Jag har bott utomlands ett tag nu. Besökt Sverige i snitt var tredje månad och varit fine med det. Den hemlängtan jag trodde skulle vara ett problem när jag först flyttade över Atlanten har lyst med sin frånvaro. Det var egentligen bara den där första, läskiga veckan i USA som kändes riktigt jobbig. Jag minns ångesten när jag landade på Dulles-flygplatsen i DC. Det var alldeles mörkt ute och världen kändes så oändligt stor och familjen så otroligt långt borta. Som tur var hittade jag ganska snabbt nya vänner, och ett helt nytt liv, där borta och sedan dess har jag egentligen bara haft hemlängtan precis efter ett Sverige-besök.

 

Nu är det annorlunda. Jag saknar Sverige så att det känns som att jag ska slitas itu. Sommaren har alltid haft den effekten på mig. Hjärtat brister nästan när jag tänker på barndomens pantgömmekvällar ute på gården och alla svettiga cykelturer till stallet. Att bara sitta ute på verandan och dricka ett glas saft till det monotona ljudet av grannens gräsklippare. Sena skogspromenader med tillhörande dopp i någon av de enorma mängder sjöar vi svenskar är så löjligt bortskämda med. Grillkvällar med familjen och rosédimmiga aftnar med de bästa av vänner.

 

Nostalgi är farligt. För nostalgi påminner oss om allt bra som varit och hur vi kanske aldrig kommer att få uppleva det redan uppleva igen. Nostalgin blundar ofta för alla de baksidor som funnits och kvar finns bara ljusa minnen av en tid som flytt. Trots vetskapen om detta, kan jag ändå inte neka mig själv att dyka ner i minnenas arkiv. När jag väl kommer upp därifrån finns bara en känsla kvar; hemlängtan.

 

De senaste veckorna har varit hemska. Jag har levt med en molande overklighetskänsla som ingen som inte haft en jobbig snedtripp på preparat jag inte tänker nämna kommer att kunna känna igen sig i. Jag är helt och hållet drogfri, men olustighetskänslan och ångesten har gjort sig konstant påminda. Kanske står jag på kanten till en begynnande depression, kanske har det bara varit lite väl mycket den senaste tiden. Jag vet helt ärligt inte.

 

Jag känner mig så frukansvärt liten, så osäker och rädd och det på ett sätt som jag i unga år aldrig hade kunnat föreställa mig att mitt 23-åriga jag skulle känna mig. 23-år. Då borde man kanske vara vuxen. Personligen känner jag mig allt annat än vuxen. Livrädd för att leva men dödsrädd för att dö, är väl kanske en passande beskrivning på känslan jag känner. 

 

För att citera en av mina absoluta favoritfilmer; "jag ville bara så jävla jättegärna att det skulle funka nu liksom". För det ville jag, eller det vill jag väl kanske varje gång. Och jag tror på det varje gång. Intalar mig att nu ska det bli rätt. Nu ska jag hitta hem. För i grund och botten är det nog det jag så innerligt letar efter. Ett hem. Det är inte så mycket jobben i sig som spelar roll. Bryr mig inte så mycket om pengar och arbetsvillkor. Står ut med det mesta. Har älskat alla mina jobb, eller i alla fall intalat mig att jag gjort det. Vill bara ha en säker och fast punkt i livet med människor som inte sviker. Människor som står ut med att jag är ömtåligare än en riktigt gammal glasruta och som accepterar att jag går sönder ibland. 

 

Tänker inte ens försöka sova i natt. Jag är trött på ångesten som knackar på min axel så fort jag lägger ner boken eller stänger igen datorn för kvällen. Kvällar som denna kan inga ljudböcker eller podcasts i världen rädda mitt sköra sinne. Demonerna i mitt huvud har bjudit till fest och de tycks inte ha några planer på att dämpa sig. 

 

Hur länge ska man behöva leva så här?

Skulle behöva dela in mina tonår i två perioder för att besvara den frågan. Från 13 till 15 var jag verkligen bara ett barn. Ett måhända trotsigt, men obekymrat barn. Även när mina klasskompisar började sminka sig, bry sig om killar och tjuvröka bakom skolan var jag just ett barn. Lekte till och med, i yttersta hemlighet, häst med min dåvarande bästis. En av mina bättre, kanske till och med den bästa, perioder i mitt liv.

 

Sedan fyllde jag sexton, började gymnasiet och allt gick åt helvete. Var djupt deprimerad under alla mina senare tonår. Gick inte till skolan, grät mig till sömns varje kväll, orkade inte leva mer. Den perioden höll egentligen i sig tills jag flyttade utomlands och först nu är jag någorlunda trygg i mig själv och vill inte längre avsluta mitt liv. Önskar ingen att genomgå vad jag tog mig igenom mellan 16 och 21.

 

Definitivt. Jag är en riktig smågodis-person och har aldrig varit mycket för kakor och bakelser. Skulle lätt kunna leva utan sådant och bara leva på lösgodis. Till och med choklad skulle jag kunna vara utan om jag så bara fick ha mina älskade spöken/bläckfiskar, röda mattor, djungelvrål och sura flaskor kvar. Tacka GUD för Ikea, säger jag bara.

 

Ohja. En vit patriciervilla med svart tak från sekelskiftet. Sjö- eller havstomt med egen brygga is a MUST. Två våningar. Högt i tak och vackra taklister. Spröjsade och många fönster. Vacker, välvd trappa. Klassisk, marin stil. Ett eget litet bibliotek med böcker vart än blicken når. Ni fattar grejen...

 

Flera stycken. Den största är så klart Sasha, Alexander Syomin. Dock är just den idoliseringen lite komplex då han kanske inte riktigt är en förebild, snarare en idol. Han är i alla fall en av de människor "som jag inte känner" som haft störst påverkan på mig genom livet. Förebilder i ordets rätta bemärkelse är kanske i stället Emma Watsons karaktär Sam i The Perks of Being a Wallflower och Blondies Debbie Harry. Precis sådan som de är, sådan vill jag vara. Jag lyckas rätt sällan, men någonstans i bakhuvet finns i alla fall dessa två fantastiska power-tjejer och påminner mig om hur saker borde vara.

 

ÄLSKAR att laga mat. Inte att slänga ihop en carbonara efter en lång dag på jobbet, men att få laga mat till andra och verkligen lägga ner hjärta och själ i det man lagar - det älskar jag.

 

Behöver jag ens svara på den frågan...? Haha. Perks. Så klart. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag inte bara älskar utan är gravt beroende av så väl bok som film. Hur jag vill vara precis som Sam, hur jag vill ha en vän som Patrick och hur jag känner igen mig i allt som Charlie är. Kärleken till Pittsburgh och att karaktärerna faktiskt blev lite som det där gänget jag själv aldrig hade i gymnasiet. De populärkulturella referenserna och citaten som till och med fått en tatueringsfiende som mig själv att överväga att gadda mig. Ibland undrar jag om inte Perks varit en nog så viktig vän, förebild och trygghet som någon annan levande människa under min uppväxt.

 

Att flytta utomlands. Utan konkurrens. Hade det inte varit för att jag lämnat Sverige bakom mig hade jag inte suttit här i dag. Jag hade vilat tryggt en bit under marknivå, sorgligt men sant.

 

Björnes Magasin och Pingu! Lite senare Ed, Edd och Eddy samt Rasten. Gud, vilka minnen.

 

Well, helst av allt Emma Watson pga hur hon porträtterade Sam i Perks, MEN dessvärre är de utseendemässiga likheterna mellan mig och min skådespelarqueen lika med noll. Om nu detta skulle spela någon roll så skulle jag gärna se Emilie de Ravin i huvudrollen (en gammal flinga sa en gång att vi var lika!!!!!!) eftersom hon var så JÄVLA bra i Remember Me (kan Robban spela min pojkvän i filmen också, please??)

 

Fel person att fråga en sån sak... Om jag är nere brukar jag mest bara, omedvetet eller medvetet, göra mig själv mer deppig. Ledsen musik, fler dystra tankar och VIN are my besties när jag omfamnar mörkret. Turligt nog har jag ett par fantastiska vänner här som brukar se när jag är nere på botten och kravlar och de brukar vara betdligt bättre på att lyfta upp mig till ytan igen än vad jag någonsin själv varit.

ATT det ska vara så svårt. Blev i dag upplyst av min kära vän Elin att det gått över en månad sedan jag var inne här och författade någonting senast. Förra, eller möjligen förrförra, helgen lovade jag en annan kamrat; Emil, att blogga men den gången blev alkoholstinna aftnar i goda vänners lag prioritet. Jag borde egentligen inte klaga, för jag har fler "irl-vänner" än jag haft sedan låg- och mellanstadiet, och jag har på det stora hela förbannat kul. Ändå kan jag ibland verkligen sakna de där långa, ensamma dagarna då man faktiskt hade tid åt sina andra intressen. Sport (F1 en gång varannan vecka och kanske någon EM-match här och var är vad som hinns med numera, typ), böcker (det har tagit mig tre(!!!) veckor att läsa ut Jane Eyre), att bara nörda ner sig i onödiga men allmänbildande grejer på nätet eller att typ... Skriva. Sånt man är för trött i huvudet för eller helt enkelt inte hinner med när man dels jobbar 07-18 och samtidigt försöker ha ett socialt liv.

 

Vet egentligen inte vad som hänt sen sist. Mycket jobb och mycket fest. Tror att det var förrförra helgen som var så himla magisk. Spontanutgång på vår "hemmakrog" Baradouz på torsdagen, EM-premiär på fredagen och sedan VÄRLDENS bästa kväll/natt på lördagen. En natt som tog oss från svenneförfest hos Wendy och via dans på Carré och shots på Baradouz till efterfest med vinylspelande med tre frenchies, två svenskar och en finne... I min säng. Drömnatt!!

 

I helgen var vi på tävling lör-sön. Sex hästar första dagen och fem andra, och de skötte sig mestadels bra. Guldstjärna till lilla Dabresse som verkligen gått från att vara en galen räserponny till att hoppa felfritt i 140 och göra det BRA. Snart är det dags för Knokke och det ska bli så JÄVLA kul. Dels del 5*:iga men framför allt de 3*:iga veckorna då en av mina två besties från Schweiz, Nora, kommer hit!! Knokke är ju Stephex egen tävling så det ska så klart bli GÖRkul. Innan dess väntar även Rock Werchter, vi ska bara dit på torsdagen men då väntar fucking PAUL MCCARTNEY OCH JAKE BUGG!!!!!!!!!!! Samt Kaiser Chiefs, Disclosure och Years & Years, ska bli så djäääääävulskt kul. Hade inte sagt nej till att se The Offspring + The 1975 på fredagen samt Macklemore + TLSP + The Strypes på söndagen MEN man kan inte få allt här i världen och dessvärre krockar det med Knokkes 5*.

 

Anyway... Vet inte riktigt vad jag mer ska skriva men jag tror att jag får försöka att ta upp det där med veckosummerings-bloggning. Lär väl aldrig hända men ni får helt enkelt tjata på mig för det verkar vara det enda som biter.