Den 11 november 2005 hörde jag Bowie för första gången. I alla fall var det då jag för första gången blev medveten om hans existens. Faktum var att det var tack vare svenska Idol som jag föll för geniet som verkade komma från yttre rymden. Jag var vid den tidpunkten 13 år gammal och direkt besatt av tv-programmet, oäch när deltagaren Sebastian Karlsson framförde Bowies "Life on Mars" var det någonting av det mest magiska jag dittills skådat. Jag sökte upp musikvideon på Bowies original och blev totalt hänförd. Det här var någonting nytt fast ändå så gammalt. Och bra.

 

Jag kan inte säga att jag levt mitt liv som någon större Bowie-fantast, men på sätt och vis har han alltid funnits där. Jag har lyssnat igenom plattorna ett antal gånger, stått med armarna rakt ut och känt mig LEVANDE till Heroes på flaket på en pick up som susat fram genom Fort Pitt Tunnel, skriksjungit Starman på en miljon förfester och tyckt att The man who sold the world varit världens bästa låt. För mig är nog Bowie kanske framför allt mannen bakom soundtracket till filmen i mitt liv; The Perks of Being a Wallflower. Det finns ingen låt som hade kunnat ta Heroes plats i den filmen.

 

David Bowie är en av de där människorna som känns som att de alltid har funnits och som att de alltid kommer att göra det. Nu gör han inte det och jag kan inte alls förstå det. För att han är borta innebär också att mina egna Gudar en dag kommer att vara borta. Macca. Dylan. Keith. De är inte odödliga, även om det känns så. 

 

Världen har blivit en lite mer färg- och talanglös plats. Starman har hittat hem. Legendaren har blivit legend.