I går vid den här tiden satt jag med datorn i knät och funderade på om jag skulle skriva ett inlägg om min dag, en dag som på riktigt varit svinbra. Allt, och då menar jag allt, hade flutit på bra, det var förhållandevis varmt och jag hade till och med sovit bra. Något inlägg blev det så klart inte, jag är inte riktigt personen som tycker om att dela med mig om livets ljusare sidor. Dels vet jag hur fruktansvärt provocerande det är när man själv mår dåligt och dels tycker jag helt enkelt att det inte är särskilt kul att skriva om hur glad jag är. Glädje är förvisso en känsla jag älskar att känna men det är inte en känsla som är särskilt lätt att romantisera över, den har liksom inget djup på samma sätt som dysterheten och sorgen har.

 

Hur som helst. I dag blir det ett inlägg, för i dag har varit en jävla helvetesdag. Frågan är om inte någon hämtade in den här dagen rakt från helvetets brinnande eldar, för precis så illa har den varit. Det började redan i morse då jag lyckades bränna mina bananpannkakor och lägga mina strumpor i den enda blöta fläcken som fanns i badrummet. Sedan dess har dagen flutit på med en jämn ström av elände.

 

Tre hästar har lyckats ställa sig på samma fot, två hästar har brallat så mycket att jag bränt händerna på grimskaft och longerlina ochen häst har dessutom lyckats knocka mig. Och det var bara innan lunch. Ni kan ju förstå att jag var lycklig när jag klev upp för trappan till restaurangen för att äntligen få slippa dessa odågor, lämna -5 för värme och matlagning, bara för att få veta att chefen står för maten dagen till ära... Jag vet att han bara ville vara snäll men just där och då ville jag bara gråta. Och inte blev det bättre av att han sa att vi inte kan åka på helgens tävling i Bern heller.

 

Tillråga på allt har det som började som en liten, liten finne på kinden lyckats bli ett stort, inflammerat sår. Ett sår som självklart sprack upp i stallet och lämnade mig med blod i hela ansiktet. Tror ni inte att just då, när jag står med blod över hela kinden och hakan, just då kliver Schweiz antagligen snyggaste människa in i stallet. Alltså ÄRLIGT. Inte för att jag är snygg utan blod i ansiktet men då lägger man i alla fall inte märke till mig...

 

Vid fyratiden någon gång började jag känna att jag närmade mig bristningsgränsen i rasande takt och vad tror ni inte händer då om inte att jag lyckas bli sparkad... Jag har ALDRIG blivit sparkad med än att jag blivit lite snuddad men i dag fick så klart vår minsting in en riktig fullträff i boxen. Lite får jag skylla mig själv dock, jag har normalt sett ändlöst tålamod när det kommer till hästar men när hon vände sig om i boxen och inte ville bli fångad kunde jag inte låta bli att smacka åt henne, och då small det så klart... Vet inte om det var den där berömda bägaren som rann över eller om det faktiskt gjorde så ont som det kändes som, men där och då började tårarna trilla.

 

Och det slutade liksom inte där... Till slut var jag ÄNTLIGEN klar i stallet och kunde halta upp till min lägenhet, och vad tror ni händer då? Jo men SJÄLVKLART lyckas jag lägga en jävla kökshandduk på kokplattan så att den börjar brinna!!!! Alltså det är helt jävla otroligt. Nu tänker jag sova och medan jag får mina nio timmars sömn får all denna jävla otur fara åt helvete. Tack för mig.

 

(Givet jävla vis hade internetet lagt av när jag skulle publicera detta också. Vad annars liksom.)