Tja. Får bli en liten snabbis här då jag är PISStrött och tänkte försöka sova mer än de tre timmar jag snittat per natt den senaste veckan. Har inte sovit mer än fem timmar NÅGON natt sedan en vecka tillbaka, och det börjar slita ganska mycket... I natt till exempel sov jag inte alls, så det var bara att bita ihop och hälla i sig en kanna kaffe när klockan ringde vid halv fem. 

 

I dag har vi varit på tävling hos Etter. Tre veckor i rad ska vi som sagt dit, tis-tors. Utepremiär för oss och för de flesta andra (de som inte haft turen att vara i Vilamoura, Oliva eller något annat skönt ställe). Vi hade med oss Undercover och Coco, som båda gick två 130. Båda skötte sig strålande; Coco med två nollor och lika många placeringar och Undercover med en nolla/placering och ett ner i andra omhoppningen. Duktiga ponnysar trots att det blåste full storm (vet inte hur många hinder som blåste ner under dagen...)!

 

Hade även turen att få ett par minuter med Sofia som också var där med sin ryttare. Dock skulle de hoppa 140 och vi hade ju bara hästar i 130, så därav bara ett par minuter... Förhoppningsvis är våra redo att gå lite större till sista veckan. I morgon blir det dock lite mindre klasser igen; Linette och Cassanova ska gå två 120, och på torsdag går Dubai och La Spezia två 110. 

 

Men nuuuuuu ska jag sätta på någon film och sedan sova. Blev jättedålig på vägen hem från tävlingen och spytt sedan dess... Jättekul, verkligen. Troligen matförgiftning eller att mina magproblem från sjukhuset kommit tillbaka. Så länge det inte är magsjuka kan jag överleva. Hoppas jag.

 

Innan start och också världens fluffigaste... 

 

Hej och hå. Har stora (eller ja, det är väl subjektivt kanske) nyheter på g. Hoppas jag i alla fall. Mer om det en annan gång, först tänkte jag ta och behandla det stora lilla ämnet som är mitt liv. Det där livet där det händer en himla massa fast ändå inte. De senaste dagarna känns som att de gått i raketfart utan att jag vet riktigt vad som hänt. Har som sagt börjat jobba lite igen och det gör väl en hel del, antar jag.

 

Roligast sedan senast var att vi under lördagskvällen åkte och kollade på Etters årliga försäljningsshow. Fina hästar och trevligt folk, vad mer kan man begära? Bäst av allt var att min kära Schweizgroom-kollega Sofia också var där, vilket ledde till att vi spenderade hela kvällen utanför toaletterna där vi hittade ridhusets bästa utsikt över showen. Snack och skvaller om allt och inget, vi båda delar ju inte bara groomlivet utan även livet som internetnördar. Roligast av ALLT? Att vips som vi står och pratar (om hur lite svenskar och hur mycket finnar det finns i ridsportssvängen här i Swizz) hör vi plötsligt en röst säga "ursäkta, jag har lyssnat på er" eller någonting i den stilen, på FINLANDSSVENSKA!!!! Hahaha. Chocken i själen. Visade sig vara en jättetrevlig finska som också var här nere och jobbade med häst. Vad är oddsen liksom?! Haha, så himla skoj ändå.

 

Och just det, det var ju trots allt en försäljningsshow med HÄSTAR i fokus, så självklart måste jag meddela er min favorit. Som den Kannan-lover jag är var jag så klart i extas när jag såg att min käre favorithingst hade två avkommor med i katalogen. Nr ett med Diamant de Semilly i andra led var ingenting speciellt men nr två däremot, som liksom Nino des Buissonnets hade Narcos II på mödernet... THAT HORSE!! Så himla fin. Hade inte sagt nej till att ha en eller två sådana här i stallet.

 

Annars har väl här inte hänt allt för mycket. Knegar på med ett litet vid sidan av-projekt som jag hoppas kunna göra någonting vettigt av, men that's about it. I morgon åker vi till Etter med två hästar och tävlar, något vi kommer att göra varje tis-tors de kommande tre veckorna. Jag klagar inte. ÄLSKAR tävlingar.

 

 

Som rubriken säger... I dag firar jag att det är precis fyra månader sedan jag lämnade Sverige för Schweiz. Herregud, vad tiden går. Hade jag valt att följa min första plan hade flyttlasset gått hem om lika många månader till, alltså hade jag varit halvvägs nu. Nu hoppas jag i stället att jag kommer att kunna stanna här betydligt längre än så, och i nuläget ser jag ingen anledning till varför det inte skulle bli så. För första gången på många år har jag varit genuint lycklig över en längre period och Schweiz känns bara mer och mer hemma för var dag som går.

 

Nog Schweiz-romantiserat. För den här gången i alla fall. I dag har vi varit hos Etter i Müntschemier och hoppat tre hästar. Undercover, Coco och Elton fick följa med och gjorde det med den äran. De två förstnämnda fick träna på stora vattnet vilket de gjorde helt bekymmerslöst, medan minstingen Elton mest var med för att träna på att vara på bortaplan. Han skötte sig också jättebra. Fina hästar och glad (handikappad) groom! Känns bra nu när vi ska dit tre veckor i rad...

 

Nuuuuu ska jag lyssna på Filip & Fredrik samt sova och vila mitt stackars ben som tycker att jag misshandlat det något alldeles fruktansvärt de senaste dagarna. Ber till högre makter aka mina mediciner att benet låter mig sova i natt... 

 

Undercover var SÅÅ lycklig när han fick komma ut lite på gräset, spritt språngande naken, och jag var nog minst lika glad, jag. Lyckliga hästar är verkligen balsam för själen.

 

Tittar på klockan och... Har jag teleporterats fem månader tillbaka i tiden? Vad har hänt med min dygnsrytm sedan jag blev skadad egentligen? Vad hände med att aldrig somna efter tio och alltid kliva upp innan sex? I stället har jag i dag sovit till halv ett(!!!!!) vilket är någonting jag inte gjort sedan jag flyttade till Schweiz. Faktum är att jag nog inte ens touchat 10-strecket sedan dess. På sjukhuset blev man väckt vid sju och sedan har jag, av olika anledningar, sovit väldigt illa och lite sedan jag kom hem, så kanske behövde jag de där extra timmarna.

 

Pallrade mig i alla fall upp och släppte ut mina fina fyrbenta kollegor i skrittmaskin och hagar. Absolut inget jag behöver göra eller så, men Lovisa och Pascal har varit i Frankrike och hämtat sperma (vilket säkert låter fel för den som inte är hästintresserad) och jag tyckte lite synd om mina små skyddslingar som inte skulle få komma ut och njuta av det fina vädret. Själv slog jag mig ner i solen, med finfrulle och boken jag kämpat med sedan jag flyttade hem från Pittsburgh i höstas. På riktigt alltså, det har tagit mig sex månader att läsa ut den vilket måste vara någon form av rekord för mig. Visst att jag läst andra böcker vid sidan men det har gått olidligt trögt att läsa den här (Brutal Youth). Och det inte för att den är dålig, tvärt om, den utspelar sig dock just i Pittsburgh och romantiserar ganska mycket över staden, och just det har gjort att jag dragit mig lite för att läsa den.

 

Annars har här inte hänt mycket sedan sist vi hördes av. Nog för att jag skulle kunna berätta för er både vad jag ätit och vad jag har för kläder på mig, men en sådan bloggare vill jag aldrig bli. En högst narcissistisk ådra inom mig får mig att tro att mina i dag har jag-inlägg inte endast är platt dravel, utan att det faktiskt finns lite tanke och hjärta bakom dem. Att det är en sak att rätt och slätt avhandla dagen, och att det är en annan att verkligen dela med sig. I alla fall så hoppas jag att jag lyckas någotsånär med det sistnämnda.

 

Nej. Nu blir det till att sova. I morgon ringer klockan vid sex och favoritpodden har släppt nytt avsnitt. Två högst bidragande faktorer till att jag varken kan eller vill hålla datorskärmen uppe en sekund till. GN!

 

 

Hej! Livet, liksom tävlingssäsongen, rullar på vare sig min höft vill det eller inte och i dag och i går har lastbilen rullat till Härkingen för tävlingar. I går följde jag inte med då jag visste att jag bara skulle fixa en dag på grund av mitt lilla handikapp, och då prioriterade jag att få se min favvis-Dubai tävlings"debutera". Mer om det lite längre ner.

 

I går var jag som sagt hemma, var bara uppe och knoppade de två som skulle tävla på morgonen. En nollrunda med placering var och en fyrafelrunda var blev resultatet för Cassanova och Linette som var i väg! Själv ägnade jag större delen av dagen åt att vila, men lyckades även få städat min lägenhet riktigt grundligt för en gångs skull.

 

Gårdagsvällen präglades av ett tråkigt besked som nog fortfarande inte sjunkit in riktigt än, och av den anledningen kändes det väldigt tungt att kliva upp när klockan ringde i morse. Men, men. Upp klev jag och en timma senare var båda hästarna knoppade och klara för avfärd. 

Normalt sett ÄLSKAR jag alla tävlingar, hur stor eller liten den än må vara och helt oberoende av väder och vind. I dag var nog ingen av oss särskilt kaxig dock då de senaste veckornas milda väder bytts ut mot nollgradigt och iskall vind. Hästarna skötte sig dock tiptop, framför allt med tanke på att det var båda tvås blott andra tävling i livet. För Dubais del fick det dessutom nästan ses lite som en debut då hon, trots att hon hunnit fylla sex, inte startat på över ett år och som sagt bara gjort en tävling tidigare. I första klassen hoppade båda super och var felfria, i andra hoppade Dubai super hela rundan men rev tyvärr sista på grund av en liten kommunikationsmiss. Elton fick vi stryka från andra klassen då han drog av sig en sko i lastbilen precis innan de skulle börja rida fram, och någon hovis fanns inte på plats... Surt, men sånt är livet.

 

NU ska jag slå på Interstellar som jag velat se superlänge. Vet helt ärligt inte varför jag inte sett den då jag verkligen var svinpepp på den och skulle se den på bio, men sedan blev det inget av det..? Nu under min handisperiod har jag dock tagit tag i filmtittandet och sett både Boyhood och The theory of everything, så nu har jag bara Interstellar och Birdman kvar av mina filmmåsten från förra året.

 

I morgon är det ledigt men känner jag mig själv rätt lär jag ändå spendera en del tid i stallet. Svullnaden har lagt sig lite så jag är inte riktigt lika rörelsehindrad längre vilket är väldigt skönt. Kanske till och med kan kriga mig ut på en kryckprommis med Evita. Den som lever får se!

Natttiiiii

 

Cassanova, 7yo by Cassaro

 

Jag har tänkt. Faktum är att jag har tänkt en hel del. På bloggen och på vad jag vill göra med den. Om jag ska fortsätta att ha den som ett bekvämt sätt att berätta för nära, kära och andra intresserade om hur mitt liv här nere ser ut, eller om jag faktiskt ska göra någonting med den. Igen. Att säga att jag någonsin haft en "storblogg" vore att ljuga men det var något/några år där den faktiskt genererade några tusen läsare om dagen. 

 

Jag har egentligen inget intresse i "yrket" bloggare. Jag skulle inte vilja bli igenkänd på stan över vad jag skriver på en blogg och jag är inte heller intresserad av prestigen som vissa finner i bloggandet; sponsorer, reklam och vilda kommentarsfält. Det är helt enkelt inte jag. Jag har alltid bloggat för att jag mår bra av att skriva, men skulle ljuga om jag sa att det inte fanns en liten del av mig som ville nå ut till folk, också. 

 

Jag har aldrig riktigt kunnat nischa min blogg då jag i så fall tvingats välja bort ett av mina stora intressen; hästarna eller hockeyn. Jag vet att många som gillat en av mina "sidor" valt att inte bli trogna läsare på grund att det varit för mycket av den andra "sidan". Jag har nog mest alltid bara drivit en personlig blogg, en dagboksblogg, en blogg om mig och allt vad det nu innebär.

 

Nu, i och med flytten till Schweiz och min nya livssituation med jobb i hästbranschen och allt det där, möjliggörs ju egentligen en nischad hästblogg för första gången. Det för att jag helt enkelt inte har tid för annat. Mitt jobb = hästarna är mitt liv, och varesig jag vill det eller ej faller det sig rent naturligt att jag mest skriver om hästar.

 

Så. Varför inte löpa hela linan ut och statuera att det här är en hästblogg? Få chansen att bygga upp något litet, nå ut till fler läsare och faktiskt börja lägga tid på bloggandet igen. Inte med några statistiska mål eller med drömmar om en riktigt stor blogg, utan bara för att det är kul? För att jag älskar att skriva, för att jag älskar att uttrycka min åsikt och för att jag älskar hästar?

En riktigt bra hästskötarblogg är någonting jag verkligen saknat och saknar. Jag vet inte hur spännande det skulle vara för någon som inte själv är/har varit/funderar på att ge sig in i "svängen", men för egen del är det någonting jag finner intressant. Någonting jag dessutom saknar i den svenska hästbloggsfären är en BRA blogg som är BÅDE personlig och vettig, samt väluppdaterad. Ofta känns det som att det bara är väldigt mycket yta och nästan lite "stelt", och då tröttnar i alla fall jag. 

 

Sedan skulle jag så klart aldrig fixa att lämna ute de andra bitarna helt och hållet ändå. Skulle jag göra det skulle jag antagligen tröttna på att blogga inom loppet av en vecka eller två. De långa, djupa och ärliga inläggen, oavsett ämne, är grundstenen i mitt bloggande och jag tror, eller vill i alla fall göra det, att de är en av de större anledningarna till att jag ändå har väldigt trogna läsare runt om i Sverige, år ut och år in.

 

Nej, jag vet inte. I nuläget finns väl kanske inte riktigt orken att göra denna nystart, eftersom jag aldrig kan göra någonting halvhjärtat. Ska jag göra någonting så ska hjärtat kastas in före och det ordentligt. Inga halvmesyrer här, inte. Men visst skulle det kunna bli kul? Eller är det någonting vi skulle kalla för 22-årskris?

 

En tanke, bara.

 

Jaha, jaha. Handisen här igen. Livet rullar sakta men säkert på och jag ber till högre makter att mitt ben snart ska vara i funktion igen. Farbror doktorn sa att jag måste låta det ta sin tid men det är inte så himla lätt att låta det göra det när det enda man har i sitt liv är sitt jobb, ett jobb som är rätt fysiskt ansträngande. Blä.

 

Jag krigar på, hur som helst. Blev sjuk av medicinerna igen så natten spenderades kallsvettig och illamående på toagolvet, men svullnaden på höften har i alla fall gått ner lite, lite. Myrsteg är också framsteg, inte sant? I morgon och i övermorgon har vi tävlingar och då hoppas jag kunna följa med och titta lite i alla fall. Om inte annat så ska ju hästarna göras fina, flätas etc. Alltid något för någon vars dagar mest består av serietittande, sängliggande och bokläsande.

 

Annars då? Har tagit tillvara på min nyvunna fritid på det bästa sättet jag vet - hockey. Min saknade pusselbit de senaste månaderna. Känns förstås överjävligt trist att det inte blev något slutspel för min hockeykärlek nummer ett, desto roligare att nummer två tog en slutspelsplats. Hurra för sömnlösa nätter och ångest deluxe. Det är så man vill att varje vår ska vara. 

P.S.

 

 

Tröttnar aldrig på denna. Ulrik är så fantastiskt begåvad och låten lika fantastisk den. Text och musik av Jonas Gardell, och även om jag inte är något jättefan av JG pga att rent humormässigt står vi rätt långt ifrån varandra - men Gud, så fint det blir när han gör någonting som är menat att kännas och vara just fint.

Även. SÅ glad för att Ulrik bytt (i alla fall för nu) till svenska. Lite för mycket Linnros-stuk för min smak men he's getting there, det är ett som är säkert.

 

Aloha. Hemma efter sammanlagt fem dagar på sjukan. Känns bra som fan. Visst att jag inte kan göra jättemycket hemma heller, men det är ändå skönt att i alla fall ha MÖJLIGHETEN att äta när man vill, duscha utan medhjälpare (värsta jag gjort i hela mitt liv mvh hatar nakenhet) och faktiskt ta mig ner till stallet när saknaden efter mina hjärtegull blir för jobbig.

 

Sjukhusvistelsen var helt okej, ändå. Vi har väldigt bra försäkring på jobbet (så jävla glad att jag jobbar vitt, hur många i den här världen gör egentligen det?) så jag har fått top notch-vård, enkelrum och hela köret. Inte ett dug avundsjuk när man gått förbi rum och sett folk som fått dela rum med upp till sju andra. Fy... Så nej, jag klagar inte. Har förstås haft väldigt ont, men så länge jag legat ner och varit helt bedövad av mediciner har det ändå varit okej. Jobbigast var ändå ensamheten.

 

...Tills sista dygnet på sjukhuset. Fy fan. Bland det värsta jag varit med om. När jag kom in fick jag morfin intravenöst, men det bytte de senare ut mot piller vilket min mage inte alls fixade = jag blev jättesjuk och spydde som en gris i nästan två dygn. Värst av allt var att jag spydde under magnetröntgen, lagom fräscht... Flyttades även till ett delat rum då det var så mycket barn med föräldrar på min avdelning just då, och det var ingen höjdare att behöva dela rum när man ligger och spyr hela tiden. Så ja... Jag var ungefär lyckligast på jorden när Katrin (boss fru) kom och hämtade mig.

 

Doktorn ordinerade sängliggande med små avbrott för rörelse några gånger om dagen. Om jag skött mig? Tja... Det första jag gjorde när jag kom hem var att knoppa två hästar och sedan drog vi på tävling hela kvällen. Hehe. Inte så jävla begåvat kanske men sen när blev jag känd för att fattiga vettiga och genomtänkta beslut? Skitkul att få träffa mina små hästar och vara på tävling igen (Linette femma i 120, sen 4-felsrundor i resterande tre starter för henne och Cassanova), mindre kul att komma hem vid 22 och ställa sig i duschen och spy av smärta... Så nej, inte mitt mest genomtänkta beslut men vad fan, YOLO!!!!! (Skoja).

 

I dag var det tävling igen, men jag hjälpte bara till att fixa lite saker som skulle med samt knoppa en häst och sedan stannade jag faktiskt hemma mer eller mindre frivilligt. Insåg att jag aldrig skulle fixa en dag till på tävling, sedan hade även mitt ben svullnat upp så mycket igen att jag inte kunde ha på mig annat än mjukisar... Så det var nog lika bra att jag stannade hemma, haha. Super-Coco och Supertanten Jolie hade i alla fall skött sig bra och levererat fina rundor!

 

I dag har jag med andra ord inte gjort jättemycket. Försökt städa lite i lägenheten vilket gått så där då jag inte riktigt kan böja på mig, pussat lite på Evita och plockat så mycket jag kunnat i stallet. Trodde aldrig att jag skulle säga det (jag är antagligen bäst i världen på att ta det lugnt) men herregud vad uttråkad man blir när man inte FÅR gör annat än att ligga i sängen. Nu ligger jag och kollar GG och väntar på att kvällens dos mediciner ska kicka in så att jag kan sova. Tänkte bjuda på lite bilden men mitt internet är för tillfället rena döden så det får vänta... Håll ut!

 

Fan. Vi börjar svårt, alltså. Nu står det ju i och för sig "perfect happiness" och inte "ultimate happiness", så jag antar att jag inte behöver säga "se Färjestad vinna ett SM-guld" eller "få världens bästa häst i julklapp" vilket annars hittills varit de finaste ögonblicken i mitt liv. För i så fall är just nu högsta önskan att få se Caps vinna Stanley Cup på plats, det vore den ultimata lyckan för mig. Men ska vi nu tänka bara "perfekt" och inte "ultimat" så antar jag att vi kan vara lite mer vardagliga och då är den första bilden som dyker upp i mitt huvud svensk sommar. Utomhus, grillen är på och roséet är framdukat. Med mina bästa vänner. Jag, och jag endast, står för valet av musiken (viktigt). Alla är glada. Det är varmt och soligt trots att solen inte längre står som högst på himlen. Det pratas om allt och inget och det skrattas och sjungs med. Det är den perfekta lyckan för mig, även om den så klart kan ha många skepnader. Varje gång mina hästar gör sitt yttersta på tävling och inte nuddar en bom är perfekt lycka för mig. Till exempel.

 

Att förlora de jag älskar, for sure. Tänkte säga spindlar först (vilket ligger väldigt nära sanningen) men sedan kom jag att tänka på hur otroligt ofta jag tänker på hur det skulle kännas om folk runt omkring mig av en eller annan anledning försvann, och hur mycket de tankarna plågar mig. Sedan var svaret rätt självklart.

 

Definitivt att jag aldrig varit rädd för att vara mig själv. Förstå mig rätt nu, lite längre ner kommer ett svar som kanske står helt i motsats till detta men samtidigt har jag aldrig inte stått upp för det jag älskar. Jag har aldrig brytt mig om vad som är "coolt" och "inne", aldrig. Folk snackar om att man ska följa modet men jag tycker att man ska bära sin egen stil och inte det någon annan tycker är snyggt för stunden. När mina bästa vänner i sexan sa att de inte tänkte skylta med att de var hästtjejer när vi började sjuan var jag den som fick vartenda skolarbete att handla om mina fyrbenta vänner. Att sedan vara ett fanatiskt FBK-fan i Frölunda-land var väl inte heller någonting som gav fler vänner, men jag stod upp för mitt lag förutsättningslöst.

What is the trait you most deplore in others?

Samma sak, egentligen. Jag har inte mycket till övers för folk som inte vågar vara sig själva utan likt döda fiskar alltid väljer att följa strömmen. Det finns ingenting tråkigare än folk som ser ut att ha stapplat ut direkt från en fabrik som producerar exakt likadana människor. Där bara "rätt" musik spelas och där kläderna aldrig sticker ut och där intressena sällan sträcker sig längre än "fika, shopping och fest".

 

För att göra det här lite enklare för mig tänker jag välja att begränsa urvalet till "kända människor". Så. Vad har vi då kvar? Alexander Syomin aka Sasha, så klart. Han kommer alltid att vara nummer ett (mer om det lite längre ner, och ja, jag har svarat på frågorna i efterbliven ordning). Steve Guerdat, min evigt stora ryttarinspiration. Paul McCartney, som för mig är den största musikern någonsin. Jake Bugg och Alex Turner, för att de är mina favoritmusiker i dag. Det är väl de, skulle jag säga.

 

Mat och hästsaker... Herregud, att flytta hemifrån och börja jobba heltid har verkligen varit döden för mitt matkonto, haha. Glöm att jag köper det billigaste, det är tryffel hit och scharkisar dit. Finns det två likvärdiga saker med olika pris så tar jag alltid det dyraste bara för att jag kan och för att det "säkert är bättre"... Nu har jag inte direkt mycket annat att lägga pengarna på i nuläget men det känns så jävla onödigt när man tänker efter. Kanske borde hitta någonting att spara till... 

 

What is your current state of mind?
Uttråkad as fuck. Vi har 15 grader varmt och Pascal hoppar hästarna i paddocken och jag kan inte ens komma upp ur sängen. Heja livet.

What do you consider the most overrated virtue?
Rakhet. Efter att ha spenderat i princip alla mina tonår med en människa som gjorde det lite till sin grej att vara "rak" och "brutalt ärlig" kan jag med handen på hjärtat säga att jag ryggar tillbaka lite när jag träffar en människa som glatt berättar hur rak den är, och att om man inte gillar det så kan man dra. Typ. Jag menar inte att jag gillar folk som talar skit om en bakom ens rygg (vem gör det?) men jag tycker inte heller om folk som använder begreppet "rak" som en ursäkt för att säga elaka och taskiga saker till en. Det är en sak att säga en hård sak som kanske kan vara tuff att höra för att det kan utvecka en annan människa (inte sällan en vän), det är en helt annan sak att säga direkt kränkande och elaka saker till en person utan någon som helst tanke på hur mycket det kan komma att såra personen i fråga.

On what occasion do you lie?

Det händer inte så ofta längre, men när jag blir nervös, osäker och får vanföreställningar om att ingen någonsin kan finna mig intressant eller tycka om mig för den jag är; då kan det fortfarande hända att ljuger. Det är ingenting jag är glad eller stolt över och det är någonting jag jobbar med varje gång det händer. Tro mig, en osäkerhet som är så djupt rotad som min är ingenting som försvinner över en natt, men en vacker dag hoppas jag att även jag ska kunna tycka om mig fullt ut och inte bry mig om dem som inte gör det.

 

What do you most dislike about your appearance?
Hmm... Det mesta, skulle jag säga. Det kanske låter konstigt för någon men jag kan helt ärligt säga att jag tycker att jag är skitful, haha. På riktigt alltså. Förr när jag stod framför spegeln eller såg mig själv på bild var det inte sällan jag började gråta, numera skrattar jag mest. Har väl slutit fred med min fulhet, eller något. Man ser ut som man är och sure, en del kan man ändra, men någonstans måste man ändå acceptera sig själv. Jag har accepterat att jag inte är varken vacker, söt eller snygg och jag kan leva med det. Insidan är trots allt det jag ser som viktigast hos andra människor, och förhoppningsvis tänker de flesta andra likadant (annars är de ju ändå inte värda att lägga tid på, inte sant?). Men hur som helst... Det enskilt (eller tfyrskilt?) fulaste med mig? Kinder, haka, lår och höfter får jag väl säga då. 

 

Which living person do you most despise?
Svårt. Har bestämt mig för att inte hata så mycket längre och att, i alla fall i mitt huvud, sluta fred med mina antagonister. Såg en bild på Instagram förut om att svaga människor hämnas, starka människor förlåter och smarta människor ignorerar. Så från att ha varit en person som hämnas i princip hela livet försöker jag nu att förlåta och ignorera. Alltså att jag förlåter personen i fråga i mitt hjärta, men att jag sedan väljer att inte ha den i mitt liv mer. Jag är annars förjävla bra på att ta tillbaka människor som sårat mig nåt överjävligt. En enda människa kan jag komma på som jag aldrig någonsin kommer att förlåta. En person som fått så många chanser och sårat mig lika många. Nämner inga namn men det som känns mest sorgligt är att denna person länge var en stor förebild för mig.

 

What is the quality you most like in a man?
Snackar vi män i egenskap av potentiella pojkvänner, då eller? Annars (om vi snackar för vänskapsrelationer) är svaret samma som på kommande fråga. Först och främst måste någon form av attraktion finnas, så är det ju dessvärre. Utsidan ger insidan en chans, eller vad är det man säger? Nummer två är dock viktigare, även om nummer ett är ett måste i sig. Vad nummer två är? PERSONLIGHET! Jag säger inte att han måste vara precis som mig (det vore snarare ganska jobbigt) men ett stort plus är att han faktiskt låter mig vara den jag är och inte försöker att ändra på mig. Bra musiksmak (liknande min) är dock ett måste. Helt ärligt. Det kanske låter fel men musiken är en allt för stor faktor i hur mitt humör är, så för allas bästa är det bra om han föredrar britpop och klassisk rock före house och radiopop. Sedan är det väl det gamla vanliga... Ärlighet, respekt och kärlek. Humor. Charm. Målmedvetenhet. Och så vidare. (Det är även ett stort plus om han besitter talang för att tycka synd om mig när jag själv tycker synd om mig).

 

What is the quality you most like in a woman?
Här är ju kvalitet nummer ett (utseende) helt oviktigt. En bra personlighet är a och o. Elak rakhet, falskhet och jag är bättre än dig-fasoner går bort direkt. Sådana människor har jag redan haft allt för många av i mitt liv. Acceptans är viktigt, men också att kunna snacka lite skit om folk vi inte tycker om. För snälla människor är bara jobbiga, och kom nu inte och säg att ni inte håller med! Alla vänskapsrelationer mår bra av lite utåtriktat hat.

 

"Asså ärligt", "skoja inte", "no joke", "vänta va" och "oh my god" typ... Tack Elisa för mitt ordförråd <3 Även "gossigt", "väldigt", "käris", "bedårande", "actually" och "asså" (oavsett vilket språk jag pratar på dessvärre haha) om vi snackar enstaka ord.

 

Beror lite på. Jag är en hopplös romantiker och det finns egentligen en sak jag vill svara men det går inte, så jag säger min häst. Challe, alltså. Han har funnits i mitt liv längre än de allra flesta av mina vänner och han är i princip den ende på jorden jag litar på helt och hållet. Hittar jag någonsin en kille som är ens en tiondel så bra som han är, ja, då har jag fan hittat rätt.

 

When and where were you happiest?
Jag har två stunder i livet som jag rankar som mina lyckligaste och båda utspelade sig 2011. Det första i april. Färjestad tar SM-guld på hemmaplan och på ståplats utbryter ett kramkalas i konfettiregnet. Alla mina då bästa vänner var där. Det var så jävla vackert och perfekt, och dagarna som sedan följde var lika perfekta de. Vi tog guldet på en torsdag och hela den helgen var som ett enda långt, soligt lyckorus. Lyckomoment nummer två är kanske ännu större, men mer koncentrerat till några få minuter. Julafton 2011. Har inte sovit på hela natten och är på jättedåligt humör. Kommer in i stallet och möts av min lilla vita prins med ett rött band om halsen. (OBS låter fantastiskt men jag var jättearg för att de hängt på honom "ett jävla snöre" och fattade ingenting). Blir ombedd att läsa på kortet som är fäst i bandet. Han är vår, min och min systers. Jag fick min bästa vän i julklapp och jag tror inte att någonting, någonsin kommer att toppa det.

 

Which talent would you most like to have?
Skulle vilja vara en jävligt begåvad ryttare, alternativt besitta otroliga musikaliska talanger. Nu har jag varken det ena eller det andra, främst inte det andra. Rida kan jag, om än mer på grund av gediget kämpande än för någon medfödd talang, men det spelar ju inte så stor roll nu när nacken ändå inte duger. Hade den dock varit helt hade jag gjort precis vad som helst för att, om så bara för en dag, få känna på känslan av att kunna göra precis allt rätt.

 

If you could change one thing about yourself, what would it be?
Att säga att man vill tappa tio kilo låter så jävla tråkigt, så jag tror att vi hoppar den biten. I stället säger jag att jag hade önskat mig ett nytt balanssinne, vilket i sig själv lett till att jag under större delen av livet varit väldigt rädd för saker som egentligen inte är farliga. Efter att ha diskuterat det här med en vän för ett tag sedan har jag insett hur extremt mycket jag hela tiden tänker på potentiella faror. Bara av att stå bredvid en häst gör att jag kan komma på säkert tio sätt där jag kan skada mig, just för att jag på grund av dålig motorik och balans (vilket härstammar från en ridolycka när jag var 3,5, enligt min osteopat) varit med om just de här "olyckorna". Ett nytt balanssinne hade antagligen gjort mig till en långt säkrare och tryggare person.

 

What do you consider your greatest achievement?
Som liten var jag extremt rädd för egentligen allt som hade med hästar att göra, vilket kanske låter konstigt i dag. Jag är fortfarande en ganska otrygg ryttare (på grund av de balansskäl som nämns i svaret ovan) men i övrigt skulle jag säga att jag är väldigt orädd. Det tog mig två år(!) från det att jag började på ridskola som fyraåring tills dess att jag vågade galoppera och min enorma hopprädsla satt i väldigt, väldigt länge. Det mesta har jag kommit över av ren och skär vilja, för att man inte kan vara rädd för det man älskar mest i världen, och det är jag förbannat stolt över.

 

En väldigt sorglig coming of age-roman. Dels för att jag älskar (och överkonsumerar) den typen av böcker men också för att det är lite så mitt liv varit. Tyvärr. Fick jag välja fritt hade jag gärna återuppstått som snygg, vettig och smart kille. Det hade varit nice.

 

Pittsburgh, PA, United States of America.

 

What is your most treasured possession?
Som en förhållandevis modern 90-talist är det svårt att inte säga datorn och mobilen. För utan dem hade jag knappt kunnat ha någon kontakt med omvärlden, inte lyssna på annat än radiomusik på jobbet och jag hade tvingats deformera höger pekfinger mer än jag redan gjort för att kunna skriva. De där apparaterna är väl numera ganska livsviktiga för oss, på gott och ont. Sedan att just den datorn och den mobilen jag har just nu i sig inte är så viktiga för mig, det är en annan sak. Jag gillar dem så klart men det är inte så att jag inte hade kunnat leva utan just dem. Så det som i sig självt skulle göra mig mest ledsen om det av någon anledning försvann? Min gosedjurshäst som jag fick när jag var tre, mina böcker mitt stjärnhalsband som jag har på mig varje dag.

 

What do you regard as the lowest depth of misery?
Eftersom jag nyligen lyssnade på P1-dokumentären "Narkotikalandet Sverige" måste jag nog ändå säga det. Den unga(?) tjejen som förklarade att hon var tvungen att sälja sin kropp för att ha råd med mat, och som var så fast i drogerna att det inte gick att se en utväg; hennes liv var för mig det värsta helvetet en människa kan leva. Jag är ju annars ganska drogliberal, men fy fan för missbruk och fy fan för de vidriga ursäkter till människor som utnyttjar andra människors lidande för att sälja sina jävla droger.

 

What is your favorite occupation?
Jag ÄLSKAR mitt jobb som jag har nu. Hästskötare, alltså. Det är inte fancy och glammigt för fem öre, men det är mitt kall här i livet. Jag älskar hästar, jag älskar sporten och på det här sättet får jag vara en stor del av båda delarna utan att behöva rida på någon högre nivå vilket jag inte har förutsättningarna för. Jag hatar enformighet och en dag som hästskötare, framför allt inte på tävlingar, är aldrig enformig. Sedan att mitt DRÖMyrke är författare alternativt sportjournalist, det är en annan sak. En vacker dag kanske jag uppfyller den drömmen, men tills dess är jag oerhört nöjd med mitt yrkesval.

 

What is your most marked characteristic?
En av mina vettigare vänner sa en gång att "ska man beskriva dig med ett ord så är det 'obstinat'". Och det ligger väl mycket i det. Mitt obstinata karaktärsdrag är så starkt att det genom hela livet försatt mig i en hel del knepiga situationer och jag vet att de i min omgivning inte sällan varit rejält trötta på mig på grund av detta. Känner man mig inte alternativt nyss har lärt känna mig märks det kanske inte, men tro mig, i mångt och mycket anser jag mig vara fri som en fågel, gillar inte att ta order och älskar att vara tvärtemot. Låter kanske inte som att jag är världens roligaste människa att vara vän med, men som tur är är jag ganska snäll också och inte bara dum i huvudet...

 

What do you most value in your friends?
Ptja, tycket att jag svarade rätt bra på det gällande vad jag "värderar högst i en kvinna"! Var lite som mig, men inte för mycket, så kommer jag att tycka om dig. Typ. En egenskap jag dock värderar högt men som jag nog inte nämnde är DJUP. Alltså djup som i förståelse, för att man själv erfarit en hel del under sitt liv. För jag tror inte att man kan sätta sig in i någon annans liv och fullt ut känna medlidande om man själv haft ett fläckfritt liv. Sedan önskar jag ingen att behöva gå igenom ett helvete, men jag tror att man kan formas positivt av det, också.

 

Stephen Chbosky pga Perks. John Green pga lättsamt och mysigt. J.K. Rowling och Pia Hagmar pga att de gav mig mina barndomshjältar i Harry och Klara. F Scott Fitzgerald pga bästa författaren genom alla tider. J.D. Salinger pga The catcher in the rye. Harper Lee pga To kill a mockingbird. Tranströmer pga Tranströmer.

 

Oj. Jag har nog fler hjältar som inte finns än vad jag har hjältar som finns, faktiskt. Charlie, huvudkaraktären i Perks är så klart nummer ett. Eller ja, hjälte och hjälte. Jag är Charlie. Några andra hjältar jag däremot inte är, men som finns med mig är Snusmumriken från Mumindalen (avundas hans liv och livsåskådning), Peter Pan, (behöver jag säga varför?), Sam i Perks (hur många gånger tror ni att jag tänkt "om jag vore lite mer som Sam"?), Seth Cohen från OC, Peyton från OTH och många, många fler.

 

Det vetefan. John Lennon kanske. Läser "The John Lennon letters" för typ tredje gången för tillfället och det är mycket i hans (konstiga) humor och sätt att vara som stämmer in på mig, på gott och ont. 

 

Tja... Alexander Syomin. Vem annars, liksom. Det är en konstig form av beundrande, det där. Antagligen den sista riktiga barndomsidolen, den siste jag någonsin kommer att beundra så där gränslöst som bara ett barn kan göra. Sen har vi ju Steve (Guerdat). Han har varit min stora ryttarinspiration sedan jag var tretton och jag står fast vid att han är bäst i världen på det han gör. Beundrar många människor i min släkt och vänskapskrets, så de är väl hjältar på sitt sätt. Beundrar en del stora skribenter och författare som jag verkligen ser upp till. Men den störste hjälten av dem alla? Challe. För han har gjort allt för mig. Och han har gjort det för alla som han någonsin träffat. Han är fan den finaste lilla individ, människa som häst som annat, jag någonsin haft äran att träffa. Han är min hjälte.

 

Esa är det finaste namnet jag vet, av många anledningar. Jag är ju för övrigt i det närmsta besatt av namn, framför allt killnamn (så det är kört för mig om jag någonsin får en dotter, haha). Här nere heter många Philipp och Nicolas och eftersom det är (möjligen i annan form) mina favoritnamn även i Sverige så ligger de namnen bra till. Charles är en annan favorit (guess why). Tristan. Juha. Jorma. Och gällande tjejnamn så gillar jag faktiskt mitt eget väldigt mycket (tack mamma och pappa!). Och Evelyn. Och Galina.

 

What is it that you most dislike?
SPINDLAR. Helt ärligt. Hade tidigare en fobi för ballonger, den kom jag delvis över då vi hade ett kaostifo där jag var så illa tvungen att hjälpa till och blåsa upp just ballonger. Hade tidigare en fobi för lastbilar, den var jag tvungen att komma över då livet här nere (lastbil till varje tävling) hade varit en plåga annars. Hade tidigare en fobi för nålar, men vad som känns som ett halvt liv på sjukhus under hela min uppväxt har faktiskt underlättat det lite. Spindlar kommer jag dock aldrig att frivilligt utsätta mig för då det inte finns någon mening med det och på så vis kommer jag alltid vara livrädd för och hata dem. Är så glad att jag flyttat till Schweiz då jag inte sett en enda ordentlig spindel på snart fyra månader.

 

What is your greatest regret?
Att jag inte var stark nog att berätta att jag faktiskt var mobbad och utstött i gymnasiet redan när det hände. Det hade besparat mig så oändligt mycket lidande och jag hade aldrig fått tanken att bygga ett skyddande luftslott som redan från början var dömt att sprängas. (Sedan att vissa väljer att döma en for life för någonting man gjorde som Sveriges antagligen otryggaste tonåring(!), det får stå för dem, men självklart önskar jag att jag varit stark nog att ta en annan väg).

 

Hade du frågat mig för ett halvår sedan hade jag kunnat ge säkert en miljon exempel på hur jag ville dö, för det hade liksom kvittat hur; jag ville bara dö. I dag... Jag vet inte. Så länge jag slipper ha ont eller vara rädd inför själva dödsögonblicket är det lugnt för mig. Under alla mina år av självmordstankar var att hoppa från en jävligt hög bro min enda plan, men i dagsläget känns de där sekunderna då du faller mer skräckinjagande än själva döden.

 

"We accept the love we think we deserve". Inte så kul men väldigt sant och det är det finaste citatet jag vet. Dessutom är det någonting att jobba på. Jag har aldrig trott/tyckt mig vara värd någon kärlek, oavsett vilken typ av kärlek det gällt, och det är ju någonting jag måste jobba på. Varje dag. Hela tiden.

Så Europas mest stickrädda människa fick morfin intravenöst... Ville dö varje sekund, så jag fick piller i stället. Då blev jag jättesjuk :)))) länge leve morfin

 

Hej kära blogg och än mer kära läsare. Vet inte om någon missat det men jag ligger på sjukhus sedan i går förmiddags och vet inte riktigt när jag kan få komma hem, så tillsvidare får det bli lite sjukhusblogg här.

 

Är alldeles för morfinsnurrig för att skriva någonting långt och vettigt men det som hänt är att jag blev sparkad av en av våra nya unghästar, och sparken tog väldigt olyckligt så jag har skadat höftbenet. Har ingen känsel/rörlighet i ena foten, är sjukt svullen och har framför allt fruktansvärt ont. Kan inte ens ta mig upp ur sängen, än mindre gå på toaletten själv... Låter härligt, va?

 

Att detta sedan hände i princip direkt efter att L kom hem från sin lååånga sjukhusvistelse... Ja, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag överlever liksom, det känns bara så fruktansvärt surt och framför allt har jag inte TID att vara skadad nu. Vill jobba och BEHÖVER framför allt jobba... Inte ligga här helt handikappad och helt oviss om när jag kommer att kunna gå igen.

 

Så ja... Så ser livet ut för min del just nu. Morfinet tar hand om den värsta smärtan och det jobbigaste är egentligen hur ensamt det är... att se/höra hur alla andra på avdelningen har besök hela tiden är inte jättekul när man själv är helt ensam och så jävla långt bort från familj och vänner. Börjar plötsligt inse hur hemlängtan verkligen känns... :(

 

Solen har skinit hela dagen, temperaturen har legat stadigt på 13-14 grader och jag har varit ledig. Vad jag gjort? LEGAT I MIN SÄNG OCH KOLLAT FÖRSTA SÄSONGEN AV GG!!!! Haha... På sätt och vis känns det alltid lite som att man slösar bort sin lediga dag när man inte gör någonting av den, men å andra sidan var det här precis vad jag ville göra. Finns säkert 100 000 saker som varit "bättre" att göra, men jag var så olidligt sliten och har dessutom verkligen längtat efter en dag i sängen, så då fick det bli så här...Och vem kan egentligen klaga på en heldag med Upper East Side-ligan ackompanjerat av jordubbar med Nutella?!

 

I helgen var vi ÄNTLIGEN i väg på tävling igen. Vi har inte varit iväg sedan Lovisa skadade sig, så det var otroligt efterlängtat. En av de stora anledningarna till att jag ville jobba med det här är just att jag alltid älskat tävlingarna, så jag har varit lite deppig nu när vi inte varit iväg på ett tag, haha.

 

Tävlingen var utanför Luzern någonstans, Paul Estermanns ställe. Hur fint som helst, med magisk vy över snöklädda alper från i princip hela anläggningen. Vi hade bara med oss fyra hästar vilket kändes som ren semester efter att ha haft med oss åtta hästar på de tidigare tävlingarna. Dessutom var det här en mycket trevligare tävling än de vi varit på innan, och det inte bara pga att snöstorm och iskyla bytts mot sol och plusgrader. 

 

Hästarna skötte sig super. Cassanova var nolla och placerad i båda sina starter, Spezi samt Undercover felfria i sina enda starter och Coco var nolla i sin första men hade lite oturligt ett ner i sin andra klass. På det stora hela en mycket bra dag resultatmässigt, alltså!

 

Resten av veckan har det varit jobb, jobb, jobb. Tror att jag samlat på mig åtta timmars övertid på fem dagar eller något i den stilen, och då jobbar jag ändå redan elva timmar om dagen. Därav den efterlängtade VILOdagen, haha. 

 

Nu sitter jag och försöker att trycka i mig lite mat, med Jake i högtalarna och tända ljus i precis hela lägenheten som faktiskt börjar lukta mer vanilj än häst. Tänkte försöka ta tag i att skriva färdigt den där jobbiga jävla texten jag berättat lite för er om. I dag är nämligen känslosamheten (tack fb<3333333) på plats, så antingen kan jag göra något bra av det eller så drunknar jag i mina egna tårar och så hörs vi aldrig mer... Hehe. Helst hade jag nog inte velat behöva skriva texten i fråga men på något sätt känner jag ändå att jag behöver skriva den för att få skiten ur systemet... Det får väl ta den tid det tar, helt enkelt.

 

Over and out!

 

Att det fortfarande finns över hundra personer som dagligen klickar sig in här i hopp om att jag ska ha uppdaterat är ta mig fan imponerande. Ledsen att jag så ofta gör er besviken men ni är väl vana vid det här laget. Känner att jag borde sluta ursäkta mig för det är liksom så här det kommer vara. Jag har varken tid eller motivation till att blogga så mer än ett par inlägg i veckan lär det inte bli än på ett tag i alla fall. Så, ja... Välkommen till veckans inlägg, typ, haha.

 

Som bekant så är jag nyss hemkommen från... Hemma. Vad fan är mitt hem, egentligen?! Alingsås är ju min HEMstad men det är ju i Biberist jag bor (och det har jag tänkt fortsätta med!). I alla fall så hade jag några UNDERBARA dagar i Alingsås/Göteborg. Dels var det ju GHS vilket så klart var +++++ men också att träffa familjen och vänner utanför GHS var värt en fet jävla guldstjärna i sig.

 

Att dra varenda detalj (vilket hade varit en självklarhet för några år sedan) orkar jag inte, och kan jag väl inte heller pga minnesluckor (if you know what I mean, hahahahha....) men lite kan jag ändå berätta. Typ att ryttarfesten på fredagen nog var en av de bästa festkvällarna jag haft trots att jag inte ens minns hur jag kom hem (pinsamt Lovi, pinsamt). Hela vägen från det att jag mötte upp en saknad Sara för att fördrinka på något okänt, men mysigt ställe till ja... Vart minnet nu slutar, haha. En fin kväll med massor av fina människor, champagne och dans i mängder. Blir inte bättre än så.

 

Resten av helgen var också +++++, men fredagen tog nog priset ändå. Tillsammans med söndagens höjdpunkt så klart. Att se Steve vinna WCn i mitt älskade Göteborg var så jävla stort. Finner inga ord alltså. Vilken jävla kung han är. Bäst i världen. Det var liksom det perfekta avslutet på den perfekta helgen. 

 

Annars har jag mest hängt med familjen, träffat släkt och vänner, spenderat MÅNGA småtimmar med en saknad London-Karin, shoppat (inte så mycket på mässan tyvärr, har lite vuxit ifrån den hypen och fick bara med mig ett par Ariat-skor och en KL-väst vilket jag verkligen behövde), sovit, varit i stallet hos MIN prins och även ridit lite. Det är heeeelt sjukt vad liten CI är. Man tänker ju inte på det när man ser honom varje dag men jag kan ärligt säga att det tog emot att sitta upp först, och det är nog första gången det händer. Någon gång ska vi väl alla inse att ponnytiden är över, för mig kom det bara några år för sent... Tur att man kan ha kvar de små liven för att pussa på ändå.

 

Nåväl. I tisdags lämnade jag med blandade känslor Alingsås. Jag trodde inte att det skulle vara så jobbigt, men det var det faktiskt. När jag flyttade var det inte ett dugg jobbigt och jag tror att det har att göra med att den gången lämnade jag bara mörker bakom mig, medan jag denna gången åkte till Schweiz efter att ha haft jätteroligt. Det låter väl rimligt? Hur som helst var det ändå skönt att komma hem och tillbaka till min hektiska vardag, och jag hade dessutom en väldigt trevlig hemresa tillsammans med my fellow Schweiz-groom Genne.

För att avsluta med lite vardagsbetraktelser så hade vi i går hoppdag vilket var kul, men roligast av allt var ändå att Lovisa fick komma hem efter ca 49303920 år på sjukhus/rehab. Det gör så HIMLA mycket att ha någon att snacka svenska med, haha. I dag har varit en lite konstig dag av många anledningar, men jag fick i alla fall klippt min prinsessa och GUD vad snygg hon blev. Nog för att hon var söt förut men man kan lugnt säga att det doldes en vacker svan bakom allt bebisfluff! Fina tjejen.

 

Nu blir det PLL och sedan sova för min del. Körde en löprunda efter jobbet och hade tänkt ta en prommis innan frukost (good luck with that) så kan nog behöva lite sömn...

 

Lite föris och reunion med Sara innan hästfest