Få saker skrämmer mig mer än att vara dålig på någonting. Det spelar inte så stor roll vad det gäller, jag hatar helt enkelt bara att inte vara bäst på saker. Detta skulle kunna vara en bra, om än ganska påfrestande, egenskap, men i mitt fall vågar jag påstå att så inte är fallet. För det är en jävla skillnad på att hata att misslyckas och att vara rädd för att göra det. Jag är rädd för att misslyckas, fruktansvärt rädd.

 

När jag gör någonting, vad det än är, vill jag göra det perfekt. Ta nya jobbet som ett exempel. Det går en dag och jag jämför mig redan med de som är bäst i världen på samma sak. Människor som jobbat i uppåt tio år med det jag gjort i en dag. Det säger sig självt att jag aldrig skulle kunna vara lika bra som dem. De har år av erfarenhet och jag har inte ens en dag. Ändå kan jag inte låta bli att jämföra mig med dem, vilket leder till att jag nedvärderar och blir arg på mig själv när allt inte blir perfekt.

 

När jag skriver, vad det än må vara, jämför jag mig med de bästa inom sina skrån. Skriver jag en hockeytext jämför jag mig med Bob McKenzie. Skriver jag lyrik jämför jag mig med Tomas Tranströmer. Skriver jag en text till en låt vill jag hålla samma klass som Paul McCartney och John Lennon. Skriver jag på en bok blir jag besviken på mig själv om sidorna inte blir lika magiska som i Fitzgeralds This Side of Paradise.

 

Ni hör ju själva, det är helt sjukt. Ett sjukt jävla tankesätt. För lika bra som det är att alltid sträva efter att bli bättre, lika förödande kan det vara att aldrig låta sig vara ny, aldrig vara någon som faktiskt gör sitt bästa. För att göra sitt bästa är aldrig, aldrig gott nog, så vida det inte innebär att jag är bäst på någonting. 

 

Jag vet inte när exakt jag blev sån här. Kanske har jag alltid varit det, jag minns inte. En tävlingsmänniska har jag alltid varit, men jag kan inte minnas att det gjort mig så illa som det gjort mig på senare år. 

 

För illa, det är just vad det gjort mig. Ibland slår det helt enkelt över och i rädslan för att misslyckas ger jag upp helt i stället, eller försöker inte ens. I mitt skeva tankesätt känns det som att det är bättre att ge upp på eget bevåg än att visa andra att man inte är perfekt. Det är ett himla konstigt sätt att tänka egentligen.

 

Här i Schweiz har jag för första gången tagit det här problemet på allvar, och försökt ta i tu med det. I ärlighetens namn vet jag inte ens om jag varit medveten om det tidigare. Det blev tydligt först när jag kom hit och en kväll var uppriktigt ledsen för att jag inte kan allt, allt, allt som en groom med tio år på den internationella scenen kan. Jag tänkte en hel del på det och till slut insåg även jag hur sjukt det var att tänka så. 

 

Och tro mig, jag har aldrig skrivit ett blogginlägg som jag inte först velat radera för att jag tyckt att det varit för dåligt skrivet. Aldrig någonsin. Där har ni ett kvitto på mitt självförtroende och självkänsla. Inte ens när det handlar om någonting som jag faktiskt kan någorlunda bra vågar jag tro på mig själv. Då har man rätt stora problem med sig själv.