Ytterligare en blogglista som även denna gång är stulen av Karin. Hennes blogg är nog min absoluta favoritblogg just nu. Har alltid läst och uppskattat hennes bloggar men eftersom jag minskat mitt bloggläsande något extremt på senare år blir det väl lite extra eftersom hennes är en av väldigt få jag fortfarande följer mer än sporadiskt. Så, det får väl bli dagens tips. Följ för fina bilder och välskrivna texter av en oerhört vettig och klok tjej.

 

Kärlek. Helt ärligt. Menar inte kärlek-kärlek utan mest bara kärlek i allmänhet. Det behöver vi väl alla, i och för sig, men just nu skulle jag säga att jag behöver det lite extra. Skadad och jävlig och alldeles för ensam.

 

Höger, eller just nu vänster eftersom min högerhand är satt ur funktion.

 

Inte ens i öronen. Skulle nog kunna ta hål i öronen men ingen annanstans.

 

Ingen. Lär inte skaffa det heller. Tycker dels inte att det är fint och dels ångrar jag saker alldeles för lätt...

 

178 cm.

 

38-39. 

 

 

En miljon. Kanske det enda jag aldrig gråtit över gällande mitt utseende.

 

Gör inte alla det?

 

Ibland får jag impulser av att vara lite väl hälsosam och köper med mig en massa skit som jag sedan aldrig äter. Det mesta blir så klart gammalt och slängs, så i nuläget är det nog bara en väldans massa äcklig lök som ligger och skräpar i grönsakshyllan.

 

John Frieda Sheer Blonde.

 

Just nu YSL Black Opium. Gillar den men älskar den inte. Letar fortfarande efter en parfym att göra till min.

 

Ligger i min säng, käkar popcorn, slötittar på min favvo-HP-film (Flammande bägaren) och semigråter över min hand.

 

Döden. Inte för egen del men för alla som står mig nära.

 

Gråter när jag ska ta mig upp ur sängen på morgonen, gråter när jag ska ta på mig kläder, gråter när jag ska torka mig efter dusch... U get it.

 

Kyla (får stora SÅR på benen när det är minusgrader, inte ens en överdrift), men det är egentligen allt. Är överkänslig mot vanligt lipsyl (den vita med blå kork), citrusfrukter och många smink- och hudvårdsprodukter. Är gravt allergisk mot dålig musik också, glömde det.

 

Håkan since 2001. Han är Gud. Har aldrig fattat grejen med Winnerbäck även om jag älskar Elegi och Jag vill gå hem med dig.

 

Hellre än bra, så att säga...

 

Alla. På riktigt, alltså. Det finns inte ett land på denna planet jag inte vill besöka och det gäller även för de länder jag redan besökt. USA, Ryssland, Irland, Skottland, England, Wales, Island, Finland, Australien, New Zealand, Sydafrika, Zimbabwe, Brasilien, Maldiverna...

 

Det varierar, men i slutändan faller jag alltid för söta killar som ser ut lite som Eddie Redmayne, och har så alltid gjort. Rödlätta britter verkar vara min typ, can't help it. Hahaha.

 

 

Beatles och Jake Bugg är THE SHIT för min del. Dock är det ett gäng som är precis under dem och de måste så klart också nämnas här. Franz Ferdinand. Arctic Monkeys. Håkan Hellström. Rolling Stones. Bob Dylan. Oasis. Sugarplum Fairy.

 

Wonderwall (Oasis) och Tonight (Fm Static) är nog mina all time favs. Men well, det finns många låtar som är där och nosar. I've just seen a face och Let it be (Beatles), Hey there Delilah (Plain White T's), Every breath you take (Police), Pictures of you (The Last Goodnight), Shoreline (Broder Daniel), California (Phantom Planet), Teenagers (My Chemical Romance), I'm on fire (Bruce Springsteen), Sara (Bob Dylan), Folsom prison blues (Johnny Cash), Fluorescent adolescent (Arctic Monkeys), Piledriver waltz (Alex Turner), Taste it (Jake Bugg), Sweet Jackie (Sugarplum Fairy), Common people (Pulp) och Love hurts (Nazareth) är alla låtar jag älskar more than life.

 

The perks of being a wallflower. NO SHIT, SHERLOCK.

 

Samma som ovan. HP. Armageddon.

 

Vara på tävling. Umgås med folk jag tycker om. Vara med mina älskade hästar. Gå på konsert.

 

Allt som innehåller blodigt kött. Och skaldjur. Typ.

 

Är ADDICTED to Fanta Shokata för tillfället. Annars Cola vanilj, citronvatten och dry martini. Och vin.

 

Sånnadär röda mattor som smakar hallon/jordgubb och kemikalier. Och Marabou black.

 

Sköna och snygga jeans. Ungefär lika sällsynta som Caps Stanley Cup-segrar.

 

Mad men, O.C., One tree hill, Gossip girl, Breaking bad och Dexter.

 

> I början av veckan var den andra groomen här på semester, så jag fick jobba för två vilket jag inte hade någonting emot. Skulle helt ärligt aldrig fixa att jobba i ett stort stall med en miljon hästskötare och ryttare, och trivs utan tvekan bäst ju färre man är i ett team. Missförstå mig rätt nu, jag har absolut inga problem att jobba med flera människor samtidigt, men allt blir så mycket lättare ju färre man har att anpassa sig efter.

 

> I tisdags var vi i väg till ett annat ridhus och träningshoppade fem hästar. Samtliga skötte sig superbra. I Schweiz har man inte riktigt clar rounder/pay n' jumps så som vi har hemma i Sverige utan det vanliga är att ridklubbar/anläggningar har en dag i veckan då man får komma och hoppa i deras ridhus. En bana finns uppställd och man får hålla på hur länge man vill. Fördelen är just att man kan göra exakt som man vill och att man får hoppa hur många gånger man vill, nackdelen att det ibland kan bli väldigt många ekipage inne på banan samtidigt. Oftast funkar det bra ändå men jag hade allt hjärtat lite i halsgropen när S satt på vårt nervvrak Cornet tillsammans med 10+ andra ekipage varav ett var en liten tjej på en liten galen ponny som drog ett ärevarv i ridhuset efter varje hinder den hoppade.

 

> Sedan åkte jag som bekant av och slog mig rätt illa. Har varit sjukskriven sedan i torsdags och känner mig rejält deppig pga det. Innerst inne vet jag att jag inte kan hjälpa att jag skadat mig men samtidigt känns det som att man sviker alla och som att man är en dålig anställd/groom. Skit är det.

 

> S var i väg och tävlade i Erlen fredag-lördag. Ingen speciell tävling men som tävlingsfreak kändes det så klart fruktansvärt att se lastbilen rulla ut från gårdsplanen utan mig. Finns verkligen inte många saker jag hatar mer än att inte följa med på tävling när min ryttare tävlar.

 

> Under min hittills tre dagar långa sjukledighet har jag inte gjort ett skit. Försökt städa utan framgång (good luck med att dammsuga när jag knappt kan ta mig upp ur sängen), sett alla Harry Potter-filmerna, läst två böcker... That's about it. Till och med internet blir tråkigt efter ett tag. Tänk att de orden kom från mig. Det hade man inte kunnat tro för två år sedan...

 

1. Beroende av?
Socker, koffein, internet och läppbalsam. Internet är nog värst, helt ärligt. Är, precis som alla andra, ständigt uppkopplad och har svårt att koppla av från cyberspace. Visst är det en miljard gånger bättre än när jag bodde i Sverige, men jag är fortfarande en slav under sociala medier. Koffein-, socker- och läppbalsamsberoendena är det bättre med. Har gått från att snitta fem Red Bull och lika många kaffe/dag till att bara dricka fyra koppar kaffe om dagen. Sockret försöker jag att få i mig genom smoothies och honung i stället för choklad och annan skit.

2. Du måste klä dig i en enda färg resten av livet, vilken?
Man är ju trots allt svensk... Svart! Möjligen blått men det är inte lika enkelt.

3. Vad får du oftast komplimanger för?
Att jag är smart, kreativ, fantasifull och att jag skriver bra, typ.

4. Dina planer under 2016?
Fan, vet inte. Vara BÄST på jobbet. Inte göra folk besvikna. Förhoppningsvis spendera en semestervecka i något av mina två favoritländer. Lära mig mer tyska. Komma över en förbannat jävlig rädsla jag har.

5. Brukar du skratta för dig själv?
JÄMT. Skrattar nog oftare när jag är själv än när jag är med andra.

6. Vad är det konstigaste du ätit?
Brukar trycka i mig lite av hästarnas godis när jag inte hinner äta lunch...

7. Hur imponerar man på dig?
Intellekt, allmänbildning, genuina intressen, bra musiksmak.

8. Vilken stad vill du helst bo i för resten av livet?
Pittsburgh/någon av mina favoritförorter i området. Kommer väl antagligen inte hända, men ändå. Jag var lycklig där.

Som rubriken lyder... Jag har gått och blivit handikappad och således sjukskriven. Vilket suger. Det är precis ett dygn sedan jag var hos läkaren som vid blotta åsynen av min högra hand förbjöd mig att jobba, och jag känner redan ett mentalt breakdown är nära. Inte så mycket på grund av någon raslöshet, jag är bäst i världen på att inte göra någonting, men för att jag känner mig så jävla värdelös när jag inte jobbar. Det känns som att jag sviker exakt alla runt omkring mig och då i synnerhet mina fina hästar samt S. 

 

Vadan detta, då? Jag har ramlat av... Var ute i skogen på med Simon och big boss Urs, red Conte som för dagen var rent överjävligt spooky. Under hela ridturen var jag väl en 20-30 meter bakom de andra för att min häst skulle stanna och titta på exakt allt. Med den hästen är det dock egentligen ingen fara att han tittar, för han gör inte mer än att stå emot väldigt mycket och i värsta fall stanna... Trodde jag. Med ca fem minuter hem rider vi förbi en gård där de har två små skäckar i en hage precis intill vägen, S och U's hästar brydde sig inte för fem öre, medan min fick fullständig panik och flyger i luften, åt sidan och slutligen ner i ett dike = jag åker av med huvudet före.

 

Minns inte hur jag landade mer än att jag faceplanteade rakt ner i grusvägen. Ställer mig upp i panik eftersom Conte är lös, men kan inte riktigt stå pga omtumlad så ramlar igen... Minns inte mycket mer än att jag får skjuts hem av damen som bodde på gården, och sedan till sjukhuset. Tänker inte gå in på detaljer gällande detta mer än att jag aldrig varit med om ett mer oproffsigt bemötande. Läkaren träffade jag inte över huvud taget, blev bara slussad in på röntgen (och fick bara röntga handen och inget mer...), ingen kollade över huvud taget på handen (mer än röntgenpersonalen) eller övriga skador. Helt sjukt. Det visade sig i alla fall att jag hade en fraktur på båtbenet. Blev hemskickad med lite kylbandage...

 

Dagen därpå försökte jag jobba, jag hade ju trots allt inte fått något intyg på att jag inte kunde. Då var min hand helt mörkblå/lila och rejält svullen. Ni kan ju tänka er hur det gick att mocka... Tog två timmar(!!!) att göra fyra boxar, kunde inte tränsa, ett täckesbyte tog en kvart etc. Till slut bestämde jag mig för att uppsöka en annan läkare, efter att handen svullnat upp till dubbla storleken vid lunch. Sagt och gjort, röntgen på bröstkorg, knän och en ny handröntgen gjordes, samt en speciell lungröntgen. Det visade sig att jag fått en mild hjärnskakning, fraktur i handen samt blåmärken på en lunga. Sedan är knäna helt blåslagna men där var det i alla fall inget allvarligt.

 

Så... Nu är jag sjukskriven åtminstone till nästa läkarbesök. KUL. Tur i oturen att jag inte slog i nacken. Jag har förstås ont i de leder som fortfarande är skadade i området, men det var i alla fall inte nacken som tog den värsta smällen. I övrigt är det väl mest bara skit. Kan för det första inte jobba och för det andra missar jag minst en tävling vilket gör mig mer än lovligt deppig. HATAR att inte jobba. 

 

> Startade veckan med att ÄNTLIGEN vara frisk. Att jobba 07-17 utan break med halsfluss och 39 graders feber i en vecka var verkligen ingen hit, men är det någonting man lär sig i denna bransch är det att just bita ihop och bara fortsätta kriga. På gott och ont.

 

> Fick hem mina highly efterlängtade chaps i veckan. Har alltid haft Dyón tidigare men har haft problem med att de sitter skitilla på mig. Alltid för korta och för vida i vristen. Nu har jag köpt ett par Veredus efter att ha kärat ner mig i Simons diton när jag fick den inte så trevliga uppgiften att gå/rida in hans nya par. Måste ha gått ner en del i vikt sedan dess (fem månader sen) för mina satt som en smäck direkt trots samma storlek. HALLELUJAH! 

 

> Har varit tvungen att rida väldigt mycket denna vecka då vi har totalt nio hästar för tillfället vilket är totalt omöjligt för S att rida själv varje dag. Mest blir det skogen men har även ridit ett antal pass på bana varav blivit tränad av S två gånger vilket faktiskt är kul. Eller kul och kul, jag känner mig mestadels värdelös men det är ju kul med lite utveckling i alla fall. 

 

> Vi har fått hem en ny sjuåring, Enory, ett holländskt litet sto efter Eurocommerce Dubai - Zelhem. Söt som socker och hoppar väldigt fint. Någonting kan det förhoppningsvis bli av henne, så att det blir mödan värt att ha ÄNNU en skimmel i stallet...

 

Enory 

Tänkte att jag skulle försöka ta tag i den här bloggen. På riktigt, alltså. Vet inte hur många gånger jag sagt det nu men någon gång ska det väl ändå bli av, kan man tycka. För jag saknar att skriva varje dag, och jag saknar att skriva inlägg med faktiskt innehåll. 

 

Har nästan ingen kontakt alls med någon hemma. Lite synd men det är väl så det blir. Folk har sina liv. Jag har mitt. Pappa pratar jag med någon gång i veckan. Maria likaså. Annars är det rätt dött. Klandrar ingen, klandrar inte mig själv heller. För att things change, and friends leave, and life doesn't stop for anybody. Som bekant. 

 

Har hur som helst absolut inga planer på att flytta tillbaka till Sverige. Någonsin, vad det känns som nu. Jag tvivlar tyvärr på att jag någonsin kommer att kunna känna mig hel och inte falla tillbaka in i allt det gamla om jag skulle flytta hem. Jag har kommit så jävla långt från tjejen som inte ville lämna sitt rum, som inte ens ville åka till stallet, för att allt gjorde så ont och var så fel. Jag är inte beredd att hamna där igen. Någonsin.

 

För i stället för att inte vilja vakna om morgnarna och tvinga bort varenda mörk tanke med nära på psykotiskt intresse och ingivelse till de få nöjen jag hade kvar i livet, vaknar jag varje morgon och vill inte dö. Jag säger inte att jag vaknar med ett stort leende och dansar upp ur sängen, men jag gräms i alla fall inte över att jag över huvud taget vaknat längre. Många gånger kan jag till och med stanna upp och bara vara så jävla lycklig och tacksam. För det här jobbet, för mina älskade hästar och för att jag faktiskt mår ganska bra. Helt fläckfri kommer min tillvaro nog aldrig vara, men den är så mycket bättre än vad den var för bara 1,5 år sedan och det tycker jag kan vara värt att se tillbaka på och glädjas åt i dessa tider då många tycks se på nostalgi och tillbakablickande med något som närmast kan liknas vid avsmak.

 

Nu blev det babbligt här. Det blir ofta det. Vad jag ville få sagt från första början var i alla fall att jag tänkte försöka göra någonting bra av den här bloggen. Att i stället för virriga dags-inlägg en gång varannan vecka kanske försöka mig på att summera varje vecka varje söndag. Kan ju försöka, i alla fall. Och så något lite längre och vettigare och åsiktigare en gång i veckan. Tid har jag ju, det är bara lusten som saknats. Vi får jobba på det. 

 

Fick hem mina nya chaps i förrgår; materiell lycka!

Detta. Jävla. Land. Ibland alltså. Oftast trivs jag rätt bra här, skulle inte vilja flytta tillbaka till Sverige om jag så fick varenda diamant som någonsin hittats på denna planet (okej, jo, kanske, men jag skulle väl ändå behöva ge bort ca 99,9% om jag tog med mig de där glittrande stenarna till Sverige). 

 

ANYWAY. Orsak till tillfälligt Schweiz-hat: ATT DET SKA VARA SÅ FÖRBANNAT JÄVLA SVÅRT ATT TA ETT JÄVLA LASTBILSKORT HÄR. 

 

Jag var så motiverad. Hade allt förberett. Ekonomiska biten löst. Jag skulle spendera några veckor i Sverige, ta en intensivkurs och komma tillbaka till Schweiz med ett datum bredvid C:et på baksidan av mitt körkort. Gjorde lite research. Är du skriven i Schweiz får du inte ta körkort utomlands såvida du inte kommer att vara "utskriven" ur Schweiz under en tidsperiod på minst tolv månader. Eller ja, körkortet kan du ju ta, men du kommer inte att kunna använda det här.

 

Att ta ett lastbilskort i Sverige, så vida du inte är komplett värdelös, kostar i runda slängar 20 000. I Schweiz kostar det det tiodubbla. Jag överdriver inte. I och med detta antog jag att mina chanser att kunna fixa körkortet här var ganska körda. Tills... Min chef sa att han var villig att betala ett lastbilskort åt mig. Drömmen levde igen!

 

Dock skulle det inte dröja lång tid tills jag stod med båda fötterna långt under jorden och väldigt långt från ratten på vår nya, fina Ketterer-buss. Du får inte varken köra upp eller göra teoriprovet för lastbil på något annat språk än de fyra språk som är officiella i det här landet. Jag skulle möjligen kunna fixa uppkörningen men det finns inte en chans i helvetet att jag fixar ett teoriprov om 40 frågor med utrymme för egna tolkningar gällande lastvikt, säkerhets- och miljötänk för lastbilschaufförer. Inte en chans. 

 

Så då tänkte jag... Men tolk, då? Det måste ju gå. Icke sa nicke. Det blir helt enkelt inget c-kort förrän mina tyskakunskaper är tillräckligt bra för att kunna ta sig igenom ett svårt kunskapsprov om lastbilskörning. Underbart. Tack för att ni är så jävla samarbetsvilliga, Schweiz. Tack för att ni gör allting så jävla onödigt komplicerat hela tiden. TACK.

 

Och DÄR var äntligen tävlingssäsongen igång! I torsdags styrdes lilla lastbilen mot grannorten för ett par sexårsklasser med Nemo och Cornet. Egentligen var detta årets andra tävling då Simon var iväg precis i årsskiftet när jag var i Tyskland, men det var en tjuvstart som vi inte behöver räkna, tycker jag...

 

Hur som helst. Båda mina små prinsar skötte sig superbra på alla plan, hoppade jättefint men behöver MASSOR av mer erfarenhet. Som tur är så drar tävlingssäsongen igång på allvar nu; först har vi två nationella tävlingar kvar innan det är dags för årets första internationella i Italien i mars. Längtar ihjäl mig...

 

Även dagen därpå var det tävling i Bülach men då blev jag kvar hemma i stället, någon måste ju ta hand om de små liven som inte tävlar också. Simon hoppade i alla fall Lord och Conte och även de skötte sig bra. Nu blir det snart dags för lite större uppgifter för i alla fall Lord som i nuläget är vår enda "vuxna" häst.

 

En sak man verkligen inser när man åker på icke-internationella tävlingar utanför Sverige är vilken otroligt hög klass många av våra anläggningar hemma håller. Bara inom ca 15 mil från min hemstad finns utöver just min hemmaklubb Alingsås, klubbar som Billdal, Borås, Kungsbacka och Grevagården som alla skulle sopa banan med i princip alla anläggningar som anordnar nationella (även internationella...) tävlingar här nere. Nu under inomhussäsongen är det inte ovanligt att man får hoppa fram i ett tält uppställt över uteridbanan och själva tävlingshallarna är i princip aldrig så fräscha, moderna och stora som faktiskt ändå de flesta tävlingsridhusen är hemma. Man blir bortskämd!

 

Resten av helgen har väl rullat på som vanligt. Var ledig i går, hade verkligen sett fram emot att sova ut då jag haft halsfluss och jobbat med det hela veckan. Även om jag i princip är frisk nu och käkar antibiotika så är jag fortfarande helt slut i både fysiskt och psykiskt, ändå vaknade jag vid 07... Spenderade dock dagen i sängen vilket var mer än välbehövligt innan jag gav mig ut i Zürich nattliv framåt kvällen. I dag har jag jobbat som vanligt, söndagar är som bekant alltid jättelugna eftersom Simon är ledig. Paddock och skritt i skogen för hela gänget stod på schemat. 

 

Nu blir det lite pappersarbete och förberedelser inför kommande vecka innan jag - äntligen - kan sluta de blå för natten. Hoppas att ni har det bra och firar alla hjärtans på bästa sätt. Tschüssssss.

 

Säg mig, finns det någonting bättre än att vakna upp på sin lediga dag av att regnet smattrar mot rutorna? Skulle inte tro det. Minsta lilla uns av solsken och varmare grader får mig att känna mig tvingad att GÖRA SAKER även fast jag absolut inte vill, det gör inte detta snöblandade hällregn. Sjuk och trött och jävlig. Då vill man bara stanna inne med en stor kopp te och ett gäng hockeymatcher. 

 

Föregående vecka var stressig deluxe. Det var världscupstävlingar i staden och i och med det var 75% av teamet borta. En som ryttare/organisatör, en som tränare och en som coach. Själv fick jag stanna hemma och mantla rollen som ridande groom, vilket faktiskt var ungefär lika roligt som stressigt. Ridningen är annars en del jag gärna skippar i mitt jobb, men att få ha hästarna för mig själv i tre dagar och faktiskt känna att det blev lite skillnad från dag till dag - det var roligt!

 

Roligast av alla är vårt sto, Tussi. Hade inte ridit henne nämnvärt innan men på hennes rygg kände jag mig verkligen hemma. Visst, hon är ett STO i ordets sanna bemärkelse men samtidigt ett trevligt sådant när man får henne på sin sida. Nemo hade av mig första dagen... Vi kom travandes på långsidan när ett täcke gled ner från sargen och världens tittigaste lilla bebis tvärvände så klart och lämnade kvar mig på marken, haha. Hade dock tur och det enda som skadades var mitt ego. Resten av gänget skötte sig bra, de med, dock hindrade det inte mig från att knappt kunna ta mig upp ur sängen pga träningsvärk om morgnarna... Att gå från att jogga ett par hästar om dagen till att trimma sju om dagen var väl... Lite i överkant, kanske!

 

Annars har jag också varit och kollat på tävlingarna samt gått på partyna som varit. En riktigt trevlig helg och kul att träffa så många nära och kära, samt så klart att se alla fantastiska hästar och ryttare! Nu längtar jag mest efter att vår egen tävlingssäsong ska dra igång och det gör den nästa vecka!

 

Nu ska jag återgå till att skriva lite annat, och jag lämnar er här med lite bilder(!!!!) HA DE!