Så. Himla. Trött. Kan det bara vara måndag någon jävla gång? Har inte sovit ordentligt på en vecka, har ont ÖVERALLT och dessutom är det svinkallt. Love life, orka vara positiv. Haha... Okej, så illa kanske det inte riktigt är, i dag har allt faktiskt flutit på riktigt bra och jag har till och med haft tid åt att fixa nästan alla hästarnas manar och svansar. Ni vet, sådana småsaker som gör en groom väldigt lycklig. 

 

Trött är jag dock. L är fortfarande på sjukhus, stackarn, så vi är just nu två pers på 17 hästar som ska aktiveras varje dag. Det är rätt mycket... I nuläget ser en vanlig ut som så att jag går upp och longerar 2-3 hästar på morgonen, sedan gör jag i ordning första hästen åt P som hinner rida/longera ca 5-6 hästar innan lunch. Sedan rider/longerar han ytterligare 4-5 hästar innan han åker till L på sjukhuset, och då gör jag 3-4 hästar, och om jag hinner/orkar försöker jag även få ut våra tre andra hästar (som jag inte räknade in i de 17 vi aktiverar varje dag). I nuläget är jag ju lite handikappad efter att jag blev sparkad i förrgår, så nu gör jag bara i ordning Ps hästar men innan värmde jag upp dem också. DÅ snackade vi full rulle.

 

Tänkte skriva någonting vettigt och läsvärt men jag orkar faktiskt inte, haha... Ska ner på nightcheck nu och sedan måste jag verkligen sova. Och ja, det är fredag och jag är 22 år och inte 80.

 

Jag tror att jag skrivit om det förut, för det känns som att många av de meningar som kommer att publiceras här har blivit skrivna förr. Så är det säkert, och så kan det få vara för det här tål att tas igen; den så kallade korsningsaveln och att inte ge sin uppfödning de bästa förutsättningarna i livet. Det är någonting som får mig att se rött och det stör mig så djupt mycket mer än lösdrifter, natural horsemanship, pessoabett och vad nu annars som är inne att diskutera i ridsportens förlovade värld.

 

Mitt avelsintresse sträcker sig åtta-nio år tillbaka i tiden, så jämfört med väldigt många andra inom svensk avel är jag väldigt färsk och okunnig på området. Dock är mitt intresse stort och brinnande och jag skulle ändå säga att jag besitter någon form av baskunskaper, framför allt när det gäller halvblodsavel. Jag har basic (eller mer) koll på så gott som alla hingstar på, i alla fall den svenska, marknaden och ägnar inte sällan timmar åt att gå igenom statistik och resultat i avelsbranschen.

 

Med detta i bakhuvudet tycker jag att jag, trots att jag absolut inte kan allt, har full rätt att kritisera folk som i mina ögon avlar slarvigt. Då jag är med i en handfull avelsgrupper - på Facebook, forum etc - ser jag ofta folk som ställer rent idiotiska frågor; "vilken hingst passar till ett litet varmblodssto?", "om jag vill få en storhäst från mitt c-ponnysto, vilken hingst ska jag välja?" Och så vidare. Det gör mig mörkrädd.

 

Alldeles för många ger sig in i aveln utan att ha någon som helst koll. Finns bara tillgång till sto samt pengar (det handlar ofta inte ens om några större summor, du kan få tag på en icke godkänd halvblodshingst för bara språngavgiften på ett par tusenlappar) så är det bara att tuta och köra, verkar många tycka. I viss mån förstår jag tänket. Man har sitt älskade lilla sto som man vill ha kvar i all evighet, men då inte det går väljer man att betäcka i stället. Kanske kan man äntligen få en ordentlig ridhäst efter att ha slitit med en avdankad travare i fem år, eller kanske kan man få till en storhäst nu när ponnyåren är över.

 

Samtidigt måste man någonstans inse att ens sto kanske inte har några kvaliteter som är värda att avla på. Att hon är söt och att du tycker att hon är bäst i världen duger liksom inte. Jag personligen hade aldrig, aldrig, aldrig avlat på ett dåligt psyke eller på betydande exteriöra eller gångartsmässiga felaktigheter. Du kan lägga månader på att hitta en hingst som ser ut att komplettera ditt sto fullt ut, men du kan aldrig garantera att den där gångartshingsten kommer att ge ditt travarstos föl en ren galopp, eller att 170+hingsten kommer att ge ditt ponnysto ett föl med mankhöjd närmre 160 än 150.

 

Om jag för egen del tar Madam som exempel; ja, hon är förhållandevis liten (knappa 160) och ja, hennes gångarter lämnar en del att önska, men samtidigt har hon inga extrema "defekter" så som ett travarsto och hennes gång eller ett ponnysto och hennes storlek. Å andra sidan har hon toppsyke, hoppar bra, är exteriört korrekt, okej stam (Cortus-La Paz) och har redan lämnat en avkomma som i dag går GP. På grund av det sistnämnda finns svart på vitt att hon är värd att avla på, men även utan den aspekten hade jag sett henne som ett dugligt avelssto.

 

Och jag vet att nu kommer folk ropa högt om Jappeloup, det faktum att Baloubet är 25% travare och att Schockemöhle köpte in ett antal travarston för att testa i aveln (detta projekt var dock misslyckat, ska sägas). Självklart finns det undantag, det finns det alltid. För tusan, Madam själv är undan ett ponnysto (men så blev hon också liten och med stolpig och kort galopp) och med en liten andel arab i sig.

 

Det jag menar är att man behöver inte försöka få fram halvdana hästar för sådana hästar kommer alltid att komma fram ändå. Och att någon skulle tro att de skulle lyckas ta fram näste OS-vinnare via sitt travarsto och en icke godkänd halvblodshingst, det har jag svårt att tro... All seriös avel torde sträva mot att få fram bra sporthästar, för som sagt, buskaveln kommer alltid att finnas och således kommer vi alltid att ha vår beskärda del av ridskolehästar och hobbyhästar på lägre nivå ändå. Även hästar med fin stamtavla kan misslyckas med att nå de större klasserna, och jag tror att de flesta hellre lägger 60 000 på ett halvblod efter Kannan-Indoctro än en likvärdig häst med travarmamma och en pappa som borde kastrerats redan innan sitt misslyckade bruksprov.

 

 

I går vid den här tiden satt jag med datorn i knät och funderade på om jag skulle skriva ett inlägg om min dag, en dag som på riktigt varit svinbra. Allt, och då menar jag allt, hade flutit på bra, det var förhållandevis varmt och jag hade till och med sovit bra. Något inlägg blev det så klart inte, jag är inte riktigt personen som tycker om att dela med mig om livets ljusare sidor. Dels vet jag hur fruktansvärt provocerande det är när man själv mår dåligt och dels tycker jag helt enkelt att det inte är särskilt kul att skriva om hur glad jag är. Glädje är förvisso en känsla jag älskar att känna men det är inte en känsla som är särskilt lätt att romantisera över, den har liksom inget djup på samma sätt som dysterheten och sorgen har.

 

Hur som helst. I dag blir det ett inlägg, för i dag har varit en jävla helvetesdag. Frågan är om inte någon hämtade in den här dagen rakt från helvetets brinnande eldar, för precis så illa har den varit. Det började redan i morse då jag lyckades bränna mina bananpannkakor och lägga mina strumpor i den enda blöta fläcken som fanns i badrummet. Sedan dess har dagen flutit på med en jämn ström av elände.

 

Tre hästar har lyckats ställa sig på samma fot, två hästar har brallat så mycket att jag bränt händerna på grimskaft och longerlina ochen häst har dessutom lyckats knocka mig. Och det var bara innan lunch. Ni kan ju förstå att jag var lycklig när jag klev upp för trappan till restaurangen för att äntligen få slippa dessa odågor, lämna -5 för värme och matlagning, bara för att få veta att chefen står för maten dagen till ära... Jag vet att han bara ville vara snäll men just där och då ville jag bara gråta. Och inte blev det bättre av att han sa att vi inte kan åka på helgens tävling i Bern heller.

 

Tillråga på allt har det som började som en liten, liten finne på kinden lyckats bli ett stort, inflammerat sår. Ett sår som självklart sprack upp i stallet och lämnade mig med blod i hela ansiktet. Tror ni inte att just då, när jag står med blod över hela kinden och hakan, just då kliver Schweiz antagligen snyggaste människa in i stallet. Alltså ÄRLIGT. Inte för att jag är snygg utan blod i ansiktet men då lägger man i alla fall inte märke till mig...

 

Vid fyratiden någon gång började jag känna att jag närmade mig bristningsgränsen i rasande takt och vad tror ni inte händer då om inte att jag lyckas bli sparkad... Jag har ALDRIG blivit sparkad med än att jag blivit lite snuddad men i dag fick så klart vår minsting in en riktig fullträff i boxen. Lite får jag skylla mig själv dock, jag har normalt sett ändlöst tålamod när det kommer till hästar men när hon vände sig om i boxen och inte ville bli fångad kunde jag inte låta bli att smacka åt henne, och då small det så klart... Vet inte om det var den där berömda bägaren som rann över eller om det faktiskt gjorde så ont som det kändes som, men där och då började tårarna trilla.

 

Och det slutade liksom inte där... Till slut var jag ÄNTLIGEN klar i stallet och kunde halta upp till min lägenhet, och vad tror ni händer då? Jo men SJÄLVKLART lyckas jag lägga en jävla kökshandduk på kokplattan så att den börjar brinna!!!! Alltså det är helt jävla otroligt. Nu tänker jag sova och medan jag får mina nio timmars sömn får all denna jävla otur fara åt helvete. Tack för mig.

 

(Givet jävla vis hade internetet lagt av när jag skulle publicera detta också. Vad annars liksom.)

Här om dagen, jag tror att det var i går, läste jag en text av Per Bjurman där han beskrev det fina i att segla solo, och om hur beklämmande det kan vara med folk som ständigt ska påpeka att det är så synd om oss som trivs i vårt eget sällskap. Det var en väldigt bra text, dessvärre sitter jag på för taskigt nät för att orka leta upp den och länka den, och den fick skrivglöden i mig att vakna till liv. Jag tänkte därför skriva en egen liten text i ämnet.

 

Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap. Redan som liten hade jag inga problem med att vara själv på mitt rum i timmar och bygga världar åt mina leksakshästar och tillhörande dockor. När jag lärde mig det finaste jag någonsin lärt mig, att skriva, satt jag med glädje och skrev sagor och dagböcker i min ensamhet. Jag har alltid haft lätt för att roa mig själv, vilket är att jämföra med till exempel min syster och i viss mån även min bror som alltid varit mer beroende av sällskap i någon form.

 

I hela mitt liv har snälla människor sagt till mig hur trist det är att jag ska behöva göra ditten och datten ensam; gå på konserter, gå på bio, fika på stan etc. Men det är inte synd om mig. Visst finns det gånger då jag kanske uppskattat sällskap, men aldrig i livet att jag hade tvingat med en obekväm och ointresserad vän på en Morrissey-konsert, då går jag mycket hellre själv. På samma sätt har jag absolut inga problem med att slå mig ner, ensam, med en bok på ett café med en chai. Vissa har tittat undrande mot mig, vissa med medlidande i blicken. Jag har inte kunnat besvara deras blickar, för jag älskar ensamheten.

 

Ensamhet förresten, det är viktigt att skilja på det och att vara själv. Att vara själv är nog det jag gillar, medan ensamhet är någonting som ingen gillar. Att känna sig ensam, utanför och bortglömd är den värsta känslan jag vet, men för mig är den inte alls synonym med att vara själv, utan människor omkring sig. Den plats jag känt mig som ensammast på var skolan, gymnasiet, och där var jag aldrig själv. Förutom när jag låste in mig på toaletten, vilket jag gjorde för att få vara ifred, själv. Då kände jag mig trygg. Det gjorde jag aldrig med mina klasskamrater omkring mig, då kände jag mig bara ensam. Inte heller har jag känt mig trygg på fester, mässor och i andra situationer där människorna varit många men ensamheten större.

 

För mig kommer en människa som är beroende av konstant sällskap alltid att de sig långt sorgligare än någon som trivs med att köra solo. En sådan människa verkar för mig djupt osäker och otrygg, även om den människan - i sällskap av andra - kanske är en gladare människa än vad jag är, eller i alla fall har varit. För mig är ingen lycka på riktigt, inte äkta om jag hela tiden är beroende av andra människor. Jag tror att man behöver vara trygg i sitt eget sällskap innan man kan börja uppskatta livet fullt ut.

 

Det finns mycket med mig själv som jag inte uppskattar, men tjejen som vågar sitta själv på ett café är inte en del av det. Den tjejen är en person jag uppskattar, för hade det inte varit för henne hade jag aldrig fixat att förlora allt den där våren för några år sedan, jag hade aldrig vågat flytta till först USA och sedan Schweiz och jag hade aldrig älskat mitt liv så som jag gör nu, trots att mitt sociala liv utanför jobbet är obefintligt. Att älska mitt eget sällskap är en av de absolut finaste gåvorna jag fått i livet.

 

Så nästa gång ni tänker publicera en blödig kommentar på sociala medier om den där tjejen eller killen som sitter ensam på restaurangen med bara en bok som sällskap, tänk en gång till. Alla är inte som du, och den där tjejen eller killen kanske faktiskt är som lyckligast i just detta ögonblick!

HALLI HALLÅ. I dag har jag haft hemlängtan för första gången sedan jag kom hit och i dag är det dessutom på dagen två månader sedan jag kom hit. Galet. Och om en månad (exakt en månad, faktiskt) flyger jag hem till Sverige. Längtar. Inte så att jag vill flytta hem eller någonting, för det vill jag verkligen inte, men i dag när jag vaknade kände jag att det hade varit förbannat nice att vakna upp i min egen semlemjuka säng. Tänk att för en gångs skull bara kunna ligga och dra sig och veta att man inte behöver göra ETT SKIT för att det fixar någon annan... Kunna ta cykeln ner till pappa och veta att man får världens godaste mat, gå ut till vardagsrummet och ta en kopp te med mamma på kvällen, diskutera livet med brorsan eller hjälpa syrran med ridningen. Eller varför inte bara ta silvriga faran och hämta upp världens bästa tjejer och åka runt och ha allsång och äta B&J medan man spionerar på hemliga människor... Eller bara åka till stallet och pussa på Challe även fast han hatar det, eller på Madam som faktiskt älskar det. JAG SAKNAR DET!

 

Men nu är jag här och inte hemma, och det är bara att göra det bästa av situationen (och så jävla dålig är den inte, situationen alltså). Jag hade varit duktig och hållt läggan clean hela veckan, så jag behövde bara städa lite i kök + badrum samt handla, sedan var alla ledighetsdutys gjorda. Nu sitter jag här i min säng med de fem viktigaste ingredienserna till en lyckad måndag: amarone, kex, ost, vindruvor och min dator. I kväll ska jag unna mig att skriva lite på boken. Det var inte i går, men i dag känner jag att känslorna är på plats och då får man passa på. Jobbigt att bara kunna skriva när man har lite (eller mycket) ledsamhet i sig... Får ta och lyssna på Unknown Pleasures eller Either/Or så att den där härliga ångesten verkligen infinner sig innan jag öppnar Scrivener, tror jag.

 

Haha alltså jag har blivit helt besatt... Jag är ju verkligen en sådan människa (eller är alla sådana?) som går i perioder när det kommer till vad jag lyssnar på/läser/ser på/klär mig i etc. Nästan alltid är det återkommande saker, och har jag någon gång börjat älska någonting så älskar jag det oftast för alltid. Vissa saker är dock mer bestående än andra, så som Beatles, Jake, Perks, Armageddon etc, men i övrigt får favoritbanden komma och gå.

 

Westlife började jag väl att lyssna på i millenieskiftet någon gång. Jag var egentligen inte särskilt musikintresserad förrän under gymnasiet någon gång då jag fick mitt "musikaliska uppvaknande" och verkligen började att bry mig om musik. Är nämligen som sådan att jag har svårt att kalla någon som bara lyssnar på radiomusik för musikintresserad eller musikälskande...  Visst, jag accepterar att man kan uppskatta Pitbull och Katy Perry men det går liksom inte att jämföra någon som lyssnar på deras hits med en som ägnar timmar åt att hitta den där jävla bootlegen från den där speciella musikern.

 

I alla fall, jag var som sagt inte särskilt musikintresserad (hur många 10-åringar är det?), men hade i alla fall fattat att man hade ett stort ställningstagande i livet som man var tvungen att ta; BSB, Spice Girls eller Westlife. Min stora musikaliska idol var Patrik Isaksson, men det var ju inte så coolt, så även jag var liksom tvungen att ta ställning... Och det blev Westlife. Det fanns liksom inget annat på kartan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var ett stort fan men jag gillade verkligen deras musik och var lite småkär i samtliga medlemmar (mest Brian och Nicky ♥) och sedan dess har de hängt med till och från. Och nu är jag helt besatt. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Hehe. Man blir aldrig för gammal för pojkband.

 

Och covers. Jag älskar covers!

 

 

Det är mycket nu... Har inte orkat skriva ett ord eller ens öppna datorn sedan i onsdags, egentligen orkade jag inte det i dag heller men har utlovat Skype-kväll med mina girlz så då får man bita ihop, hehe. Och i morgon är ju min "fredag" eftersom jag är ledig på måndagar, så då kanske jag inte behöver gå och lägga migg innan nio i dag ändå...

 

Anledningen till denna trötthet och att rubriken lyder "kaos" är att det är just vad de senaste dagarna varit här på gården. I onsdags åkte min ena ryttare av en av hästarna och skadade sig rätt allvarligt. Själva händelsen i sig var HEMSK men det har även varit lite kämpigt efteråt, eftersom vi nu bara är två pers på alla dessa hästar. Så nu förstår ni nog min trötthet.

 

Själva olycksdagen var verkligen fruktansvärd. Jag såg inte själva händelsen, utan kom ut ur stallet för att P skrek och hästen kom inspringandes i stallet. Jag trodde bara att L åkt av och inget mer med det liksom, men så ser jag henne ligga helt livlös mitt i paddocken. Både ambulans och ambulanshelikopter fick komma, och för min del var det nog tur att jag var tvungen att ta hand om hästarna för annars hade jag nog varit än mer chockad än jag faktiskt var. Det var verkligen hemskt. 

 

Nu har hon i alla fall vaknat och jag var med i Bern och hälsade på henne i går. Först hade jag och P dock avverkat arton hästar, helt galet, innan kl 16! I dag var vi inte lika effektiva men så har veterinären varit här hela eftermiddagen också. Några av de äldre hästarna blev kollade och så tog vi plåtar på alla unghästarna som min chef äger. Evita skötte sig så klart bäst av samtliga och hade dessutom mycket fina plåtar ;-)

 

Men detta om detta, nu måste jag ut och linda av en häst och sedan blir det väl Skype i någon timme. Vi hörs när vi hörs. Ciaooooo.

 

 

Först och främst: GUD så gulliga ni är som kommenterar så snällt på det förra inlägget jag publicerade här. Både här på bloggen och på övriga sociala medier har jag fått ta emot väldigt varma ord. Sånt blir man (tänkte skriva en i stället för man men så kom jag på... då låter MAN ju som en jävla feminist-terrorist nowadays) ju glad av! Det var faktiskt rätt jobbigt att skriva den där texten, så jag är glad att den togs emot så bra.

 

I dag har jag knegat. Som vanligt, alltså. Sju till sex, och satan vad effektiva vi varit. Vet inte vad som hänt men på kortare tid än tidigare hinner vi plötsligt med att aktivera samtliga hästar minst två gånger om dagen, samt hålla rent och snyggt omkring oss. Jag klagar inte! 

 

Nytt sedan sist är att våra minstingar börjat gå under ryttare! När jag kom hit var det Evita och Lisa som var inridningsprojekten, nu är det Latoya och Leipzigs tur. Latoya är förvisso inriden sedan tidigare, men han har växt VÄLDIGT mycket och framför allt väldigt mycket bak, så han har fått ta det lite lugnt men är nu alltså på banan igen. För Leipzigs del var det första gången han bar ryttare på ryggen, och han travade runt så snällt, så snällt med Pascal på ryggen. Världens snällaste och modigaste lilla bebis!

 

På tal om Evita och Lisa så hoppade de med ryttare för andra gången i sitt liv i dag. Jag såg inte Lisa men hon skötte sig tydligen bra, och Evita var (så klart... ;-) superduktig. Hon har så mycket power och är så kvick i sina språng, håll tummarna för att det håller i sig. Det är ju annars det som är så fint med unghästar, att man aldrig vet hur de kommer att bli i slutändan. 

 

Nu ska jag bädda ner mig framför senaste avsnittet av PLL, trycka i mig lite vindruvor, kex och tryffelbrie och sedan SOVA. I natt sov jag bara två timmar pga dumt revben, så det känns rätt välbehövligt... Natti!

 

Misslyckanden. Jag är bra på dem. Misslyckanden söker sig till mig likt getingar kring ett glas hallonsaft en varm sommardag. Lika förädiska, lika jävliga och nog gör de lika ont efter att man blivit stungen av dem. Större delen av mina tonår och åren efter dem har jag sett mig själv som ett enda stort misslyckande. En misslyckad ryttare. En misslyckad vän. Em misslyckad dotter. En misslyckad syster. En misslyckad elev. Att jag ens föddes har känts som ett fruktansvärt misslyckande.

 

Precis så där tänkte jag, och jag tänkte det så mycket att jag trodde att det var sant, i ganska exakt sex år. Från skolstarten 2008 och fram till dagen då jag vinkade av min familj på Landvetter i somras. För då, först då fick mitt liv den där i grunden stora förändringen som fick mig att börja se annorlunda på mig själv. Det gick inte över en natt, men väl i Pittsburgh började jag snart inse att jag kanske inte var en sorglig historia ändå. 

 

Just det där om att inte vara en sorglig historia var någonting stort, en viktig uppenbarelse för mig. En av anledningarna till att jag ville till just Pittsburgh var min favoritbok, The Perks of Being a Wallflower. Den boken är en stor del av den jag är och den har lärt mig mycket om mig själv. I slutet av boken säger huvudpersonen Charlie följande: “This one moment when you know you’re not a sad story. You are alive. And you stand up and see the lights on the buildings and everything that makes you wonder. And you’re listening to that song, and that drive with the people who you love most in this world. And in this moment, I swear, we are infinite.” 

Och det är mitt favoritcitat i hela världen. För precis så var det. Det var inget speciellt ögonblick som fick mig att känna så, det var snarare 2983492348932 ögonblick som ingav den känslan. För jag hade äntligen vågat lämna min hemstad och de människor som gjort mig så illa bakom mig. För jag hade äntligen vågat pröva mina vingar. För jag hade äntligen följt en av mina största drömmar. För jag kände mig för första gången på många år hemma. För jag älskade livet igen. Och jag var inte någon sorglig jävla historia. Aldrig mer skulle jag vara det. Jag skulle leva, och jag hade förtjänat det efter åren av misslyckanden.

I dag är det måndag och som ni säkert redan vet vid det här laget är måndag = ledighet. Efter att ha gått upp tre respektive fyra i helgen lyckades jag dock vakna av mig själv vid halv fem samt drabbas av fullskalig panik då jag trodde att vi skulle på tävling och att jag försovit mig... Lyckades somna om men vaknade vid sju igen med samma panik, då över att jag trodde att det var vanlig jobbdag och att jag försovit mig. Haha, idiot-Lovi. Sedan somnade jag i alla fall om igen och sov till elva vilket nog är mitt sovrekord här. Löjligt skönt och välbehövligt.

 

På dagen har jag varit med Lovisa och Pascal i Solothurn, vilket är huvudorten i kantonen där jag bor. Det är otroligt vackert och påminner lite om Visby, som jag älskar, fast med stora berg omkring sig (fastnade inte riktigt på bild, dock). Fick äntligen fixat schweiziskt bankkonto + ny telefon och abonnemang. Köpte ju en ny telefon precis när jag kom hit men då jag verkligen hatade den skaffade jag en ny i dag. Ville så klart helst ha en Nokia men då de bara hade de fattiga (aka dåliga) modellerna fick det bli en Galaxy S5 i stället. Var så nöjd med min S3:a så det blir säkert jättebra. Viktigt att inte ha en iPhone, ni vet.

 

I övrigt har väl dagen sett ut som alla andra lediga dagar här ungefär. Veckohandling (är seriöst stolt över hur fint och välfyllt mitt kylskåp alltid är, alla mina andra ensamboende comrades har så typiska studentkylskåp), städning och en massa vila. Har även hunnit med att baka lite vilket faktiskt blev jättelyckat! Lägger upp recept + resultat här sedan.

 

Tchüüssssssss

 

Hej och hå. I helgen har vi varit på tävlingar i Würenlos och jag lovade ju att skriva lite om detta, så här kommer den texten. Känns """lite""" (ja, jag älskar effekten av MÅNGA citattecken på samma sätt som jag älskar att FÖRTYDLIGA vad jag menar genom att skriva i VERSALER ibland.) roligare att skriva om en tävlingshelg än att publicera ännu ett "i dag har jag gjort i ordning tolv hästar och longerat unghästarna"-inlägg. 

 

I Würenlos var vi hur som helst. Jäkla skittävling. Kallt som tusan och första dagen bjöd himmelen på snöblandat regn hela dagen. Jag hade ungefär tre lager kläder för lite och var pisseblöt och iskall hela dagen. En blöt och kall groom är ingen nöjd groom, det ska ni ha kla klart för er. Första dagen hade vi åtta hästar med oss och samtliga gick två klasser, så det var minst sagt full rulle. Två trailers och lastbilen hade vi med oss!

 

Hästarna skötte sig jättebra, vi hade med oss de lite yngre/mer oerfarnare + Jolie som förvisso är 18 år och har gjort typ allt, men som behövde få komma ut och hoppa lite lågt. Kommer inte ihåg alla resultaten i huvudet just nu, det var ändå 16 starter som gjordes denna dag, men Jolie, Linette, Nonna och Coco var felfria och placerade i samtliga starter om jag inte minns fel. Vårt framtidslöfte La Spezia hoppade strålande och blir bara bättre för varje start och minstingen Elton som var ute på sin första tävling i livet gick runt sin första klass med bara ett ner. Duktig kille!

 

Dag 2 var förvisso kallare, men torrare och jag hade en dunjacka och en fleecetröja extra på mig. Snacka om att det är kallt när man har underställ, bomullströja, fleecetröja, dunväst och dunjacka på sig och ändå är kall trots att man rör sig konstant!? Den här dagen hade vi "bara" med oss sex hästar vilket var väldigt skönt. Dessutom gjorde de fyra av hästarna som var med dagen innan bara en start, så det var bara åtta starter = semester, haha.

 

Linette får en stor guldstjärna efter att ha varit placerad i tre av tre starter i helgen. Hon kämpade verkligen för P i söndagens 120 och var jätteduktig. Coco och La Spezia var också superfina trots att nollorna uteblev. Det var trots allt Spezis första 120 och Coco har inte tävlat på jättelänge + att det var väldigt tekniskt byggt i ett ridhus på typ 40x20... Duktiga tjejer! Cassanova var duktig och stod för en nolla och Undercover skötte även han sig bra i sina starter. Tänk er själva en häst på 180+ i två tekniska 130 på så liten yta, inte det lättaste!

 

Annat att säga om helgen är att mina fyrbenta kollegor får +++++ gällande uppförande på tävling. Kanske inte alla, men de flesta av dem är mycket lättare eller lika lätta att ha att göra med på tävling som hemma och det underlättar så klart en hel del. Ett överstruket plus, eller geting eller fyr om man så vill, får den hemska framhoppningen som skedde i ett tält med öppna sidor där det inför söndagens andra 120 rasade snö från taket under hela vår framhoppning. Samtliga hästar höll på att dö i hjärtattack och ni förstår ju själva vilken kass uppvärmning det var.

 

Frukost - kaffe x2, macka/kvarg + müsli/gröt
Lunch - kaffe, basic lunch (dvs sallad, ris/pasta/rösti, typ schnitzel/korv/carbonara)
Kvällsmat - det jag orkar laga, antingen bara kvarg/macka eller en vanlig middag

Äter väldigt mycket mindre och mer sällan än vad jag gjorde i Sverige, har helt enkelt inte tid/ork att äta haha.

Nu står det 25 hästar här och jag orkar inte gå igenom alla, men i korta drag så... För tillfället har vi elva hästar i tävlingsform, fem unghästar som inte är redo för tävlingsbanorna riktigt ännu samt nio hästar som av olika anledningar inte tävlar/rids för tillfället (ponnyer, skadade etc). Jag tycker om allihopa mer eller mindre men min storfavorit är så klart en av våra femåringar, Evita Peron (e. Eldorado vd Zeshoek-Espri)!

 

 

Min lillasyster samt hans medryttare Alma :-)

 

I första hand för att jag insåg att jag, bokstavligt talat, aldrig skulle överleva om jag stannade kvar hemma. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde efter att jag kom hem från USA, och då har jag ändå mått jävligt dåligt i mitt liv. Jag ville alltså utomlands igen och ett hästskötarliv kändes som att det nog skulle passa mig då jag dels älskar hästar, dels tycker väldigt mycket om att ta hand om dem och dels mår väldigt bra av dessa underbara djur. Är otroligt glad över att jag tog det här jobbet.

 

HAHAHHAHAH nej. Eller alltså, jag skulle ljuga om jag sa att det inte alls hade med honom att göra att jag placerade jobberbjudanderna från Schweiz högre än dem från USA, Tyskland, Holland, England etc. Men jag har inte åkt hit för att kunna spana på honom, hahahah, det var mest positiva associationer som gjorde det för mig.

 

 

Åker till Coop... Haha, nej men, inte så mycket. Med det här jobbet har man inte så mycket fritid, så jag försöker mest bara att ta det lugnt. På kvällarna läser/skriver jag oftast eller så kollar jag datorn/tvn. På mina lediga dagar brukar jag göra sånt jag aldrig hinner annars; städa, tvätta, handla etc. Känner ju tyvärr inga andra här än mina ryttare, men vem vet, jag kanske får ett socialt liv även utanför gården med tiden? ;-)

 

Sämsta: tidiga morgnar. Bästa: att få betalt för att jobba med det jag älskar mest.

 

Vet verkligen inte. Först var tanken att sticka hem och plugga i höst, men det kan jag nästan lova att jag inte kommer att göra. Visst vill jag också (eller snarare vet att jag måste) "ta tag i livet" någon gång, men som det är nu prioriterar jag att vara GLAD över allt annat, och glad är just vad jag är här. RGBs groom har ju jobbat åt honom i tretton år och Steves i nio år, så vem vet, jag kanske blir kvar här ett tag!

"Dina tio favoritband/artister och deras tre bästa låtar?"
The Beatles: I've just seen a face/Let it be/Get back
Jake Bugg: Me and you/Taste it/Kitchen table
Håkan Hellström: Nu kan du få mig så lätt/Jag vet vilken dy hon varit i/Jag hatar att jag älskar dig
Arctic Monkeys: Fluorescent adolescent/Mardy bum/Love is a laserquest
Oasis: Wonderwall/Whatever/Don't look back in anger
The Smiths: Asleep/Reel around the fountain/One day goodbye will be farewell
The Killers: Andy, you're a star/When you were young/Mr. Brightside

Franz Ferdinand: Michael/Take me out/No you girls
5 Seconds of Summer: 18/Don't stop/Heartbreak girl

The Rolling Stones: Hang fire/You can't always get what you want/Angie

"Vilka festivaler/konserter planerar du att gå på iår?"

Beror helt på hur jag har det med jobb och så, samt vilka festivaler som lyckas sätta de besta lineup:sen. So far så ser i alla fall Northside lovande ut med alt-J, George Ezra, Sam Smith och The Black Keys bland annat. På den svenska sidan tycker jag att Bråis ser skittrist ut än så länge, även om ATL vore kul att se igen, då lockar WoW mer med Patti Smith, alt-J och Belle & Sebastian. Ser med stor spänning fram emot vad Glastonbury, Leeds/Reading och T in the Park kommer att släppa med tanke på vilka galna lineups de haft bara de senaste åren. Gällande konserter så vet jag inte, hoppas på att kunna se One Direction både på Ullevi och i Cardiff, och 5 Seconds of Summer i Zürich i sommar. I övrigt är det inte så många av mina favoritband/-artister som har planerade turnéer...

Lyssnar mest på det som spelas på radion i stallet,men annars är det mycket James Blunt (för att han spelas på radion hela tiden...) och Killers för tillfället! Så When I find love again (eller We'll not fall in love again som jag trodde att den hette...), When you were young och Postcards är nog topp-3 i januari.

 

Haha... Har inte direkt planerat att skaffa några kidz inom den närmsta (livs)tiden men namn är ju alltid roligt. Tänker dock inte skriva ut hela namnen här då... Omständigheterna kring namnen är lite speciella, haha. Om två pojkar så CNA och EPA, och då kan jag säga att C:et står för Charles (Challe, min ponny), P:et för Patrick (pappa) och ena A:et för Aleksander (Syomin), resten får ni gissa er till ;-) Tjejnamn är jobbigare men möjligen Evelyn Ottilia Viktoria då! Ottilia har ingen personlig mening vilket resterande namn, både pojk- och flicknamn har, men jag tycker att det är ett superfint namn!

Halli hallå. I dag är det en trött Lovi som bloggar, fast ändå känns det som att den här veckan gått skitfort så jag ska inte klaga. Två jobbdagar kvar, båda på tävling = räknas inte, för tävling är bara kul, och sen ledigt. I morgon åker vi till Würenlos med åtta hästar, och tidigt åker vi, klockan ringer redan 03... Har dock lite mig själv att skylla, har en häst kvar som jag vill ha knoppad så jag tänkte gå upp lite tidigare och få klart henne. I kväll knoppade jag fem stycken och två får gå oknoppade (ena pga väldigt fin man och ena pga jobbig), men en borde jag hinna med inna lastbil + transport rullar från gården vid fem...

 

Annars rullar väl livet på som vanligt. Vi har varit ute och käkat (snabbmat, inte så fancy som det låter haha) några kvällar och nu i morse var vi i Solothurn och åt frukost + fixade lite ärenden. Numera uppehåller jag mig fullt lagligt i Schweiz, känns bra! 

Annars... Inte mycket, som sagt. Så det var nog allt för den här gången. Vi hörs helt enkelt när vi hörs, och jag lovar att skriva inläggen som ni önskade samt svara på frågestunden så snart som möjligt! Tchüüüsssss

 

SHOOT. Svarar på vad jag vill och publicerar när jag vill. Så det så. Är dock rätt snäll och inga frågor är dumma frågor (fast JO...), heter det ju. 

Tisdag och veckans första jobbdag avklarad. Effektiv dag där samtliga hästar (i alla fall de som är i tävlingsform) fått komma ut två gånger, vilket så klart är jättebra. Vi har lite för mycket hästar för tillfället och skulle behöva bli av med nästan tio stycken för att kunna fokusera på sporten till fullo, så om någon går i hästköpartankar kan ni ju alltid höra av er, haha. Vi har två stall med tio respektive sex boxar, utöver det har vi fem hästar/ponnyer på "lösdrift" samt fyra st som står i tältboxar. Det optimala hade så klart varit att bara ha "stallhästarna" kvar. 

 

I dag har jag, hör och häpna, ridit lite! Har inte suttit på hästryggen på drygt tre veckor så det kändes väldigt ovant, haha, men ändå trevligt. Hann bara med en häst men i morgon ska jag försöka att hinna med i alla fall två. Måste dock säga att jag trivts väldigt bra med mitt ridfria liv, haha, för herregud vad otränad man blir när man aldrig rider... Kommer att ha sådan träningsvärk i morgon!

 

Efter jobbet var vi och käkade på Donken. Var SÅ arg på mig själv för att jag i princip bara köpt sallad och fullkornsskit när jag handlade i går, så det var väldigt välkommet när L & P tyckte att vi skulle till Donken, haha... Alltså, man är inte svinpepp på att ställa sig och skära en sallad när man kommer hem efter en långjävla arbetsdag där man inte varit still en sekund. 

 

Men detta om detta. Är det någonting ni vill läsa om, eller så? Jag har absolut inga bloggidéer så kommer ni inte med några förslag får ni helt enkelt stå ut med dessa i dag har jag-inlägg. Har förvisso inte den här bloggen för att pleasa någon annan än mig själv (och möjligen vänner + familj), men att skriva är alltid kul, så har ni någonting ni vill att jag ska skriva om är det bara att hojta. Er önskan är (typ) min lag. Säger vi.

 

 

Ja, hörrni. Livet går sin gilla gång och det är måndag och jag är ledig. Ledig med feber, förkylning och öroninflammation. Hurra. Ska väl dock inte klaga allt för mycket då mitt immunförsvar återuppstått sedan körtelfebern jag hade för lite drygt ett år sedan. Vid den här tiden för ett år sedan var jag nämligen sjuk precis jämt, men sedan förra sommaren/hösten är jag knappt aldrig sjuk längre vilket jag så klart är väldigt tacksam över. 

 

I dag åkte M hem till Sverige igen vilket suger mer än lovligt. Vi har bara känt varandra i ~tre veckor men på den lilla tiden har vi kommit varandra väldigt nära och för mig som har väldigt svårt för att tycka om människor/släppa folk nära var det så klart en ynnest att träffa en så bra och vettig person som M. Så det är förstås svintrist att hon åkt hem, hela mitt sociala liv utanför kneget försvinner ju i princip med henne... 

 

Men, för att prata om någonting roligare så kan jag meddela att jag med största sannolikhet kommer hem till Sverige i slutet på februari och stannar i nästan en vecka. Då har det gått precis tre månader sedan jag åkte till Schweiz och dessutom är det Göteborg Horse Show, så det blir en perfekt liten minisemester hem för att träffa nära och kära samt kalasa till det lite på årets bästa vecka. Så ja... Den 26:e ses vi förhoppningsvis, kära hemland!

I dag är vi som sagt lediga vilket för min del som vanligt inneburit uppfräschning av lägenheten. Den är inte stor men FAN vad jag är bra på att stöka ner, haha... Och det är ju inte så att man är jättepepp på att ställa sig och tvätta/diska/städa efter 11-12 timmars arbetsdag heller. Då vill man bara gosa ner sig i sängen och titta på iTVs väder ;)))))))) Så i dag har det blivit storhandling, städning och sortering av kläder. Duktigt. 

 

Annars har här inte hänt mycket sedan sist. Bloggade ju senast i går morse faktiskt. Nästan så att ni blir lite för bortskämda med denna fantastiska uppdateringsfrekvens, kan jag känna... I går var i alla fall en väldigt soft jobbdag. Gjorde stallet på morgonen, fixade några hästar och gjorde lunch. Större delen av eftermiddagen spenderades framför tvn hos chefen då GPn från Basel gick på tv. Steve hade ett tidsfel i första och ett ner i andra. Ändå rätt bra med tanke på att han satt på Concetto Son, jag är inget jättefan av den hästen... I övrigt kul att Luciana Diniz haft en så bra helg (vann största klassen både lör och sön med Winningmood + Fit For Fun), hon förtjänar det verkligen och hennes hästar är sjukt fina.

 

Nej, nu bara jag babblar på här. Hoppas att ni inte drunknar i alla bokstäver. Här får ni lite bilder i stället. Som omväxling, tänkte jag. PUSS.

 

Klockan är 06:41 och det här är er kära bloggare som talar. Söndag; veckans sista dag och även min jobbveckas sista dag. Tror ni att jag är trött (((död)))? I så fall har ni helt rätt. Fick do-ck just ett sms att vi börjar en halvtimma senare i dag, så då kände jag att jag kanske skulle ta och skriva lite romantiserande (och faktiskt väldigt ärligt) om hur nice livet här nere är.

 

Den här veckan har vi inte haft några tävlingar, men det har som vanligt varit fullt upp ändå. I går hade vi hovslagaren här som skodde hela förmiddagen med sitt team. Lite skillnad mot i Sverige där hovis kommer och kallskor lite snabbt och lätt, här kom de fem(?) pers och hästarna gick genom "slussar". Först fixade två hovarna inför skoning, dvs tog av skorna etc. Sedan kom de till den "riktiga" hovslagaren som verkade, varmskodde osv, och sist kom de till en ytterligare person som fixade sömmar och allt sånt där. Det var hästar och människor överallt!! Inte lätt att få något av sitt vanliga jobb gjort då, så jag gick mest och städade lite mellan hästflyttningarna.

 

I förrgår var vi i Basel där det vad 5* tävlingar. Bara i januari har de två stoa 5*iga tävlingar här i Schweiz; Basel och Zürich. Sedan är det St. Gallens nationshoppningar i maj, GCT i Lausanne i september och så världscupen och Rolex Grand Slam i Geneve i december. Fem tävlingar på absolut högsta nivå, i Sverige har vi ju bara två (Gbg och Falsterbo) 5*iga. 

 

Basel var i alla fall jättetrevligt. Hann se två klasser och dessutom få till lite shopping. Steve hade tyvärr lite stolpe ut i båda klasserna, men Daniel Deusser vann den dagens stora klass så det var ju ändå positivt. Tycker att han rider så HIMLA bra. I går blev det inget Basel för vår del, så jag och Maria körde uppesittarkväll (det var lördag och vi är 22 och 17 men visst, 22 är uppesittarkväll haha) och kollade gårdagens stora klass. Steve red den minst kända av sina tre Kannan-hästar, Kavalier, vilket är lite av en personlig favorit för min del. Nu får jag inte upp FEI database men är nästan säker på att det var hästens första start i 5* 150, han är nybliven nioåring, så två ner var ju inte heltokigt ändå.

 

Och just det! Min älskade lilla sessa Evita har hoppat med ryttare för första gången i sitt liv, dvs även hoppat för i princip andra gången i sitt liv eftersom vi inte löshoppar hästarna. Hon var SÅ duktig. En naturbegåvning verkligen. Knäna vid hakan, bakbenen i himmelen och så runt och fint, utan att vara spänt. Tog tag i hindret och såg väldigt mycket mer rutinerad ut än vad hon är. Undertecknad var så klart så stolt att hon holl på att dö... Nästa gång måste jag filma så att ni får se! Och nej, jag vet att det inte är en garanti för att hästen blir bra bara för att den hoppar fint som unghäst, men hoppas får man alltid ;-)

 

Nu ska jag ner och fodra. Tschüüss!

 

 

1. Jag är sjuuuukt morgontrött, alltså s j u k t verkligen. Ni förstår inte hur stolt jag är över mig själv som pallar att gå upp när klockan ringer 06:00 sex dagar i veckan, med tanke på att jag var helt död under alla skolåren då klockan ringde en timme senare... Måste dock vara smart och ställa fram en kopp med kaffepulver och ställa vatten i en kastrull på spisen samt ta fram kläder dagen innan, annars blir det för jobbigt, haha.

 

2. Många har frågat "om jag åkt utomlands för att utvecklas som ryttare" och "varför jag inte tog ett rent ryttarjobb" men för det första så kan jag ju som bekant inte rida så mycket som jag vill med tanke på min nacke och för det andra så är jag jätteglad när jag inte behöver rida, haha. Tycker absolut att det är kul att rida ibland men då bara om det inte blir på bekostnad av någonting annat. Har så sjukt mycket att göra här att ridningen mest blir ett stressmoment, och då har jag hellre en extra halvtimma att lägga på en hästs man eller att hålla sadelkammaren tiptop.

 

3. Jag har nästan helt slutat att läsa bloggar... Hemma läste jag jättemycket bloggar, både hästbloggar och andra bloggar men nu kan man nog räkna på en hand hur många bloggar jag följer. Sedan läser jag så klart en del bloggar mer sporadiskt men det är mer för att jag stör mig så jävla mycket på dem och oftast deras syn på hästhållning/ridning (om det är en hästblogg, vilket det oftast är) att jag inte kan hålla mig borta.

 

4. Jag har alltid varit jätterädd för lastbilar (hahahaha) men nu ska jag ta lastbilskörkort. Vad hände där egentligen? Visst, det är inget måste att ha c-kort i just mitt jobb men det är ändå en väldigt bra grej att ha. Nu vill jag helst av allt stanna här där jag är nu, tror inte att jag skulle kunna hitta ett bättre jobb, men skulle det nu ändå skita sig skulle jag hellre jobba som showgroom än homegroom (nu är jag båda) och då måste man ju ha c-kort.

 

5. Är det någonting jag insett sedan jag flyttade hit är det hur efterblivna många är i sin hästhantering/hästhållning/ridning/syn på hästar/syn på ridning etc hemma. Alltså förlåt mig om jag låter elitistisk, jag har SÅ KLART också gjort mycket fel i mitt liv men herregud vad många idioter det finns i hästsverige... Visst, de allra flesta är verkligen måna om sina hästar och det är så klart jättebra, men det är så mycket som jag skulle störa ihjäl mig på om jag flyttade hem igen.

HÄJ! Hoppas att allt är bra med er och så där, för det är det i alla fall med mig. Det är måndag och med andra ord har jag varit ledig i dag, och jag har självklart inte orkat göra särskilt mycket vettigt... Vaknade av mig själv vid nio och sedan har jag städat, diskat, handlat och sådana roliga saker. Har känt mig lite handlingsförlamad pga matchen i natt. Hockey har ju lite den inverkan på mig... Kan ni förresten förstå att jag inte kunde se nattens match, alltså semifinalen!? Vi lyckades se första men sedan la nätet av helt i tre timmar. Fy fan, men rätt lag vann ju så jag ska nog inte klaga. )))))))))))))))))))

Snön har börjat försvinna och även om jag gillar snö är det rätt skönt, i alla fall med tanke på hur slaskigt och äckligt det varit de sista dagarna. Tycker dock inte att vintern är alls särskilt jobbig här nere, visst är det kallt och ibland är det blött, men vi har även riktigt fina dagar. Och hur som helst så är det nog jättebra att börja livet här nere med den här jobbiga perioden, allt lär ju kännas lättare ju mildare klimatet blir.

 

Till veckan väntar mer jobb och förhoppningsvis en sväng till Basel där det är femstjärniga tävlingar till helgen (=Steve tävlar). Vi har inga tävlingar den här veckan och hästarna går som vanligt så det hade varit ett fint litet avbrott. Annars är det inte mycket som är nytt. Stallkillarna är tillbaka så nu slipper vi äntligen göra stallarna morgon och kväll vilket ska bli SÅ skönt. Bara fokusera på sporten, äntligen.

 

Nu ska jag laga lite kvällsmat och sedan ska jag nog ladda upp inför nattens final med lite ost, kex och sedan sömn. Håll tummarna för Ryssland, kompisar, annars kommer ni att ha en väldigt arg och ledsen bloggare här... Tills dess får ni roa er med några Schweiz-tankar!

# Tror ärligt att jag lagt 100 franc på Toblerone sedan jag kom hit... Tur att jag jobbar och sliter så mycket för annars hade jag blivit fet(are).

 

# LYCKAN när man hittar citronbubbelvatten i mataffären. 

 

# Är man tragisk om ens favoritställe i hela staden där man bor är Coop?? Hahaha.... Har verkligen inte hunnit se mig omkring (och Solothurn/Biberist är inget Geneve heller för den delen) och det finns inte så mycket här, men Coop är guld, haha. Särskilt när de har rea på Moëten ♥♥

# De verkar ju inte ha bryggkaffe här, så det var nog tur för mig att jag inte var något jättefan av kaffe innan jag flyttade hit, för har verkligen inget problem med kokkaffet vilket typ alla andra verkar ha.

 

# Är så kär i min engelska väderman på iTV!!!! Hade rena semidepressionen här när han var julledig, men nu är han tillbaka och ordningen är återställd. (Slå mig hahaha)

 

# Hockey... Alltså. Ett kapitel för sig självt egentligen. Man skulle kunna säga att jag består av tre grundstenar (hockey, hästar och musik) och när jag tappar en av dem så blir jag inte riktigt hel, av förklarliga skäl. Har verkligen INGEN tid åt hockey och dessutom är mitt nät här svinkasst så det är inte jättelätt att se matcherna när tiden väl finns heller. Känns ärligt talat piss och jag saknar det så himla mycket.

 

# Folk är ju helt språkhandikappade här. Det är förståeligt att folk försöker prata tyska med en, men när man sedan säger "Sorry, I don't speak german" och de i stället försöker med FRANSKA??? Nej nej nej!!

# Om någon letar efter en jättetrevlig maxad c-ponny kan ni ju säga till. Haflinger, hoppar 1 m-banor felfritt och är VÄRLDENS snällaste och sötaste. 

 

Det var nog allt för denna gång.

 

1. Namn? – Lovisa Magdalena Munter.

2. Exakt ålder? – 22 år, en månad och tre dagar. Så jävla gammal.

3. Vart bor du? – Biberist, Solothurn, Schweiz.

4. Bor tillsammans med? – Ingen.

5. Husdjur? – Nej, men hade gärna haft en liten hund, katt eller kanin!

6. Färg på ditt hus? – Hahaha, ärligt så minns jag inte... Vitt och grått tror jag?

7. När är du född? – 2 dec 02.

8. Klass? – Sista klassen var MP3.

9. Vilket år tar du studenten? – 2012.

10. Något jobb? – Hästskötare.

11. När ska du sova ikväll? – Efter JVM-finalen dvs alldeles för sent.

12. Duschat idag? – Faktiskt. I hela 40 min.

13. Kramat någon idag? – Är inte så kramglad av mig.

14. Pussat någon idag? – Är inte så pussglad heller.

15. Vad har du ätit? – Carbonara till frukost pga hade inget bröd eller yoghurt haha...

16. Dagens klädsel? – Svarta mjukisar och Pitt-collegetröja. Och tofflor, så klart.

17. Dagens smink? – Nein.

18. Dagens sötnos? – Evita.

19. Dagens roligaste? – Alltid Ben...

20. Har du många vänner? – Så att jag klarar mig! Hade behövt fler vänner här i Suisse dock haha, men det kommer la.

21. Vem kramade du senast? – Säkert en häst haha.

22. Hur många har varit otrogna med dig? – Ingen.

23. Vem pratade du med i telefon senast? – Mamma och syster. Första samtalet på över en månad, sjukt!

24. Vem fick du senast sms ifrån och vad stod det? – "Going to Basel??" från Philipp.

 

25. Film? – Perks och Armageddon.

26. Låt? – Just nu är det nog Night Changes med 1D men all time är Wonderwall.

27. Mat? – Lammkött hahahahah. Och skaldjur. Och entrecote.

28. Dryck? – Mojito och lemonad.

29. Stad? – Pittsburgh.

30. Land? – Ryssland.

31. Ämne i skolan? – Svenska och textkommunikation.

32. År? – 2011. Förhoppningsvis 2015.

 

33. Personen du tänkte på? – James Blunt haha bc lyssnar på Moon Landing just nu.

34. Drickan du drack? – Apelsinjuice.

35. Gången du spydde? – Minns inte ens men var inte långt borta innan JVM-semin...

36. Gången du grät? – Någon natt när jag vaknade för att jag hade så ont i revbenen.

37. Pizzan du åt? – Capricciosa.

38. Gången du var i Göteborg? – Lite drygt en månad sedan.

39. Gången du var i Stockholm? – Innan jag åkte till Pitt, så för 4-5 månader sedan.

40. Gången du var hög? – Alltså jag har bott i USA och varit på ett antal collegefester, behöver jag säga mer...

41. Personen som såg dig gråta? – Haha det vet jag faktiskt inte?? Säkert mamma.

 

42. Svart eller vitt? – Vitt.

43. Hund eller katt? – Egentligen hund men har börjat se mig lite som en kattkvinna alltså...

44. Ut och festa eller hemma och mysa? – BÅDA. Kan inte välja. Sry haha.

45. Tv-spel eller datorspel? – Datorspel.

46. Singel eller upptagen? – Singel. Just nu i alla fall.

47. Lunarstorm, Helgon eller Playahead? – Inget av det.

48. Ragga eller bli uppraggad? – Gillar inget av det haha mvh tråkig.

49. Big Brother eller Paradise Hotel? – PH.

50. Svart hår eller blont? – På mig: blont, annars spelar det ingen roll.

51. Blåa ögon eller bruna? – Blå (om man inte heter typ Paul McCartney eller Alex Turner).

52. Choklad eller lakrits? – Lakrits! Om det inte är Toblerone eller Marabou black.

53. Göteborg eller Stockholm? – Alltid Götet.

54. Högerhänt eller vänsterhänt? – Högerhänt.

55. Coca-Cola eller Fanta? – Cola light.

56. Pizza eller kebab? – Kebabpizza.

57. Randigt eller prickigt? – Älskar randigt.

58. Älska eller älskas? – Båda.

59. Leva eller dö? – Leva. HÖR OCH HÄPNA.

 

60. Personer du älskar? – Min familj, närmsta släkten, ett fåtal vänner och hästarna om de räknas. Och så typ Jake, beatlarna, Sasha, Steve etc... Haha.

61. Personer du hatar? – Lägger inte min tid på att hata folk även om jag är en väldigt hatisk människa haha. Finns dock en del människor jag aldrig vill ha i mitt liv igen, men kan inte säga att jag hatar dem. 

62. Personer som sagt jag älskar dig? – Till mig? Vet inte. Inte så att jag räknar...

63. Personer som hatat dig? – Finns nog några hahaha.

64. Glassar du ätit på en dag? – Alltså jag har jobbat på glasscafé och där mölade vi glass hela tiden, så... Många.

65. Festivaler du varit på/ska på detta året? – Inte planerat det än och vet inte hur jag kommer loss och så i sommar, men med tanke på lineupen so far hade Northside varit FETT. Vi får se hir jag kommer loss och vad det blir för lineups, helt enkelt!

66. Gånger du haft minnesluckor? – Alltså varje fylla i mitt liv?? Haha, jag får minnesluckor av att titta på alkohol i princip, behöver inte ens vara särskilt full för att få det. Å andra sidan varken däckar eller spyr jag så det får man väl vara tacksam för. Har även haft minnesluckor vid hjärnskakningar och så.

67. Piercingar har du? – Ingen och vill inte ha heller.

68. Personer du saknar just nu? – Många... Familjen, spionligan, FBK-fôlket, Sara, folket i ponnystallet etc etc etc, väldigt många därhemma helt enkelt!

69. Gånger ditt hjärta brustit? – En. Sen blev mitt hjärta (på det planet) till sten och jag släpper ingen nära. Svinbra.

 

70. Vill du kyssa nu? – Pussar bara på pojkar jag är kär i och eftersom jag inte är/blir kär så.... Ingen!

71. Ska du träffa imorgon? – Alla på gården, hästarna osv.

72. Sjöng du senast för? – Vet inte... Brukar inte sjunga för folk haha.

73. Hade du senast en MSN-konversation med? – Haha what.

74. Spelade du tv-spel med senast? – Majsen.

75. Vill du ta med på en romantisk resa nu? – Spionligan ♥♥♥ Eller Mr MF eller Mr Scotte kanske hahahahhahahahha (obs skämt)

76. Vill du kasta en sten i huvudet på – Säger som den jag snodde listan av: "Folk som har vrickad syn på hästhållning och ridning".

77. Förtjänar att dö? – Alla spindlar i hela världen.

78. Vill du sova bredvid inatt? – Mina spioner ♥♥ Haha. Helst med Malte klagandes på Jarmos VÄLDIGT HÖGLJUDDA andning.

 

79. Gör dig glad? – Just nu: livet.

80. Gör dig ledsen? – Om Ryssland inte vinner finalen i natt...

81. Vad vill du helst göra nu? – Packa in maten i kylskåpet, smälta Toblerone och blanda med kiwi, bädda ner mig i min säng och se PLL.

82. Önskar du att du slapp göra? Gå upp 6 varje morgon.

83. Vill du ha nu? – Toblerone med kiwiiiii aka det godaste som finns.

84. Önskar du dig i födelsedagspresent? – Det är ju ett tag kvar...

85. Längtar du till? – Sommaren och alla tävlingar. Och gbg i slutet på feb.

86. Vill du göra med ditt liv? – Resa, plugga, jobba, leva, må bra, ha familj, bli rik... Haha.

87. Ångrar du i ditt liv? – Att jag inte bytte gymnasium.

88. Är det bästa som har hänt dig? – Challe och att jag flyttat från Alingsås.

89. Varför gjorde du detta? – I brist på annat.

HOLA! Här sitter jag, precis inkommen från jobb och stall och i väntan på att tiden ska bli rätt för att promenera över till Maria för middag. Sedan sist har jag... Varit på tävling! Sååååå roligt. Tävlingar är ju på riktigt i princip det bästa jag vet så det var ett riktigt välkommet avbrott i vardagen att få kliva upp vid fyra och styra lastbil och trailer med fem hästar till Zürich. Årets första tävling (av förklarliga skäl, det var den andra januari...) och första tävlingen för både Lovisa & Pascal sedan de kom tillbaka till Cavalli d'Oro. De kom hit ungefär samtidigt som mig, men L hade jobbat här en gång tidigare och P är ju chefens son, så... 

 

Med oss hade vi som sagt fem hästar och nivån på tävlingen var väl typ motsvarande regional hemma i Swe. Sjukt mycket högre klass än på en vanlig reg i Sverige skulle jag dock säga, inte varje dag man ser landslagsryttare där, haha. Om man nu inte bor i "rätt" trakter då, vill säga. Våra fem hästar var i alla fall av lite blandade sorter. En numera 18-åring (Jolie), Pascals gamla GP-häst, som behövde få komma ut och hoppa lite lågt för att "värma upp" inför säsongen, en lite yngre framtidsstjärna (La Spezia) samt tre hästar som mest troligt ska säljas (Linette, Nonna och Aristo). 

 

Första klassen gick super. Såg inte jättemycket av rundorna men både L & P rider sjukt bra, så det är bara att njuta av det lilla man får se. Alla fyra hästarna som startade den klassen var dessutom nollor och placerade, med Aristo på en andraplats som topp, så det var jättekul! I andra klassen var både Jolie och Linette placerade, och La Spezia hade en supperrunda med tyvärr ett ner i kombinationen då hon var lite tittig. 

 

Efter att våra klasser var klara bjöd chefen tillika hästägaren på champagne, och det är ju alltid trevligt, haha. Att dricka champagne på små regionala tävlingar är inte direkt någonting man är bortskämd med som svensk, haha... 

 

Nåväl, tillbaka i vardagen och i dag har vi städat och städat... Snacka om att det är välkommet att stallkillarna kommer tillbaka på måndag. Är så less på allt detta slitet när man bara vill fokusera på hästarna och sporten! Och på tal om att fokusera... Gud ska veta att jag saknar hockeyn, men fy FAN vad skönt det är att inte hinna med att tänka på den just nu, för herregud vad nervös jag är så fort tankarna vandrar iväg till morgondagens match... Och den ska jag FAN se. Och det ska FAN gå bra. !!!!!!!!!!!!!!

Nej, nu ska jag sticka över till Maria, ni får ha det så bra så hörs vi när vi hörs! Pallar tyvärr inte lägga över några bilder för mobilen, ni får klara er ändå...

 

Yes, det stämmer. Fy fan vad jag hatar nyårsafton och allt det innebär. Faktum är att jag de fem senaste nyåren bara firat det nya året en(!!!) gång. Tragiskt om man så vill, men det är så det varit. Nyår är en förbannat jobbig högtid för min del, av anledningar jag inte orkar ta upp här och nu. Jag har haft bra nyårsaftnar, det har jag, men det ska bra mycket mer till för mig än en vacker klänning, lösöggonfransar och tio glas Krug för att det ska bli en dag jag uppskattar.

 

Jag firade alltså inte nyår. Det gjorde inte mina kollegor heller, för den delen, så jag var inte direkt ensam. L & P var sjuka och M fick helt enkelt finna sig i situationen, stackarn, haha... Själv satt jag i min lägenhet, i mjukisar, drack te och tittade på Perks. Och försökte att inte tänka. Det gick så där. Ni måste lita på mig när jag säger att jag inte är deprimerad längre, men i går var en fruktansvärt jobbig dag och i dag är det samma sak. Det är som vanligt vid nyår, alltså.

 

För min del handlar det dels om saker som finns i mitt bagage, men också om de högt ställda förväntningar. Jag har med åren lärt mig att inte hoppas för mycket, inte förvänta mig för mycket, för det gör så himla ont att bli besviken. Jag vet hur det är att ha köpt den där perfekta, fina nyårklänningen med tillhörande klackar och ha förväntningarna i skyarna för att sedan sluta kvällen med mascaran rinnandes ner för kinderna inne på toaletten.

 

Men, men. Nu ska jag inte bli allt för långdragen i min bitterhet här. Jag hoppas så klart att alla mina vänner hade en riktig kick ass-nyårsafton och att era 2015 blir magiska. Hoppas även att ni är jävligt bakis. Hehe. För egen del har jag jobbat sedan åtta (sovmorgon!) och har ett gäng jobbtimmar kvar innan läggdags. I morgon sticker vi på årets första tävling, vilken blir i Zürich och det ska bli gôrskôj! Fem hästar följer med. 

Nåväl. Vi hörs när vi hörs. Tchüüüsssssss