USA

Misslyckanden. Jag är bra på dem. Misslyckanden söker sig till mig likt getingar kring ett glas hallonsaft en varm sommardag. Lika förädiska, lika jävliga och nog gör de lika ont efter att man blivit stungen av dem. Större delen av mina tonår och åren efter dem har jag sett mig själv som ett enda stort misslyckande. En misslyckad ryttare. En misslyckad vän. Em misslyckad dotter. En misslyckad syster. En misslyckad elev. Att jag ens föddes har känts som ett fruktansvärt misslyckande.

 

Precis så där tänkte jag, och jag tänkte det så mycket att jag trodde att det var sant, i ganska exakt sex år. Från skolstarten 2008 och fram till dagen då jag vinkade av min familj på Landvetter i somras. För då, först då fick mitt liv den där i grunden stora förändringen som fick mig att börja se annorlunda på mig själv. Det gick inte över en natt, men väl i Pittsburgh började jag snart inse att jag kanske inte var en sorglig historia ändå. 

 

Just det där om att inte vara en sorglig historia var någonting stort, en viktig uppenbarelse för mig. En av anledningarna till att jag ville till just Pittsburgh var min favoritbok, The Perks of Being a Wallflower. Den boken är en stor del av den jag är och den har lärt mig mycket om mig själv. I slutet av boken säger huvudpersonen Charlie följande: “This one moment when you know you’re not a sad story. You are alive. And you stand up and see the lights on the buildings and everything that makes you wonder. And you’re listening to that song, and that drive with the people who you love most in this world. And in this moment, I swear, we are infinite.” 

Och det är mitt favoritcitat i hela världen. För precis så var det. Det var inget speciellt ögonblick som fick mig att känna så, det var snarare 2983492348932 ögonblick som ingav den känslan. För jag hade äntligen vågat lämna min hemstad och de människor som gjort mig så illa bakom mig. För jag hade äntligen vågat pröva mina vingar. För jag hade äntligen följt en av mina största drömmar. För jag kände mig för första gången på många år hemma. För jag älskade livet igen. Och jag var inte någon sorglig jävla historia. Aldrig mer skulle jag vara det. Jag skulle leva, och jag hade förtjänat det efter åren av misslyckanden.

 

Men så vändes livet upp och ner. Livet är förrädiskt på det sättet, man får aldrig tro att man kan veta hur någonting ska bli eller att man har någon som helst makt över hur man kommer att må i framtiden. 

 

Jag minns hela händelseförloppet väldigt tydligt. Jag hade sovit hos Julia. Vi skulle ha pannkaksfrukost och hela dagen skulle bli fantastisk med IKEA-besök, kräftskiva och collegefest. Som medlem av den uppkopplade generationen satt jag på sängkanten och scrollade genom sociala medier när mina ögon fastnar på ett Facebook-inlägg som får hela min värld att sluta snurra. Min vän David har lämnat jordelivet, bara 24 år gammal.

 

Jag orkar inte skriva om det, för jag får inte orden att räcka till. David och jag var inte nära på det sättet att vi träffades ofta, men han var en av få jag verkligen litade på. När så gott som alla mina hockeyvänner vände mig ryggen för ett par år sedan vek han aldrig från min sida, och han hörde då och då av sig och frågade hur jag hade det. Senast dagen innan han gick bort. Han var en otroligt fin, varm och genuint snäll människa. Mer kan jag inte säga, dels för att det är för jobbigt och dels för att det egentligen inte hör hit.

 

Hur som helst. Resten av dagen har jag bara vaga minnen av, och jag valde att stanna hos Julia ytterligare en natt. Jag orkade helt enkelt inte vara själv. Dagen därpå åkte jag i alla fall hem, ett av mina värdbarn fyllde år och hade kalas. I dörren möttes jag av min värdmamma, som jag tyckte så mycket om, och förklarade vad som hänt. Att jag mådde skit och att jag ville vara i fred. Det var inga problem.

 

Resten av kvällen och natten spenderade jag på mitt rum. Jag sov ingenting den natten och då barnens farmor var där frågade jag om det var okej att jag var ledig på måndagen, jag hade ändå inte varit en bra nanny med allt vad tankar och hjärta heter så fruktansvärt långt borta. Jag fick vara ledig, men sedan var det tyst. Jag kom ner till köket för att hämta lite vatten, och ingen pratade med mig. Ingen såg ens åt mitt håll. Från att ha blivit behandlad som en dotter var jag nu helt utfryst.

 

Samma sak var det dagen därpå. Jag kom ner på morgonen för att göra frukost och följa äldsta barnet till skolbussen, när min värdmamma säger kort att jag inte behöver göra det. Resten av dagen är det ingen, förutom barnen, som pratar med mig och jag sitter helt knäckt på mitt rum och fattar ingenting. På kvällen får jag ett sms där mamman ber mig komma ner till vardagsrummet. Där förklarar hon samt värdpappan att mina tjänster inte längre är önskade och att mitt flyg går hem om två dagar.

 

Som ni förstår kom detta som en fullständig chock för mig då allt varit så himla bra fram tills det, förutom de sista två dagarna. De hade hela tiden påtalat vilken bra au pair jag var och barnen tyckte verkligen om mig och jag om dem. Än mer chockad blir jag när de förklarar sitt beslut. Att det inte handlar om jobbet jag gjort, att de varit mer än nöjda med mig, och att det enda felet jag gjort var att bli ledsen över Davids bortgång. Att de inte såg mig som psykiskt stabil och att de inte litade på att jag kunde ta hand om deras barn i mitt tillstånd. Och då ska det sägas att jag inte gråtit, ingenting. Det enda jag gjort var att be om en dag ledigt samt att jag suttit på golvet i mitt rum i ett dygn.

 

Den natten var en av de värsta i mitt liv, och då har jag ändå haft en hel del jobbiga nätter i mitt liv. Jag ringde mamma och grät av förtvivlan, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Allt jag lärt mig älska, mitt hem, allt skulle tas ifrån mig. Och jag skulle inte ens få chansen att ta farväl av allt och alla. Jag var rädd att jag skulle göra någonting fruktansvärt dumt, så den natten som jag i min garderob. Det kändes av någon anledning säkrast så.

 

Dagen därpå fick jag ta ett sista avsked av mina älskade svenskor som jag lärt känna under min allt för korta tid i världens bästa stad. Jag blir på riktigt tårögd när jag tänker på den kvällen. Jag saknar dem och allt där borta så jävla mycket, och jag känner nu varför jag inte orkat skriva om det här tidigare... Det är så jävla mycket känslor i det här och även om jag älskar mitt liv som det är nu så kommer jag alltid att sakna tiden i Pittsburgh.

 

Så den torsdagen satte jag mig på ett plan tillbaka till totalt jävla mörker. Och efter det följde de värsta månaderna i mitt liv. Månader av självmordstankar, självmordsplanering, självskadebeteende och djup, djup depression. Jag hade slagit i botten så hårt igen och jag hatade mig själv för att jag låtit mig själv flyga så högt, låtit mig själv vara lycklig. För lycka är aldrig för evigt. Jag om någon borde ha vetat bättre. Men jag hade misslyckats igen. Åter var jag det jag föddes till att vara; ett misslyckande.

 

Mer ingående än så här varken vill eller orkar jag skriva om dessa månader i nuläget. Det var ett helvete och that's it. Jag kravlade mig upp till ytan igen, eller flydde fältet, om man så vill. Jag har slagits för mig själv i mångt och mycket i livet, men ibland är det bättre att fly än att illa fäkta, och jag vet att det här var en strid jag hade förlorat om jag inte tillåtit mig själv fly.

 

Nu vet ni i alla fall vad som hände. Mitt misslyckande, eller första gången jag verkligen vågade prova mina vingar, om man så vill. Jag saknar Pittsburgh och mitt liv där varje dag, på samma sätt som jag varje dag känner hat och besvikelse mot mina värdföräldrar som lika gärna kunde ha varit orsaken till att jag inte suttit här i dag. Inte en gång har de hört av sig och frågat hur jag har det, trots att de bara veckan innan de valde att skicka hem mig sa att jag kändes som en dotter för dem. Människor som dem äcklar mig och jag kommer aldrig, aldrig att bli som dem. Det är väl en av få goda saker som kommit ur allt det här.

 

Det och att jag lärde mig att våga. Hade jag inte lärt mig det hade jag aldrig stuckit till Schweiz, och då kanske mitt liv inte hade blivit lyckligt igen. Det och en förbannat fin tid i världens bästa stad. Det var vad jag fick, och så här i efterhand kanske det inte är så jävla tokigt ändå. Inte när man tog sig ur det med livet i behåll, i alla fall. 

 

Pittsburgh forever.

 

Vet du vad vi ska göra en dag? Vi två ska återvända till Pittsburgh och se den där matchen vi sa. Vi ska åka på den bron. Vi ska vara infinitive.

Fint skrivet!

En stooor kram till dig! Du har varit med om så mycket, även om du bara är 22 år. Du är en man verkligen önskar att du får det så bra som det vara går nu. Så glad att du har hittat rätt i Schweiz igen, håller tummarna stt det håller i sig länge! Be strong! :)

Lovisa<3

Lycklig att livet ler mot dig igen!
Oavsett hur misslyckad du känner dig, älskar jag dig alltid förbehållslöst!
Kram mamma

Kom in på din blogg någon gång för länge länge sen, läste lite då men kom sedan av mig, och kom sedan inte på den av en slump igår. Sen dess har jag läst från idag och bakåt och nådde då detta inlägg som jag kände att jag var tvungen att kommentera. Kommenterar typ aldrig annars men ibland får man känslan att man borde liksom. Du är en väldigt inspirerande person och jag har aldrig sett någon beskriva hur jag känt och känner ibland så bra. Det är förmodligen jag gillar att läsa din blogg, såhär lite som en bok, eftersom jag känner igen mig. Fick tårar i ögonen när jag läste om det du varit med om men det känns bra att du hittade tillbaka. Det ska jag också göra någon dag.
Dessutom är the perks of being a wallflower en av mina favoritfilmer, inte läst boken men känns som jag borde göra det!

Tack för bra läsning hur som helst, håller tummarna för dig :)