Lovisa Munter -

Själv men aldrig ensam

27 Januari, kl. 12.14

Här om dagen, jag tror att det var i går, läste jag en text av Per Bjurman där han beskrev det fina i att segla solo, och om hur beklämmande det kan vara med folk som ständigt ska påpeka att det är så synd om oss som trivs i vårt eget sällskap. Det var en väldigt bra text, dessvärre sitter jag på för taskigt nät för att orka leta upp den och länka den, och den fick skrivglöden i mig att vakna till liv. Jag tänkte därför skriva en egen liten text i ämnet.

Jag har alltid trivts i mitt eget sällskap. Redan som liten hade jag inga problem med att vara själv på mitt rum i timmar och bygga världar åt mina leksakshästar och tillhörande dockor. När jag lärde mig det finaste jag någonsin lärt mig, att skriva, satt jag med glädje och skrev sagor och dagböcker i min ensamhet. Jag har alltid haft lätt för att roa mig själv, vilket är att jämföra med till exempel min syster och i viss mån även min bror som alltid varit mer beroende av sällskap i någon form.

I hela mitt liv har snälla människor sagt till mig hur trist det är att jag ska behöva göra ditten och datten ensam; gå på konserter, gå på bio, fika på stan etc. Men det är inte synd om mig. Visst finns det gånger då jag kanske uppskattat sällskap, men aldrig i livet att jag hade tvingat med en obekväm och ointresserad vän på en Morrissey-konsert, då går jag mycket hellre själv. På samma sätt har jag absolut inga problem med att slå mig ner, ensam, med en bok på ett café med en chai. Vissa har tittat undrande mot mig, vissa med medlidande i blicken. Jag har inte kunnat besvara deras blickar, för jag älskar ensamheten.

Ensamhet förresten, det är viktigt att skilja på det och att vara själv. Att vara själv är nog det jag gillar, medan ensamhet är någonting som ingen gillar. Att känna sig ensam, utanför och bortglömd är den värsta känslan jag vet, men för mig är den inte alls synonym med att vara själv, utan människor omkring sig. Den plats jag känt mig som ensammast på var skolan, gymnasiet, och där var jag aldrig själv. Förutom när jag låste in mig på toaletten, vilket jag gjorde för att få vara ifred, själv. Då kände jag mig trygg. Det gjorde jag aldrig med mina klasskamrater omkring mig, då kände jag mig bara ensam. Inte heller har jag känt mig trygg på fester, mässor och i andra situationer där människorna varit många men ensamheten större.

För mig kommer en människa som är beroende av konstant sällskap alltid att de sig långt sorgligare än någon som trivs med att köra solo. En sådan människa verkar för mig djupt osäker och otrygg, även om den människan - i sällskap av andra - kanske är en gladare människa än vad jag är, eller i alla fall har varit. För mig är ingen lycka på riktigt, inte äkta om jag hela tiden är beroende av andra människor. Jag tror att man behöver vara trygg i sitt eget sällskap innan man kan börja uppskatta livet fullt ut.

Det finns mycket med mig själv som jag inte uppskattar, men tjejen som vågar sitta själv på ett café är inte en del av det. Den tjejen är en person jag uppskattar, för hade det inte varit för henne hade jag aldrig fixat att förlora allt den där våren för några år sedan, jag hade aldrig vågat flytta till först USA och sedan Schweiz och jag hade aldrig älskat mitt liv så som jag gör nu, trots att mitt sociala liv utanför jobbet är obefintligt. Att älska mitt eget sällskap är en av de absolut finaste gåvorna jag fått i livet.

Så nästa gång ni tänker publicera en blödig kommentar på sociala medier om den där tjejen eller killen som sitter ensam på restaurangen med bara en bok som sällskap, tänk en gång till. Alla är inte som du, och den där tjejen eller killen kanske faktiskt är som lyckligast i just detta ögonblick!

8 kommentarer

Dagbok

♔ Tora

Håller med dig till 100%! Jag älskar att sitta själv. Särskilt i matsalen. Men det får jag oftast inte, eftersom alla mina "kompisar" ska kommentera det eller komma och sätta sig runtomkring mig för att dom har skuldkänslor och tycker synd om mig. Jag kan nästan bli aggressiv när dom sätter sig vid mig, eftersom jag behöver den tiden för mig själv varje dag. Flera gånger har jag låst in mig på toan, eller satt mig i något hörn för att få vara själv. Vissa respekterar inte det och tittar medlidande på mig.
Bra skrivet! Btw. Du äger ;)

Svar: Själv slutade jag helt att äta i skolan pga alla blickar man fick när man satt själv vid ett bord... Nu var det inte helt frivilligt, men jag satt mycket hellre själv med en bok/mina egna tankar än att behöva sitta med mina klass"kompisar" och känna sig utanför. Jag blir ju typ "sjuk" om jag inte får vara ifred ibland, haha.... Och haha tack och detsamma, snälla människor äger ;)

Lovisa Munter

♔ Anonym

jag älskar också att vara själv, men inte att vara ensam, lämnad - precis som du beskriver så bra i din text. Jag har inga problem att vara själv, gå själv på stan, fika/äta själv ute osv, tycker det är ganska skönt och är mer bekväm med det än att vara ett stort gäng. Jag var precis som du bra på att leka själv, hade inga riktiga kompisar när jag var liten. Var antingen själv eller det sk tredje hjulet.. Men visst känner man sig ensam ibland.

Svar: Men precis! Jag tror att det både ger och tar att vara sån här; du försätter dig kanske ofrivilligt i situationer där du blir utanför/ensam, men samtidigt är det förbannat skönt att faktiskt FIXA att vara själv också.

Lovisa Munter

♔ M

Sluta aldrig skriv. Ville bara säga det.

Svar: I won't. Och tack. Tack så jättemycket.

Lovisa Munter

♔ Maria

My Soul Sister ;)

Svar: Haha always!

Lovisa Munter

♔ Molly

Jag håller verkligen med om vartenda ord du skriver. Alla är inte likadana, och det är skillnad på att vara ensam och själv vilket många inte förstår riktigt. Sedan tycker jag att många människor applicerar sina egna känslor på andra. Om de tycker det är obehagligt att sitta själva (tex) så tycker de synd om alla som sitter själva, eller om man inte har en "normal" relation med tex en förälder så tycker andra såå himla synd om en fast att man själv inte lider ett dugg utav det. Hur som haver, håller med om det du skriver och jag har tänkt mycket på det också. Säger som förgående talare: Sluta aldrig skriva!

Svar: Nej, folk förstår verkligen inte det där. Knappt de som är så här själva förstår ju (mig själv inräknat) bara för att det är så tabu att vara själv. Och JA det här med att applicera egna känslor på andra håller jag med om till tusen. Tack för ÄNNU en klok kommentar och fina ord. Kram!!

Lovisa Munter

♔ Johanna Grant

Jag älskar också att vara själv. Underbart är det.

Svar: Bland det bästa som finns här i livet faktiskt, när man tänker efter..

Lovisa Munter

♔ lARS

Bra skrivet. Känner igen mig i detta.

Svar: Tack så mycket, Lars!

Lovisa Munter

♔ Sofie

Riktigt bra skrivit!

Svar: Taack!

Lovisa Munter