Haha alltså jag har blivit helt besatt... Jag är ju verkligen en sådan människa (eller är alla sådana?) som går i perioder när det kommer till vad jag lyssnar på/läser/ser på/klär mig i etc. Nästan alltid är det återkommande saker, och har jag någon gång börjat älska någonting så älskar jag det oftast för alltid. Vissa saker är dock mer bestående än andra, så som Beatles, Jake, Perks, Armageddon etc, men i övrigt får favoritbanden komma och gå.

 

Westlife började jag väl att lyssna på i millenieskiftet någon gång. Jag var egentligen inte särskilt musikintresserad förrän under gymnasiet någon gång då jag fick mitt "musikaliska uppvaknande" och verkligen började att bry mig om musik. Är nämligen som sådan att jag har svårt att kalla någon som bara lyssnar på radiomusik för musikintresserad eller musikälskande...  Visst, jag accepterar att man kan uppskatta Pitbull och Katy Perry men det går liksom inte att jämföra någon som lyssnar på deras hits med en som ägnar timmar åt att hitta den där jävla bootlegen från den där speciella musikern.

 

I alla fall, jag var som sagt inte särskilt musikintresserad (hur många 10-åringar är det?), men hade i alla fall fattat att man hade ett stort ställningstagande i livet som man var tvungen att ta; BSB, Spice Girls eller Westlife. Min stora musikaliska idol var Patrik Isaksson, men det var ju inte så coolt, så även jag var liksom tvungen att ta ställning... Och det blev Westlife. Det fanns liksom inget annat på kartan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var ett stort fan men jag gillade verkligen deras musik och var lite småkär i samtliga medlemmar (mest Brian och Nicky ♥) och sedan dess har de hängt med till och från. Och nu är jag helt besatt. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Hehe. Man blir aldrig för gammal för pojkband.

 

Och covers. Jag älskar covers!