Fan. Vi börjar svårt, alltså. Nu står det ju i och för sig "perfect happiness" och inte "ultimate happiness", så jag antar att jag inte behöver säga "se Färjestad vinna ett SM-guld" eller "få världens bästa häst i julklapp" vilket annars hittills varit de finaste ögonblicken i mitt liv. För i så fall är just nu högsta önskan att få se Caps vinna Stanley Cup på plats, det vore den ultimata lyckan för mig. Men ska vi nu tänka bara "perfekt" och inte "ultimat" så antar jag att vi kan vara lite mer vardagliga och då är den första bilden som dyker upp i mitt huvud svensk sommar. Utomhus, grillen är på och roséet är framdukat. Med mina bästa vänner. Jag, och jag endast, står för valet av musiken (viktigt). Alla är glada. Det är varmt och soligt trots att solen inte längre står som högst på himlen. Det pratas om allt och inget och det skrattas och sjungs med. Det är den perfekta lyckan för mig, även om den så klart kan ha många skepnader. Varje gång mina hästar gör sitt yttersta på tävling och inte nuddar en bom är perfekt lycka för mig. Till exempel.

 

Att förlora de jag älskar, for sure. Tänkte säga spindlar först (vilket ligger väldigt nära sanningen) men sedan kom jag att tänka på hur otroligt ofta jag tänker på hur det skulle kännas om folk runt omkring mig av en eller annan anledning försvann, och hur mycket de tankarna plågar mig. Sedan var svaret rätt självklart.

 

Definitivt att jag aldrig varit rädd för att vara mig själv. Förstå mig rätt nu, lite längre ner kommer ett svar som kanske står helt i motsats till detta men samtidigt har jag aldrig inte stått upp för det jag älskar. Jag har aldrig brytt mig om vad som är "coolt" och "inne", aldrig. Folk snackar om att man ska följa modet men jag tycker att man ska bära sin egen stil och inte det någon annan tycker är snyggt för stunden. När mina bästa vänner i sexan sa att de inte tänkte skylta med att de var hästtjejer när vi började sjuan var jag den som fick vartenda skolarbete att handla om mina fyrbenta vänner. Att sedan vara ett fanatiskt FBK-fan i Frölunda-land var väl inte heller någonting som gav fler vänner, men jag stod upp för mitt lag förutsättningslöst.

What is the trait you most deplore in others?

Samma sak, egentligen. Jag har inte mycket till övers för folk som inte vågar vara sig själva utan likt döda fiskar alltid väljer att följa strömmen. Det finns ingenting tråkigare än folk som ser ut att ha stapplat ut direkt från en fabrik som producerar exakt likadana människor. Där bara "rätt" musik spelas och där kläderna aldrig sticker ut och där intressena sällan sträcker sig längre än "fika, shopping och fest".

 

För att göra det här lite enklare för mig tänker jag välja att begränsa urvalet till "kända människor". Så. Vad har vi då kvar? Alexander Syomin aka Sasha, så klart. Han kommer alltid att vara nummer ett (mer om det lite längre ner, och ja, jag har svarat på frågorna i efterbliven ordning). Steve Guerdat, min evigt stora ryttarinspiration. Paul McCartney, som för mig är den största musikern någonsin. Jake Bugg och Alex Turner, för att de är mina favoritmusiker i dag. Det är väl de, skulle jag säga.

 

Mat och hästsaker... Herregud, att flytta hemifrån och börja jobba heltid har verkligen varit döden för mitt matkonto, haha. Glöm att jag köper det billigaste, det är tryffel hit och scharkisar dit. Finns det två likvärdiga saker med olika pris så tar jag alltid det dyraste bara för att jag kan och för att det "säkert är bättre"... Nu har jag inte direkt mycket annat att lägga pengarna på i nuläget men det känns så jävla onödigt när man tänker efter. Kanske borde hitta någonting att spara till... 

 

What is your current state of mind?
Uttråkad as fuck. Vi har 15 grader varmt och Pascal hoppar hästarna i paddocken och jag kan inte ens komma upp ur sängen. Heja livet.

What do you consider the most overrated virtue?
Rakhet. Efter att ha spenderat i princip alla mina tonår med en människa som gjorde det lite till sin grej att vara "rak" och "brutalt ärlig" kan jag med handen på hjärtat säga att jag ryggar tillbaka lite när jag träffar en människa som glatt berättar hur rak den är, och att om man inte gillar det så kan man dra. Typ. Jag menar inte att jag gillar folk som talar skit om en bakom ens rygg (vem gör det?) men jag tycker inte heller om folk som använder begreppet "rak" som en ursäkt för att säga elaka och taskiga saker till en. Det är en sak att säga en hård sak som kanske kan vara tuff att höra för att det kan utvecka en annan människa (inte sällan en vän), det är en helt annan sak att säga direkt kränkande och elaka saker till en person utan någon som helst tanke på hur mycket det kan komma att såra personen i fråga.

On what occasion do you lie?

Det händer inte så ofta längre, men när jag blir nervös, osäker och får vanföreställningar om att ingen någonsin kan finna mig intressant eller tycka om mig för den jag är; då kan det fortfarande hända att ljuger. Det är ingenting jag är glad eller stolt över och det är någonting jag jobbar med varje gång det händer. Tro mig, en osäkerhet som är så djupt rotad som min är ingenting som försvinner över en natt, men en vacker dag hoppas jag att även jag ska kunna tycka om mig fullt ut och inte bry mig om dem som inte gör det.

 

What do you most dislike about your appearance?
Hmm... Det mesta, skulle jag säga. Det kanske låter konstigt för någon men jag kan helt ärligt säga att jag tycker att jag är skitful, haha. På riktigt alltså. Förr när jag stod framför spegeln eller såg mig själv på bild var det inte sällan jag började gråta, numera skrattar jag mest. Har väl slutit fred med min fulhet, eller något. Man ser ut som man är och sure, en del kan man ändra, men någonstans måste man ändå acceptera sig själv. Jag har accepterat att jag inte är varken vacker, söt eller snygg och jag kan leva med det. Insidan är trots allt det jag ser som viktigast hos andra människor, och förhoppningsvis tänker de flesta andra likadant (annars är de ju ändå inte värda att lägga tid på, inte sant?). Men hur som helst... Det enskilt (eller tfyrskilt?) fulaste med mig? Kinder, haka, lår och höfter får jag väl säga då. 

 

Which living person do you most despise?
Svårt. Har bestämt mig för att inte hata så mycket längre och att, i alla fall i mitt huvud, sluta fred med mina antagonister. Såg en bild på Instagram förut om att svaga människor hämnas, starka människor förlåter och smarta människor ignorerar. Så från att ha varit en person som hämnas i princip hela livet försöker jag nu att förlåta och ignorera. Alltså att jag förlåter personen i fråga i mitt hjärta, men att jag sedan väljer att inte ha den i mitt liv mer. Jag är annars förjävla bra på att ta tillbaka människor som sårat mig nåt överjävligt. En enda människa kan jag komma på som jag aldrig någonsin kommer att förlåta. En person som fått så många chanser och sårat mig lika många. Nämner inga namn men det som känns mest sorgligt är att denna person länge var en stor förebild för mig.

 

What is the quality you most like in a man?
Snackar vi män i egenskap av potentiella pojkvänner, då eller? Annars (om vi snackar för vänskapsrelationer) är svaret samma som på kommande fråga. Först och främst måste någon form av attraktion finnas, så är det ju dessvärre. Utsidan ger insidan en chans, eller vad är det man säger? Nummer två är dock viktigare, även om nummer ett är ett måste i sig. Vad nummer två är? PERSONLIGHET! Jag säger inte att han måste vara precis som mig (det vore snarare ganska jobbigt) men ett stort plus är att han faktiskt låter mig vara den jag är och inte försöker att ändra på mig. Bra musiksmak (liknande min) är dock ett måste. Helt ärligt. Det kanske låter fel men musiken är en allt för stor faktor i hur mitt humör är, så för allas bästa är det bra om han föredrar britpop och klassisk rock före house och radiopop. Sedan är det väl det gamla vanliga... Ärlighet, respekt och kärlek. Humor. Charm. Målmedvetenhet. Och så vidare. (Det är även ett stort plus om han besitter talang för att tycka synd om mig när jag själv tycker synd om mig).

 

What is the quality you most like in a woman?
Här är ju kvalitet nummer ett (utseende) helt oviktigt. En bra personlighet är a och o. Elak rakhet, falskhet och jag är bättre än dig-fasoner går bort direkt. Sådana människor har jag redan haft allt för många av i mitt liv. Acceptans är viktigt, men också att kunna snacka lite skit om folk vi inte tycker om. För snälla människor är bara jobbiga, och kom nu inte och säg att ni inte håller med! Alla vänskapsrelationer mår bra av lite utåtriktat hat.

 

"Asså ärligt", "skoja inte", "no joke", "vänta va" och "oh my god" typ... Tack Elisa för mitt ordförråd <3 Även "gossigt", "väldigt", "käris", "bedårande", "actually" och "asså" (oavsett vilket språk jag pratar på dessvärre haha) om vi snackar enstaka ord.

 

Beror lite på. Jag är en hopplös romantiker och det finns egentligen en sak jag vill svara men det går inte, så jag säger min häst. Challe, alltså. Han har funnits i mitt liv längre än de allra flesta av mina vänner och han är i princip den ende på jorden jag litar på helt och hållet. Hittar jag någonsin en kille som är ens en tiondel så bra som han är, ja, då har jag fan hittat rätt.

 

When and where were you happiest?
Jag har två stunder i livet som jag rankar som mina lyckligaste och båda utspelade sig 2011. Det första i april. Färjestad tar SM-guld på hemmaplan och på ståplats utbryter ett kramkalas i konfettiregnet. Alla mina då bästa vänner var där. Det var så jävla vackert och perfekt, och dagarna som sedan följde var lika perfekta de. Vi tog guldet på en torsdag och hela den helgen var som ett enda långt, soligt lyckorus. Lyckomoment nummer två är kanske ännu större, men mer koncentrerat till några få minuter. Julafton 2011. Har inte sovit på hela natten och är på jättedåligt humör. Kommer in i stallet och möts av min lilla vita prins med ett rött band om halsen. (OBS låter fantastiskt men jag var jättearg för att de hängt på honom "ett jävla snöre" och fattade ingenting). Blir ombedd att läsa på kortet som är fäst i bandet. Han är vår, min och min systers. Jag fick min bästa vän i julklapp och jag tror inte att någonting, någonsin kommer att toppa det.

 

Which talent would you most like to have?
Skulle vilja vara en jävligt begåvad ryttare, alternativt besitta otroliga musikaliska talanger. Nu har jag varken det ena eller det andra, främst inte det andra. Rida kan jag, om än mer på grund av gediget kämpande än för någon medfödd talang, men det spelar ju inte så stor roll nu när nacken ändå inte duger. Hade den dock varit helt hade jag gjort precis vad som helst för att, om så bara för en dag, få känna på känslan av att kunna göra precis allt rätt.

 

If you could change one thing about yourself, what would it be?
Att säga att man vill tappa tio kilo låter så jävla tråkigt, så jag tror att vi hoppar den biten. I stället säger jag att jag hade önskat mig ett nytt balanssinne, vilket i sig själv lett till att jag under större delen av livet varit väldigt rädd för saker som egentligen inte är farliga. Efter att ha diskuterat det här med en vän för ett tag sedan har jag insett hur extremt mycket jag hela tiden tänker på potentiella faror. Bara av att stå bredvid en häst gör att jag kan komma på säkert tio sätt där jag kan skada mig, just för att jag på grund av dålig motorik och balans (vilket härstammar från en ridolycka när jag var 3,5, enligt min osteopat) varit med om just de här "olyckorna". Ett nytt balanssinne hade antagligen gjort mig till en långt säkrare och tryggare person.

 

What do you consider your greatest achievement?
Som liten var jag extremt rädd för egentligen allt som hade med hästar att göra, vilket kanske låter konstigt i dag. Jag är fortfarande en ganska otrygg ryttare (på grund av de balansskäl som nämns i svaret ovan) men i övrigt skulle jag säga att jag är väldigt orädd. Det tog mig två år(!) från det att jag började på ridskola som fyraåring tills dess att jag vågade galoppera och min enorma hopprädsla satt i väldigt, väldigt länge. Det mesta har jag kommit över av ren och skär vilja, för att man inte kan vara rädd för det man älskar mest i världen, och det är jag förbannat stolt över.

 

En väldigt sorglig coming of age-roman. Dels för att jag älskar (och överkonsumerar) den typen av böcker men också för att det är lite så mitt liv varit. Tyvärr. Fick jag välja fritt hade jag gärna återuppstått som snygg, vettig och smart kille. Det hade varit nice.

 

Pittsburgh, PA, United States of America.

 

What is your most treasured possession?
Som en förhållandevis modern 90-talist är det svårt att inte säga datorn och mobilen. För utan dem hade jag knappt kunnat ha någon kontakt med omvärlden, inte lyssna på annat än radiomusik på jobbet och jag hade tvingats deformera höger pekfinger mer än jag redan gjort för att kunna skriva. De där apparaterna är väl numera ganska livsviktiga för oss, på gott och ont. Sedan att just den datorn och den mobilen jag har just nu i sig inte är så viktiga för mig, det är en annan sak. Jag gillar dem så klart men det är inte så att jag inte hade kunnat leva utan just dem. Så det som i sig självt skulle göra mig mest ledsen om det av någon anledning försvann? Min gosedjurshäst som jag fick när jag var tre, mina böcker mitt stjärnhalsband som jag har på mig varje dag.

 

What do you regard as the lowest depth of misery?
Eftersom jag nyligen lyssnade på P1-dokumentären "Narkotikalandet Sverige" måste jag nog ändå säga det. Den unga(?) tjejen som förklarade att hon var tvungen att sälja sin kropp för att ha råd med mat, och som var så fast i drogerna att det inte gick att se en utväg; hennes liv var för mig det värsta helvetet en människa kan leva. Jag är ju annars ganska drogliberal, men fy fan för missbruk och fy fan för de vidriga ursäkter till människor som utnyttjar andra människors lidande för att sälja sina jävla droger.

 

What is your favorite occupation?
Jag ÄLSKAR mitt jobb som jag har nu. Hästskötare, alltså. Det är inte fancy och glammigt för fem öre, men det är mitt kall här i livet. Jag älskar hästar, jag älskar sporten och på det här sättet får jag vara en stor del av båda delarna utan att behöva rida på någon högre nivå vilket jag inte har förutsättningarna för. Jag hatar enformighet och en dag som hästskötare, framför allt inte på tävlingar, är aldrig enformig. Sedan att mitt DRÖMyrke är författare alternativt sportjournalist, det är en annan sak. En vacker dag kanske jag uppfyller den drömmen, men tills dess är jag oerhört nöjd med mitt yrkesval.

 

What is your most marked characteristic?
En av mina vettigare vänner sa en gång att "ska man beskriva dig med ett ord så är det 'obstinat'". Och det ligger väl mycket i det. Mitt obstinata karaktärsdrag är så starkt att det genom hela livet försatt mig i en hel del knepiga situationer och jag vet att de i min omgivning inte sällan varit rejält trötta på mig på grund av detta. Känner man mig inte alternativt nyss har lärt känna mig märks det kanske inte, men tro mig, i mångt och mycket anser jag mig vara fri som en fågel, gillar inte att ta order och älskar att vara tvärtemot. Låter kanske inte som att jag är världens roligaste människa att vara vän med, men som tur är är jag ganska snäll också och inte bara dum i huvudet...

 

What do you most value in your friends?
Ptja, tycket att jag svarade rätt bra på det gällande vad jag "värderar högst i en kvinna"! Var lite som mig, men inte för mycket, så kommer jag att tycka om dig. Typ. En egenskap jag dock värderar högt men som jag nog inte nämnde är DJUP. Alltså djup som i förståelse, för att man själv erfarit en hel del under sitt liv. För jag tror inte att man kan sätta sig in i någon annans liv och fullt ut känna medlidande om man själv haft ett fläckfritt liv. Sedan önskar jag ingen att behöva gå igenom ett helvete, men jag tror att man kan formas positivt av det, också.

 

Stephen Chbosky pga Perks. John Green pga lättsamt och mysigt. J.K. Rowling och Pia Hagmar pga att de gav mig mina barndomshjältar i Harry och Klara. F Scott Fitzgerald pga bästa författaren genom alla tider. J.D. Salinger pga The catcher in the rye. Harper Lee pga To kill a mockingbird. Tranströmer pga Tranströmer.

 

Oj. Jag har nog fler hjältar som inte finns än vad jag har hjältar som finns, faktiskt. Charlie, huvudkaraktären i Perks är så klart nummer ett. Eller ja, hjälte och hjälte. Jag är Charlie. Några andra hjältar jag däremot inte är, men som finns med mig är Snusmumriken från Mumindalen (avundas hans liv och livsåskådning), Peter Pan, (behöver jag säga varför?), Sam i Perks (hur många gånger tror ni att jag tänkt "om jag vore lite mer som Sam"?), Seth Cohen från OC, Peyton från OTH och många, många fler.

 

Det vetefan. John Lennon kanske. Läser "The John Lennon letters" för typ tredje gången för tillfället och det är mycket i hans (konstiga) humor och sätt att vara som stämmer in på mig, på gott och ont. 

 

Tja... Alexander Syomin. Vem annars, liksom. Det är en konstig form av beundrande, det där. Antagligen den sista riktiga barndomsidolen, den siste jag någonsin kommer att beundra så där gränslöst som bara ett barn kan göra. Sen har vi ju Steve (Guerdat). Han har varit min stora ryttarinspiration sedan jag var tretton och jag står fast vid att han är bäst i världen på det han gör. Beundrar många människor i min släkt och vänskapskrets, så de är väl hjältar på sitt sätt. Beundrar en del stora skribenter och författare som jag verkligen ser upp till. Men den störste hjälten av dem alla? Challe. För han har gjort allt för mig. Och han har gjort det för alla som han någonsin träffat. Han är fan den finaste lilla individ, människa som häst som annat, jag någonsin haft äran att träffa. Han är min hjälte.

 

Esa är det finaste namnet jag vet, av många anledningar. Jag är ju för övrigt i det närmsta besatt av namn, framför allt killnamn (så det är kört för mig om jag någonsin får en dotter, haha). Här nere heter många Philipp och Nicolas och eftersom det är (möjligen i annan form) mina favoritnamn även i Sverige så ligger de namnen bra till. Charles är en annan favorit (guess why). Tristan. Juha. Jorma. Och gällande tjejnamn så gillar jag faktiskt mitt eget väldigt mycket (tack mamma och pappa!). Och Evelyn. Och Galina.

 

What is it that you most dislike?
SPINDLAR. Helt ärligt. Hade tidigare en fobi för ballonger, den kom jag delvis över då vi hade ett kaostifo där jag var så illa tvungen att hjälpa till och blåsa upp just ballonger. Hade tidigare en fobi för lastbilar, den var jag tvungen att komma över då livet här nere (lastbil till varje tävling) hade varit en plåga annars. Hade tidigare en fobi för nålar, men vad som känns som ett halvt liv på sjukhus under hela min uppväxt har faktiskt underlättat det lite. Spindlar kommer jag dock aldrig att frivilligt utsätta mig för då det inte finns någon mening med det och på så vis kommer jag alltid vara livrädd för och hata dem. Är så glad att jag flyttat till Schweiz då jag inte sett en enda ordentlig spindel på snart fyra månader.

 

What is your greatest regret?
Att jag inte var stark nog att berätta att jag faktiskt var mobbad och utstött i gymnasiet redan när det hände. Det hade besparat mig så oändligt mycket lidande och jag hade aldrig fått tanken att bygga ett skyddande luftslott som redan från början var dömt att sprängas. (Sedan att vissa väljer att döma en for life för någonting man gjorde som Sveriges antagligen otryggaste tonåring(!), det får stå för dem, men självklart önskar jag att jag varit stark nog att ta en annan väg).

 

Hade du frågat mig för ett halvår sedan hade jag kunnat ge säkert en miljon exempel på hur jag ville dö, för det hade liksom kvittat hur; jag ville bara dö. I dag... Jag vet inte. Så länge jag slipper ha ont eller vara rädd inför själva dödsögonblicket är det lugnt för mig. Under alla mina år av självmordstankar var att hoppa från en jävligt hög bro min enda plan, men i dagsläget känns de där sekunderna då du faller mer skräckinjagande än själva döden.

 

"We accept the love we think we deserve". Inte så kul men väldigt sant och det är det finaste citatet jag vet. Dessutom är det någonting att jobba på. Jag har aldrig trott/tyckt mig vara värd någon kärlek, oavsett vilken typ av kärlek det gällt, och det är ju någonting jag måste jobba på. Varje dag. Hela tiden.