Ingenting. Ett ingenting som känns i hela kroppen och allt som är jag. Jag har känt den känslan förr, för den känslan har funnits inom mig så länge att den en gång var jag. Tomhet borde inte kännas, tomhet borde bara vara just ingenting men det är det aldrig. Tomhet känns utan att kännas. Tomhet tar bort alla andra känslor och lämnar dig tung och tom, men ändå full av obehag.

 

Scrollar igenom sociala medie-arkiv. Mina. Hamnar i hösten 2014. Allt är svart och vitt och grått. Mest svart. Det är första gången jag ser tillbaka, första gången jag kan se på den där tiden utifrån. Kanske hade jag trott att det skulle kännas annorlunda. Kanske borde jag vara glad, glad över att allt är så mycket bättre. Att allt ordnade sig till slut. 

 

Jag är inte glad. Jag är tom. Jag är ingenting.

 

Det ska inte vara så lätt att fälla en genuint lycklig människa. En lycklig människa ska klara av att stå på benen genom storm och höga vågor. En lycklig människa ska inte lägga sig platt för en liten vindpust. Men jag vill så jävla gärna, vill så jävla gärna att allt bara ska funka och få vara bra. Oftast är det det. Men så blir allt tyst och stilla och ensamt och demonerna kommer tillbaka. Sliter i mig, skriker på mig och lämnar mig kvar med ingenting annat än det stora ingentinget.