Som rubriken lyder. En riktig jävla skitvecka. Har mer eller mindre kommit till insikt med att jag är deprimerad igen. Skulle aldrig slänga mig med det ordet om jag inte visste att det vore så, då jag inte tycker att det finns mycket som är respektlösare än folk som påstår sig vara deprimerade vid varje liten svacka. Min svacka har varat sedan nyår och det. blir. inte. bättre.
Allt, precis allt är som det var för ett par år sedan. Det är nästan skrämmande. Har återfått mitt hockeyintresse deluxe vilket för mig tyvärr blivit ett ganska tydligt tecken på att allt inte är som det ska. Har en tendens, på gott och ont, att gräva ner mig i saker och "stoppa huvudet i sanden" aka blint nörda ner mig i saker när jag mår dåligt. Det är väl någon form av verklighetsflykt, antar jag. Hockeyn var min enda ljuspunkt i livet under de allra mörkaste åren och dessvärre är det väl så det är nu också.
Oftast känner jag ingenting, vilket också är ett tydligt tecken på att allt börjar bli dåligt igen. När jag mår "bra" är jag en riktig känslomänniska, och när jag blir avtrubbad och slutar bry mig, då är det någonting som inte är som det ska. I en desperation att över huvud taget kunna känna kan jag fastna i timmar i de hemskaste dokumentärerna och Youtube-klippen. Bara för att känna känslan av att känna. Dödsfall i diverse idrotter och intervjuer med föräldrar som förlorat sina barn är nog mina mest eftersökta videor på Youtube i dag.
Jag har börjat avskärma mig från vänner och familj och att bara svara på ett Facebook-meddelande är en ren plåga. Inte för att jag inte vill prata med folk, utan för att jag inte orkar. Orkar inte låtsas, orkar inte vara en börda, orkar ingenting. Min lägenhet, som faktiskt oftast är hur fin som helst, ser ut som en pundarkvart och att tvätta vet jag inte när jag gjorde senast. Inte när jag handlade heller, men det spelar inte så stor roll, jag orkar nämligen inte äta heller.
Jobbar gör jag bara för att jag måste. Egentligen borde jag vara hemma med min brutna hand, men i den här branschen är inte det ett alternativ. Så jag jobbar. Helt utan hjärta och helt utan motivation. Känner att jag inte kan vara mitt bästa jag vilket drar mig än djupare ner i mörkret. Från att älska varje sekund till att bara vilja försvinna bort, från allting.
Och det är just det, det sista, som är det värsta. Den konstanta längtan efter att bara få försvinna, dö. Jag har haft självmordstankar i nästan ett decennium och jag har varit, och är, fruktansvärt rädd för att prata om det. Vill inte lägga den bördan på någon, vill egentligen inte erkänna det för mig själv. Vill inte behöva inse att det faktiskt är så illa. Igen.
Jag kan inte blunda för det längre. Vi är inne på årets tredje månad och sedan årsskiftet har det inte gått en dag utan att jag funderat på vad som faktiskt är meningen med allt. Är det inte meningen att livet ska vara roligt? Är det meningen att man ska lida i 80 år och sedan dö? Vad är det då för mening med att fortsätta kämpa?
That's it. Jag är gravt jävla deprimerad igen och jag skriver inte det här för att vinna era sympatier, utan för att jag måste. Måste lätta på trycket, måste försöka inse att jag kanske inte kan fixa detta på egen hand. Inte den här gången.
Veckan, då. Skit, som sagt. Jobbar med en bruten hand och försöker så mycket jag kan, det gör jag verkligen. Teamet var på tävling fredag-lördag men jag var kvar hemma så jag har inget att säga om det. Vi åker till Italien på torsdag och jag önskar att jag kunde se fram emot det men det gör jag inte.
