tycker att det finns mycket som är respektlösare än folk som påstår sig vara deprimerade vid varje liten svacka. Min svacka har varat sedan nyår och det. blir. inte. bättre.

 

Allt, precis allt är som det var för ett par år sedan. Det är nästan skrämmande. Har återfått mitt hockeyintresse deluxe vilket för mig tyvärr blivit ett ganska tydligt tecken på att allt inte är som det ska. Har en tendens, på gott och ont, att gräva ner mig i saker och "stoppa huvudet i sanden" aka blint nörda ner mig i saker när jag mår dåligt. Det är väl någon form av verklighetsflykt, antar jag. Hockeyn var min enda ljuspunkt i livet under de allra mörkaste åren och dessvärre är det väl så det är nu också.

 

Oftast känner jag ingenting, vilket också är ett tydligt tecken på att allt börjar bli dåligt igen. När jag mår "bra" är jag en riktig känslomänniska, och när jag blir avtrubbad och slutar bry mig, då är det någonting som inte är som det ska. I en desperation att över huvud taget kunna känna kan jag fastna i timmar i de hemskaste dokumentärerna och Youtube-klippen. Bara för att känna känslan av att känna. Dödsfall i diverse idrotter och intervjuer med föräldrar som förlorat sina barn är nog mina mest eftersökta videor på Youtube i dag.

 

Jag har börjat avskärma mig från vänner och familj och att bara svara på ett Facebook-meddelande är en ren plåga. Inte för att jag inte vill prata med folk, utan för att jag inte orkar. Orkar inte låtsas, orkar inte vara en börda, orkar ingenting. Min lägenhet, som faktiskt oftast är hur fin som helst, ser ut som en pundarkvart och att tvätta vet jag inte när jag gjorde senast. Inte när jag handlade heller, men det spelar inte så stor roll, jag orkar nämligen inte äta heller.

 

Jobbar gör jag bara för att jag måste. Egentligen borde jag vara hemma med min brutna hand, men i den här branschen är inte det ett alternativ. Så jag jobbar. Helt utan hjärta och helt utan motivation. Känner att jag inte kan vara mitt bästa jag vilket drar mig än djupare ner i mörkret. Från att älska varje sekund till att bara vilja försvinna bort, från allting.

 

Och det är just det, det sista, som är det värsta. Den konstanta längtan efter att bara få försvinna, dö. Jag har haft självmordstankar i nästan ett decennium och jag har varit, och är, fruktansvärt rädd för att prata om det. Vill inte lägga den bördan på någon, vill egentligen inte erkänna det för mig själv. Vill inte behöva inse att det faktiskt är så illa. Igen. 

 

Jag kan inte blunda för det längre. Vi är inne på årets tredje månad och sedan årsskiftet har det inte gått en dag utan att jag funderat på vad som faktiskt är meningen med allt. Är det inte meningen att livet ska vara roligt? Är det meningen att man ska lida i 80 år och sedan dö? Vad är det då för mening med att fortsätta kämpa?

 

That's it. Jag är gravt jävla deprimerad igen och jag skriver inte det här för att vinna era sympatier, utan för att jag måste. Måste lätta på trycket, måste försöka inse att jag kanske inte kan fixa detta på egen hand. Inte den här gången.