Åååååååååh, LIVET. Varför kan du inte bara vara fjäderlätt och behaglig, typ, alltid? Ska det vara för mycket begärt, verkligen? De sista veckorna, ja, precis hela 2016 faktiskt, har varit tyngre än ett kryssningsfartyg och det har känts som att jag burit halva jorden på mina axlar. Var till och med riktigt illa därann ett tag, så illa att jag på allvar började undra om jag kanske hamnat i en depression igen. I ärlighetens namn vet jag inte allt om vad för kriterier som ska uppfyllas för att man ska konstateras kliniskt deprimerad; jag vet bara att jag var Deprimerad med stort D i sex långa år och att en svacka över en knapp månad inte är att jämföra med det.

 

Det jag dock kan säga är att jag haft besök av min inte alls bästa kompis, Ångesten, i princip sedan jag slog upp ögonen på nyårsdagens morgon. Nog för att januari är en deppig månad, men januari 2016 har varit någonting alldeles extra. Negativt menat, då. Att ständigt gå från att inte känna någonting annat än bara tomhet till panikångestattacker från helvetet är inte kul. Det har nog varit lite för mycket av allting på en och samma gång, för nu börjar jag få lite mer rätsida på livet och med det har livskvaliteten skjutit i taket. Nåväl, jämförelsevis, i alla fall.

 

Hur som haver... Januari har helt enkelt varit en deppig månad och jag har således inte så mycket att dela med mig av. Var i Tyskland med Nora och hämtade hem hennes nya lilla valp, Millie, i tisdags och i går var jag ute och käkade och drack somriga (allt för att glöma alla minusgrader) drinkar med några av tjejerna från stallet. Det är ca allt som sticker ut från det vardagliga. 

 

I dag har jag jobbat som vanligt. Allt med jobbet känns super för tillfället och det är jag tacksam för. Det vore att överdriva att säga att jag är GLAD när alarmet bryter nattens tystnad om morgnarna, men så fort jag fått i mig lite kaffe och hoppat i kläderna är jag uppriktigt lycklig - varje dag. Red Cornet i dag vilket var jättekul. När han kom hit i november förra året anlände han med arbetsnamnet "The psychopath" och kom hit för att hans ägare inte ville riskera livet varje dag, så knäpp var/är han. Det var även honom som Simon åkte av och skadade sig rätt illa i slutet av förra året... Jag har dock fattat tycke deluxe för denne gänglige och smått hysteriske kille, och med mig är han faktiskt lugnet själv! Med tanke på hur mycket jag normalt sett avskyr att sitta på nerviga odjur tycker jag faktiskt att jag kan få vara lite stolt över att jag klickat med just denna häst ;-)

 

I kväll skulle vi egentligen på riders party i Kloten men NEJ samtliga av mina vänner har svikit mig och även om jag känner en hel del folk som ska dit tänker jag inte gå dit själv... No chance, inte med mina obefintliga sociala skills, haha. Jobbar dessutom själv i morgon så försöker bota besvikelsen med att intala mig att det är bättre att inte vara dödsbakis i morgon... Går så där, hehe.

 

Och neej, jag har fortfarande inte lyckats lägga över bilderna från mobilen till datorn...