Hej kära blogg och än mer kära läsare. Vet inte om någon missat det men jag ligger på sjukhus sedan i går förmiddags och vet inte riktigt när jag kan få komma hem, så tillsvidare får det bli lite sjukhusblogg här.

 

Är alldeles för morfinsnurrig för att skriva någonting långt och vettigt men det som hänt är att jag blev sparkad av en av våra nya unghästar, och sparken tog väldigt olyckligt så jag har skadat höftbenet. Har ingen känsel/rörlighet i ena foten, är sjukt svullen och har framför allt fruktansvärt ont. Kan inte ens ta mig upp ur sängen, än mindre gå på toaletten själv... Låter härligt, va?

 

Att detta sedan hände i princip direkt efter att L kom hem från sin lååånga sjukhusvistelse... Ja, man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag överlever liksom, det känns bara så fruktansvärt surt och framför allt har jag inte TID att vara skadad nu. Vill jobba och BEHÖVER framför allt jobba... Inte ligga här helt handikappad och helt oviss om när jag kommer att kunna gå igen.

 

Så ja... Så ser livet ut för min del just nu. Morfinet tar hand om den värsta smärtan och det jobbigaste är egentligen hur ensamt det är... att se/höra hur alla andra på avdelningen har besök hela tiden är inte jättekul när man själv är helt ensam och så jävla långt bort från familj och vänner. Börjar plötsligt inse hur hemlängtan verkligen känns... :(