På resande fot. Som vanligt, eller någonting. Nu får ni absolut inte tro att jag klagar för så är inte fallet. Jag älskar att resa, oavsett färdmedel. Just i dag är det tåg och buss som står för transporten och just dessa två färdsätt påminner mig mycket om mina mörkaste dagar när depressionen var som allra värst för några år sedan. Dagar då jag kunde sitta på tåg och bussar utan destination bara för att fördriva tiden. Det var på något sätt min största lycka just då. Att alltid vara på resande fot, mitt i allt det mörka.

 

Julhelgen har spenderats med nära och kära i hemstaden. Älskade, älskade lilla Alingsås. Att det skulle ta så lång tid innan jag kom att uppskatta min hemort. Det är väl kanske så det är, man behöver sakna ibland för att på allvar kunna uppskatta vad man har. Samma sak med vänner och familj. Och Challe, men han är ju så klart familj. 

 

Det blev liksom i fjol ett traditionsenligt julfirande, men också mitt första julfirande utanför Ginstgatan där min familj bott sedan jag var 13. Konstigt och jobbigt att åka till en alldeles ny adress, att inte ha någon plats som känns riktigt hemma. Men det är väl så det är. Things change och resten vet ni ju.

 

Kom hem på kvällen dan före dan, ägnade dan före dopparedan åt sista minuten-inhandlande av julklappar, uppesittarkväll och en kvällstur i silvriga faran med mina bästa vänner hemma. Julafton firades som vanligt först i stallet, sedan med jullunch hos mamma och till sist hos mormor och morfar. En fin julafton på alla sätt och vis. 

 

På juldagen var det så klart utgång som stod på schemat efter julfirande med pappa. Hotellet i Alingsås må inte alltid ha varit min favoritplats på jorden men på juldagen är det garanterat det i all fall. Förfest med alla mina bästa kompisar hemma hos min bästa barndomsvän; bordsspel, skratt i tusenfalt och ett par drinkar mer än vad någon med blödande magsår kanske borde haft i sig. Därefter utgång och varenda själ man vuxit upp med var väl i princip där. Jag hade faktiskt en helt perfekt kväll. Tack, tjejer!

 

I dag har jag... Varit måttligt bakis, binge-kollat gamla Top Gear-avsnitt, gjort lite ärenden på stan och firat min mellan-kusin som fyllde år på juldagen. Sagt hej då till allt och alla och med en stor klump i magen satt mig på ett tåg med riktning söderut. Detta är det värsta med att åka hem. Att åka tillbaka. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb för det gör jag, men jag saknar alla så himla mycket. Tryggheten. 

 

Fan, kunde man inte få vara 15 för alltid?