Den sista färden

1. Jävlar vad jag hatar barn just nu. Okej, nej, kanske inte alla men de tre små kräken som redan gett mig så mycket hemlängtan, dem hatar jag. Barn 1 satt bakom mig på flyget till München och sparkade KONSTANT och ASHÅRT i mitt ryggstöd. Barn nr 2 och 3 sittet bakom mig här på flygplatsen i DC och har gjort höga, apliknande ljud i en timme nu. Hör dem trots arg punk på högsta volym i hörlurarna. Får panik.

 

Nåväl. Annars är väl det mesta helt okej. Hade en del strul i tullen, men det verkar ju vara standard för mig här så det var inget nytt på taket... Själva biten med att knappt bli insläppt i landet gick väl att leva med, värre var det när tullhorgubben sa att jag var fet... Det vet jag redan, klarar mig utan att höra det från andra. Lovar.

 

Nä, första timmarna i USA har väl inte varit någon höjdare, men nu kan det bara bli bättre. En flygtur kvar och sedan är jag framme. Dka bli så fruktansvärt skönt, är helt slut. Kan fortfarande inte fatta att jag inte kommer artt åka hem på ett år. Ett ÅR! Sjukt.

 

Nej , nu blev det väl lite väl deppigt kan jag tycka. Hade en jättefin tripp över Atlanten. Hade världens trevligaste kille som granne, pratade konstant i nio timmar och det var knappt jobbigt! 

 

Dags att boarda, hörs i morgon (eller nåt)!

 

 

ÄLSKAR att du har börjat blogga igen. Äntligen någon blogg där författaren kan skriva. Ha det nu så himla bra på andra sidan Atlanten.

Surt med störiga barn :-(
Ännu surare med folk som kallar en fet. Blir arg, för det är inte sant. Du är en vacker ung kvinna, glöm inte det.
Roligt med trevligt resesällskap över Atlanten, det gör ju resan lite kortare. Kram