Som hästmännika älskar man nog i grund och botten alla hästar, men någon eller några gånger i liv kommer vi alla att stöta på den där alldeles speciella hästen. Vår häst. För ungefär på samma sätt som alla stora kärlekshistorier handlar om den stora kärleken, den sanna kärleken, tror jag att vi kan hitta vårt livs kärlek i en häst.

 

Evita var den hästen för mig. Jag såg henne redan min första kväll i Schweiz; långhårig och brun och utan ett endaste tecken; inte direkt sinnebilden av en drömhäst för någon som alltid dyrkat skimlar och stora tecken. Det första någon sa till mig om Evita var att jag skulle akta mig för henne, att hon var farlig. När jag några månader senare förklarade för en tjej som tidigare jobbat i stallet att just Evita var min favorit tittade hon på mig som om jag vore galen; "det monstret?", sa hon.

 

Det tog inte så lång tid innan jag kärade ner mig i henne. Den första tiden, då hon fortfarande var fyra och oinriden, fick jag ha henne helt för mig själv. Hon ville inte gapa för bettet och hon var en pina att longera, men jag gillade henne. Hon hade någonting.

 

Snart var jag helt fast. När det var som tyngst under våren var det kvällarna med Evita jag längtade till. Dagen då hon äntligen fick flytta från sin tältbox i ridhuset och in i stallet var en stor dag. Samma sak när hon, någorlunda motvilligt, travade runt med ryttare på ryggen likaså. För mig var hon vackrast i stallet redan innan, men när hon klipptes såg alla andra också vilken skönhet som dolt sig bakom all päls, och när hon sedan hoppades för första gången stod alla med hakorna i marken.

 

Sedan dess fortsatte hon att imponera. Hon kanske inte var lika modig som sin jämnåriga kompis Lisa, men hon hoppade som en miljon dollar och rörde sig helt otroligt. Och jag var så kär, så kär. Så stolt, så stolt. När hon satte sin första tävlingnolla tror jag att jag var minst lika stolt som vilken förälder som helst som lämnar sitt barn på skolan för första gången.

 

Att Evita var en fantastiskt lovande hopphäst kunde alla se. För mig var hon så mycket mer än så. Hon hade, och har, mer personlighet än någon annan häst jag träffat i hela mitt liv och även om jag kunde få fullständig panik på henne när hon var dum att leda eller försökte riva lastbilen eller transporten, älskade jag henne ändå gränslöst i slutet av varje dag. 

 

De dagar då jag bara ville ta första bästa flyg hem och lämna ett helvete till jobb bakom mig fanns hon alltid där och fick mig upp på benen igen. För även om hon, som vilken annan tjej som helst, hade dagar då man inte fick röra henne eller helst ens inte gå in i boxen, hade hon den finaste personlighet man kan tänka sig. Min bästa, bästa vän.

 

Och jag saknar henne. Jag saknar henne så att det känns som att hjärtat gått i tusen miljarder små vassa bitar. Vassa skärvor som trycker genom bröstet och in i lungorna, och gör varje andetag svåra att ta. Jag vet att hon kommer att överleva utan mig, för det är så det är. Hästarna behöver inte oss av samma anledningar som vi behöver dem. Men jag behöver henne, jag gör verkligen det. Jag är inte hel utan henne. Jag är inte hel med vetskapen om att jag antagligen sett in i hennes små, men otroligt snälla och kloka ögon för sista gången. Jag är inte hel så länge jag inte vet om hon är så lycklig hon förtjänar att vara, eller om någon älskar henne så som jag gjorde och alltid kommer att göra.

 

Loving can hurt, loving can hurt sometimes
But it's the only thing that I know
When it gets hard, you know it can get hard sometimes
It is the only thing that makes us feel alive

We keep this love in a photograph
We made these memories for ourselves
Where our eyes are never closing
Hearts are never broken
And time's forever frozen still