Hallå. Det var inte i går, eller i förrgår. Snarare ganska exakt tre månader sedan. Tre jävla månader har gått sedan jag lämnade den lyckligaste tiden i mitt liv de sex senaste åren bakom mig och flög hem till ett rent helvete av totalt mörker och depression.

 

Jag orkar verkligen inte ta hela USA-biten och allt därefter just nu, inte särskilt ingående i alla fall. Någon dag kommer jag säkert, om jag känner mig själv rätt, känsloporra till det och skriva långa meningar och rader om hur förjävligt livet varit och hur nära det faktiskt var att allt tog slut, men i dag är inte den dagen.

 

Nej, för nu sitter jag faktiskt här i Schweiz och mår alldeles underbart. Nacken, fötterna, ena knät och ja, praktiskt taget hela kroppen gör JÄTTEont men det gör mig faktiskt inte ett skit. För jag är lycklig. Jag lever upp till mitt efternamn igen. Innerst inne kanske jag är lite ledsen fortfarande, det kommer jag nog alltid att vara, men är det så har jag inte tid att tänka på det. Och det är skönt som fan.

 

Mitt nya liv, då? Joråsåatte... Jag stack till Schweiz. Någon liten del av mig ville tydligen leva mitt i allt mörker så jag satte ut ett par jobbannonser, och fick tonvis av svar. Ett lockade lite mer än alla andra och en vecka efter att jag tackat ja till jobbet tog jag mitt pick och pack (läs: en garderob stallkläder) och åkte ner till Schweiz och ett nytt liv. Till stor del var det mitt sätt att fly ett liv jag för längesedan gett upp, och det kan man säga vad man vill om. Någonstans är det ändå bättre att fly än att förlora, för kämpa, det orkade jag inte längre.

 

Här i ostens och chokladens vackra land jobbar jag som groom (hästskötare, alltså) åt en svensk tjej och hennes pojkvän. Chef är denne pojkväns pappa, som också äger gården och de flesta av de ~25 hästarna som står här. Jobbar 7-18 varje dag, sex dagar i veckan och med lite av varje som rör hästarna. Gör i ordning, longerar, rider, putsar och allt det där. Visst är det slitigt och lite segt nu när det inte är tävlingssäsong, men vad fan, jag trivs jättebra. Känns som att jag hamnat helt rätt. Till slut.

 

Två veckor har gått sedan jag lämnade Sverige, och tillbaka kommer jag förhoppningsvis inte förrän i februari och då på snabbvisit över GHS. Tills dess ska jag försöka hålla liv i den här bloggen. Kanske ingen superuppdatering, men så att ni vet att jag lever i alla fall. 

 

Just nu sitter jag på min toalett eftersom det är enda stället i min lägenhet där internetet funkar tillräckligt bra för att streama. Sitter och kollar hoppningen från Palexpo och i morgon ska vi dit och kolla top-10-finalen. Ska bli SVINkul. På riktigt alltså, hockey i all ära men hoppning på allra, allra högsta nivå är det bästa som finns. Och sen är ju Steve där. HEHE.

Nä, nu ska jag lägga mig och kolla lite brittisk spelshow innan jag somnar... Är ungefär lika kul som det låter. PUSS!

 

(Här kommer lite dåliga bilder. Bättre än inget, right?)