Nej, någon riktig gråthemlängtan har jag ännu inte sett röken av, men i dag var första gången som jag över huvud taget kände att det faktiskt finns saker jag saknar där hemma. Har helt enkelt haft för fullt upp för att ens tänka de tankarna innan.

 

Jag saknar min familj. Saknar när min lillebror kommer in till mitt rum och pratar om allt och inget. Saknar att sitta i soffan i vardagsrummet och dricka te med mamma. Saknar att kunna prata utan politiska filter och om sport med pappa om tisdagskvällarna. Saknar att ligga i min lillasysters säng och reta henne för alla killar hon inte är kär i.

 

Jag saknar mina vänner. Saknar att kunna skicka ett "SOS" och åka och plocka upp mina tre vapendragare i silvriga faran sent om kvällarna. Saknar att vara uppe allt för länge och göra sjuka listor med Heidi. Saknar att dricka rosé och kolla på skräckisar med Sara.

 

Och så saknar jag hästarna. Att alltid kunna åka ut till Challe och veta att han är det enda botemedel som alltid biter på mitt mörker. Att pussa Madam på mulen och veta att hon kommer att pussa mig tillbaka. 

 

Sådana saker. Saker som att kunna sitta framför sin dator i sitt rum och skrattgråta åt 5SOS-killarna i timmar. Att kunna snöra på sig favoritskorna och trampa ner till Triumf för två kulor mango/passion och hasselnöt. Allt det där.

 

Men annars är det bra här, och jag tror att det är sunt att ha en gnutta hemlängtan ibland. Så att man inte glömmer bort att allt där hemma inte är så hemskt ändå.

 

Nu ska jag på bio med finskan. I morgon väntar football med tillhörande partaj med Juliorna. Blir en trevlig Labor Day-weekend, det här. PUSS