Tja.

 

Sjuk, jävligt och allmänt JÄTTEsvag. Känns som att jag alltid är det, men faktum är att senast jag var sjuk (borträknat ett par slängar av magsjuka på Stephex) var vid samma tidpunkt för ett år sedan. Hade mitt tonåriga jag (=stannade hemma från skolan om febertermometern visade mer än 37,5 grader) träffat mitt nuvarande jag hade hon nog varit i chock. För man jobbar ju på, och en liten halsfluss är ingenting man stannar hemma för... Även om man kanske borde. 

 

Aaaaanyway. Var i Stockholm förra veckan. Sweden International Horse Show! It was AMAZING. Nio timmars resa upp och med oss hade vi Matina och Cordalis. För någon som är ganska vanligt vid att fylla lastbilen till bredden med unghästar och bo i en 60 cm hög sovhytt var det mer än lovligt behagligt att spendera en vecka på hotell och med två väluppfostrade, vuxna (Matina är bara sju men nästan) hästar.

 

Alex var första reserv till tävlingen, så när Jacob Hellströms Happy Day hastigt och lustigt såldes till USA kom vi med. Oh, happy day! Hästarna har presterat långt över förväntan, de knep varsin sjätteplats under helgen och Matina, som som sagt bara är sju år gammal, fick sin första smak på vad som komma skall då hon tävlade mot de äldre hästarna. Dallas, som Cordalis till vardags heter, gjorde sin debut på den här nivån och överraskade oss alla med att hoppa en fyrafelsrunda i GPn, och bara timmar senare göra fyra rundor i Masters. Fantastiska lilla häst! 

 

Väl hemma gjorde Izabelle sin sista dagar här på Springfield. Deppigt värre för mig som nu bor ensam och fått mitt sociala liv reducerat till noll. Är hur som helst så himla, himla, himla glad över att ha fått spendera mina första månader här med henne. 

 

I övermorgon åker vi till Holland med tre hästar. Årets sista internationella tävling vilket ska bli kul. Hoppas bara att jag hinner bli frisk tills dess...

 

Och så till sist; det viktigaste av allt: NICO VANN VM!!!!!!!!!!! Då en av våra klasser i Stockholm krockade med andra halvan av Abu Dhabis GP kunde jag inte följs loppet så som jag velat, men sånt är livet ibland. Detta löstes med hörlurar på framhoppningen och när Alex och Matina red över helgens sista startlinje korsade Nico det som skulle komma att bli karriärens sista F1-mållinje. Jag grät. Hehe. Glädjen blev väl tyvärr inte allt för långvarig då han bara dagar senare förkunnade att han kört sitt sista race, men man förstår ju honom. Man gör ju det. För egen del behöver jag nu inte längre välja vem min favorit är i 2017s upplaga av F1. McLarens #47 kan ha en ganska klar fördel där...

 

Över och ut!