Efter tre intensiva veckor i Frankrike och Tyskland x2 hade vi en vecka hemma innan lastbilen styrdes mot vårt södra grannland. Generellt sett hatar jag tävlingar i Danmark eftersom det är.... Lite som Sverige med alla efterblivna regler, fast också mycket sämre på alla tänkbara sätt. Funktionärer som SPRINGER efter en och tvingar en att lyfta på dubbla täcken i ösregn för att de prompt måste se nummerlappen. Polisrazzior näe man kör till och från tävlingsplatsen. Värdelösa framhoppningar. And so on...

 

Uggerhalne hade vi hört skulle vara en kanonfin och påkostad tävling, och det kanske det var - om man satt i VIPe, men för hästar, hästskötare, ryttare och övrig publik var det inget att hänga i granen. 

 

Ska vi dock se det hela från den enda ljusa sidan som fanns så; Dallas gjorde sin debut i nations cup där, och jag med för den delen! SÅ kul att få dra på sin Sverige-jackan och klä Dallas i den finaste färgkombinationen som finns. Och som han hoppade sen... Wow. Sveriges enda dubbelnolla och en stor anledning till att laget kammade hem en andraplats. Kommer aldrig att glömma den dagen!

 

Resten av gänget gjorde det också bra. Fia var placerad i unghästfinalen som vanligt och de andra två (Baltimore och Magic) hoppade fantastiskt hela helgen. Bäst av allt var dock nästan att en av mina Stephex-bästisar, Nina, var där och förgyllde en annars lerig och kall helg!

 

 

First things first: VILKEN FANTASTISK TÄVLA DETTA VAR!! Som jag sa i förra inlägget så älskar jag ju Tyskland och tyska tävlingar, och den här tävlingen var inget undantag. Den kämpade lite i motvind med halvkasst väder, trång framhoppning och 20 minuters(!!!) gång- eller skrittväg till banan, but still... I love it.

 

Så fantastiska omgivningar, atmosfär och service att man blir helt varm i själen. Inte undrar på att många ur det absoluta toppskiktet väljer att åka dit. Vi hade med oss Dallas, Magic och Fia vilket inte heller gjorde saken sämre då: 1. tre hästar är SEMESTER och 2. de tre är mina favoriter och de enklaste hästar man kan tänka sig.

 

Minns knappt hur det gick resultatmässigt mer än att Magic debuterade 160 GP och att Fia var tvåa i unghästfinalen. Lilla prinsessan, älskar henne så!

 

Många av mina bästa vänner befann sig i Nörten-Hardenberg så även utöver tävlingarna var det en riktig toppentillställning. När man jobbar så här hårt och ofta har väldigt många hästar blir det inte mycket till umgänge och fest, så det är kul de få gånger man faktiskt har tid till det.

 

Nu ska jag strax ut och jobba igen. Är så där vidrigt trött som man bara är när man gått en vecka utan ledigt. Jag är en sån där människa som inte sover om nätterna, så jag behöver min lediga dag för att ta igen all förlorad sömn...på dagtid. 

 

Direkt efter Le Touquet packade vi om lastbilen och styrde mot Redefin i östra Tyskland. Lisa och Tina fick hänga med även hit men Berdina och Dallas byttes mot Magic. Sann lyx att åka med bara tre hästar när man är van vid att åka med fyra, fem eller sex!

 

Redefin gick liksom Le Touquet på gräs men har man bara tre hästar är det ändå okej. Plus att det till skillnad från LT var ganska nära till banan och framhoppningen = SKÖNT. Vi hade dessutom tur med vädret nästan hela tiden och hästarna gick helt okej, samt att jag gillar tyska tävlingar pga bra organisation och mat, så det blir ett plus från mig!

 

För en lite mer nutida uppdatering kan jag meddela att det här nya livet utan tävlingar (för er som inte vet - vi kommer till det när det är dags att skriva om Falsterbo) tar hårt på mig och tvingar mig till att försöka skapa ett liv utanför jobbet. Det ska man väl i och för sig inte klaga på, kanske. I går till exempel; då skulle vi egentligen åka på hästtävling(!!!!) som åskådare(!!!!) efter jobbet, men regnet öste ner och sista klassen ställdes in. Vi vände halvvägs och styrde i stället mot närmsta biograf, och vilken jackpott det blev! Vi såg Dunkirk och HELVETE vilken film det var! Jag älskar Christopher Nolan sedan tidigare (mest pga Interstellar) och den här genialiska skildringen av WWII-dramat på Frankrikes västkust kan omöjligt ha gjort NÅGON besviken. Så om ni inte redan gjort - se den!

 

I början av maj var vi i franska Le Touquet med fyra hästar. Alex har varit där tre eller fyra gånger redan och jag hade hört väldigt gott om tävlingen, men var ändå ganska tveksamt inställd. Franska tävlingar är och har aldrig varit en favorit hos mig. Att det dessutom vankades gräs och broddar bådade inte heller särskilt gott...

 

Hur som helst. Två dagars resa ner till fantastiskt vackra Le Touquet, som ligger precis vid havet. Tyvärr hade vi inte världens tur med vädret eller stallarna; vädret var jämngrått och stallarna trånga och stökiga. Banan var dock fantastisk, så att ryttarna gillar tävlingen var inte svårt att förstå.

 

Med oss hade vi Dallas, med en åttondeplats i GP-kvalet som toppresultat för helgen, Berdina som gjorde derbydebut och ÄLSKADE det, samt Matina och Lisa som skötte sig fint i 135- och 140-klasserna.

 

Det enda jag riktigt tagit med mig från Le Touquet är att det kom att bli min och Berdinas sista tävling tillsammans. Hon blev kvar i Belgien på hemvägen och har bott där sedan dess. Riktigt, riktigt jobbigt och även om man med åren blivit van vid att förlora hästar är det alltid hemskt att förlora en häst som betyder så mycket som hon faktiskt gjorde och gör för mig.