Egentligen har jag inget av värde att skriva, men bloggverktyget var uppe och jag fick lite feeling, så... Here we go. Ligger i sängen med en skummig cappuccino, mina kära London-nyheter rullar i bakgrunden (dessvärre är min älskade väderman försvunnen sedan cirka veckan tillbaka) och jag har just både duschat och tryckt i mig lite mat. 88 jobbtimmar tills Sverige har blivit 77 och i dag var det verkligen roligt på jobbet. Jag vet inte varför, men tiden sprang i väg i en rasande fart trots att det var svinkallt och att vi inte gjorde någonting särskilt. Alla hästarna var fina och glada, DOCK börjar jag få lite panik för de nya skären till klippmaskinerna som beställdes för typ två veckor sedan har inte kommit och nu börjar till och med de som klipptes senast se ut som nallebjörnar...

 

I natt sov jag inte ett skit i princip pga ÅNGESTEN FRÅN HELVETETS EVIGT BRINNANDE JÄVLA ELDAR. Har aldrig varit en person som haft särskilt mycket ångest, när jag haft mina längre perioder av depression har det mer handlat om extrem nedstämdhet än om den här hemska känslan som ångest är. Finns fan inget värre, och i går kväll slog det till med full kraft. Vet inte varför, för jag hade haft en jättebra dag, och jag har inte direkt någonting nytt att vara nere över. Ångest är ju dock tyvärr inte alltid helt logiskt, något som var rätt tydligt med tanke på att jag hade ångest över så extremt oväsentliga saker. Blir så jävla less på mig själv ibland.

 

Och detta leder oss till en annan sak... Varför jag är så jävla tacksam för min livliga fantasi. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, kunnat ta mig till platser bara tack vare min fantasi. Scener som skett, scener jag hoppas kommer att ske och scener som aldrig någonsin kommer att ske. Scener som är så tydliga att de nästan blir verklighet och tack vare detta lyckas tränga bort alla obehagskänslor.

 

Har man en hjärna som i 21 år konstant snurrat på högvarv kan man behöva de här psykiska tillflyktsorterna, tro mig. Och ska jag vara helt ärlig så tror jag att dessa inre resor har räddat mig från en hel del skit. I går lyssnade jag på en dokumentär om narkotikamissbruk, och jag känner så väl igen mig i dessa människor som hamnat på den absoluta botten. Att de behöver någonting för att stänga av, för att sluta känna. Jag vet hur det är, och jag är nog egentligen helt och hållet den personlighetstypen som skulle kunna hamna i ett missbruk, tyvärr. Och just därför är jag himla glad över att jag kan stänga av, eller i alla fall fly känslorna för en stund, tack vare min fantasi. Sen att den försatt mig i skiten mer en än gång, det må så vara, men hellre det än att sitta med en kanyl i armvecket för att det är det enda som kan hindra en från att känna.

 

MEN JA. Hade ju inget vettigt att skriva som sagt så jag ska väl sluta här. Klockan ringer 05:45 som vanligt och jag hade tänkt hinna läsa lite innan sovdags. Boken jag läser för tillfället är galet Pittsburgh-romantiserande så HEEEEJ ÅNGESTEN jag känner att du kommer smygande igen. Tschüüüsssssss.

 

 

Ez for prez