Och så var vi framme vid vårt mål. Till slut. Falsterbo; sommarens sista tävling. Vad som hände där har de flesta av er säkert koll på, och för er andra... Googla, om ni känner att ni behöver veta, för jag orkar inte prata mer om det.

 

Falsterbo är förvisso inte årets roligaste på tävling; det är mygg och det är gräs och det är förbannat långt till allting. Men det är också i Sverige och cirka ALLA ens kompisar är där. Därför är det kul. Plus att man inte behöver ha med halva stallet (om man inte kvalat in 57 unghästar men vi hade bara en och henne skötte Lotta TOPPENBRA - felfri i båda kvalen, bara en sån sak!) Vi hade med oss Magic, Dallas och Baltimore. Grabbarna grus alltså, bästa killarna.

 

Tävlingsmässigt finns inte så mycket att säga. Vi hann ju inte göra så mycket. Mr Clear Round  (dvs Magic) var nolla i sin enda 150 i alla fall. Fem 5*-rundor i livet och felfri i alla. Wow. Är en sån ära att få vara med honom på hans resa.

 

Det blev lite kalasande också, lite sånt får man faktiskt unna sig när varenda kotte man känner är på plats. Roligast av allt var white party dit jag gick med världens bästa Izabelle. En av många underbara människor det här jobbet har fört in i mitt liv.

 

Det om Falsterbo. Sedan dess har vi inte gjort en enda tävling (bara några endagars med Jörgen och kidsen) och jag har klättrat på väggarna i några veckor nu. Vi är inne på vecka sju nu. Jag brukar bli uttråkad efter EN vecka hemma. Go figure.

 

Men, snart är det dags igen. Kan knappt bärga mig. 

 

Inte Falsterbo, men väl Elmia. Längtar efter att få åka på tävling med dessa grabbar igen!

Efter en vecka med småtjejerna i Åby åkte vi hela vägen ner till Franska Vichy med Magic, Baltimore, Matina och Lisa. En lång resa som tog nästan tre dygn och krävde stopp i Hamburg och Frankfurt. Väl i Vichy... Kaos. Jag TYCKER inte om franska tävlingar och så är det med det. Vi fick parkera på ett torg mitt inne i staden och sedan leda hästarna på bil- och gågator i kanske 800 m innan vi var framme på tävlingsplatsen. Livsfarligt! Det blåste dessutom storm och spöregnade - rakt in i våra boxar! 

 

Sedan började tävlingarna och det blev inte mycket bättre om jag ska vara ärlig... Faktum är att det nog bara blev sämre. Framhoppningen var en enda stor gyttjepöl, till bredden fylld av galna fransmän utan vare sig självbevarelsedrift för sig själva eller sina stackars hästar. Själva tävlingsbanan var på gräs, och gräs i kombination med monsunregn och fransmännens totala inkapibilitet att preparera banan = leråker möter kohage.

 

Det var så illa att vi faktiskt åkte hem en dag tidigare, redan på lördagen. Då hade nästan alla icke-fransoser redan kastat in handduken och åkt hemåt. 

 

Vad vi, på den positiva sidan, kan ta med oss hem från Vichy är att Baltimore var sexa i GP-kvalet och att även resten av gänget kämpade på bra och hoppade väl trots omständigheterna. 

 

På vägen hem stannade vi hos Felipe som rider Berdina (jag hoppas att ni minns henne!) numera. Ett kärt återseende även om hon var lika sur som alltid.

Nämen, snart är vi ju i kapp med tävlingarna! Tror bara att det är Åby, Vichy och Falsterbo kvar nu. Hälleluja. Sedan ska vi återgå till """högkvalitativ""" delgivning av även ANDRA bitar av mitt liv. Lovar.

 

Mellan stortävlingarna hann jag med min första nationella meeting sedan Borås i februari. Alex & reste av teamet var ju i Sundbyholm en sväng i april/maj men då var jag hemma och förberedde inför en kommande Frankrike-resa. Den här gången styrdes dock kosan mot Göteborg och travbanan i Åby, vilket enligt mig är en av de absolut bästa nationella tävlingarna. Med oss hade vi åttaåriga Matina, sjuåringarna Fia Colada och Lucky Lisa samt sexåriga Gelatina, så det var småtjejerna på turné!

 

Hästarna var strålande från början till slut. Tina tog en andraplats i 140-finalen, Lisa var placerad i sin första 140 avd A och Fia var en superstjärna som alltid. Gelly, som veckan innan hade kvalat till Falsterbo var med gör att samla mer rutin och gjorde det superbra. 

 

Over all en riktig toppenvecka, mycket pga fina stallar (det gör SÅ mycket), lättskötta hästar (alla fyra var värda varsin STOR guldstjärna) samt högklassigt sällskap. Syrran sov över en natt och sedan var de flesta av mina närmsta groomkompisar där. Och så firade vi ju midsommar också. Fan-tastiskt!

 

Det är jobbigt att vara på tävling när man är bebis!

Bloggdags. Det gäller bog att snabba på lite här om jag ska hinna i kapp med tävlingssummeringarna innan spektaklet drar igång igen. Det är förhoppningsvis inte många veckor kvar nu. 

 

Just nu händer inte mycket här i livet, det finns inte allt för mycket att skriva om. Jag har haft semester vilket var regnigt men ändlöst fantastiskt. Saknar trots allt min familj och släkt och vänner och hästarna VARENDA dag. Så kommer det väl alltid vara, antar jag.

 

Här om dagen var jag och såg Superswede på bio. Att gå på bio själv är en högst underskattad aktivitet om ni frågar undertecknad. Filmen var, så klart, helt otrolig och som alltid annars när jag ser filmer från 60-70-talet önskar jag att jag hade levt då. Allt var säkert inte bättre då men det känns så. Musiken var bättre, människorna naturligt vackrare, kläderna finare och sporten känns som att den var så mycket mer engagerande. Inte minst F1.

 

Men för att prata om det vi skulle prata om... Åh, Sopot. Bästa utomhustävlingen i år och vilken vecka vi hade sen. Tog båten över till Polen bara ett dygn efter att vi kommit hem från Danmark, men man kan inte ens klaga på det när man får åka med sina tre favoritgrabbar på fintävling. Det var förvisso snorlångt upp till banan men vi hade strålande sol, jättefina stallar och fantastisk mat. Plus att Sopor är himla vackert.

 

Bäst av allt var dock hur hästarna gick. Dallas som ju var dubbelnolla i Nations Cup veckan innan hade det lite tuffare här men han gjorde det bra ändå. Baltimore var felfri och placerad i sin första 160-start på flera år och Magic... Åh, Magic. Nuddade inte en bom under hela helgen, och det var hans första 5* tävling. Två stora 150 och sedan en 160 GP över två rundor. En sjätteplats i hans första 5* GP! Vilken häst!! 

 

Sopot blir nog mitt finaste minne den här utomhussäsongen. Det blir lätt så när hästarna är OTROLIGA och man har sitt favoritumgänge i samma lag och stall. Åh, tack gode Gud för att jag bestämde mig för att börja jobba med det här den där mörka novembertisdagen för några år sedan. Så mycket man fått uppleva och se tack vare det. Det väger upp att man inte följt det berömda ledet och gjort det man "ska" ha gjort när man nästan är 25, alla dagar i veckan.