Jag har bott utomlands ett tag nu. Besökt Sverige i snitt var tredje månad och varit fine med det. Den hemlängtan jag trodde skulle vara ett problem när jag först flyttade över Atlanten har lyst med sin frånvaro. Det var egentligen bara den där första, läskiga veckan i USA som kändes riktigt jobbig. Jag minns ångesten när jag landade på Dulles-flygplatsen i DC. Det var alldeles mörkt ute och världen kändes så oändligt stor och familjen så otroligt långt borta. Som tur var hittade jag ganska snabbt nya vänner, och ett helt nytt liv, där borta och sedan dess har jag egentligen bara haft hemlängtan precis efter ett Sverige-besök.

 

Nu är det annorlunda. Jag saknar Sverige så att det känns som att jag ska slitas itu. Sommaren har alltid haft den effekten på mig. Hjärtat brister nästan när jag tänker på barndomens pantgömmekvällar ute på gården och alla svettiga cykelturer till stallet. Att bara sitta ute på verandan och dricka ett glas saft till det monotona ljudet av grannens gräsklippare. Sena skogspromenader med tillhörande dopp i någon av de enorma mängder sjöar vi svenskar är så löjligt bortskämda med. Grillkvällar med familjen och rosédimmiga aftnar med de bästa av vänner.

 

Nostalgi är farligt. För nostalgi påminner oss om allt bra som varit och hur vi kanske aldrig kommer att få uppleva det redan uppleva igen. Nostalgin blundar ofta för alla de baksidor som funnits och kvar finns bara ljusa minnen av en tid som flytt. Trots vetskapen om detta, kan jag ändå inte neka mig själv att dyka ner i minnenas arkiv. När jag väl kommer upp därifrån finns bara en känsla kvar; hemlängtan.

 

De senaste veckorna har varit hemska. Jag har levt med en molande overklighetskänsla som ingen som inte haft en jobbig snedtripp på preparat jag inte tänker nämna kommer att kunna känna igen sig i. Jag är helt och hållet drogfri, men olustighetskänslan och ångesten har gjort sig konstant påminda. Kanske står jag på kanten till en begynnande depression, kanske har det bara varit lite väl mycket den senaste tiden. Jag vet helt ärligt inte.

 

Jag känner mig så frukansvärt liten, så osäker och rädd och det på ett sätt som jag i unga år aldrig hade kunnat föreställa mig att mitt 23-åriga jag skulle känna mig. 23-år. Då borde man kanske vara vuxen. Personligen känner jag mig allt annat än vuxen. Livrädd för att leva men dödsrädd för att dö, är väl kanske en passande beskrivning på känslan jag känner. 

 

För att citera en av mina absoluta favoritfilmer; "jag ville bara så jävla jättegärna att det skulle funka nu liksom". För det ville jag, eller det vill jag väl kanske varje gång. Och jag tror på det varje gång. Intalar mig att nu ska det bli rätt. Nu ska jag hitta hem. För i grund och botten är det nog det jag så innerligt letar efter. Ett hem. Det är inte så mycket jobben i sig som spelar roll. Bryr mig inte så mycket om pengar och arbetsvillkor. Står ut med det mesta. Har älskat alla mina jobb, eller i alla fall intalat mig att jag gjort det. Vill bara ha en säker och fast punkt i livet med människor som inte sviker. Människor som står ut med att jag är ömtåligare än en riktigt gammal glasruta och som accepterar att jag går sönder ibland. 

 

Tänker inte ens försöka sova i natt. Jag är trött på ångesten som knackar på min axel så fort jag lägger ner boken eller stänger igen datorn för kvällen. Kvällar som denna kan inga ljudböcker eller podcasts i världen rädda mitt sköra sinne. Demonerna i mitt huvud har bjudit till fest och de tycks inte ha några planer på att dämpa sig. 

 

Hur länge ska man behöva leva så här?