20.2.2016
Tänkte att jag skulle försöka ta tag i den här bloggen. På riktigt, alltså. Vet inte hur många gånger jag sagt det nu men någon gång ska det väl ändå bli av, kan man tycka. För jag saknar att skriva varje dag, och jag saknar att skriva inlägg med faktiskt innehåll.
Har nästan ingen kontakt alls med någon hemma. Lite synd men det är väl så det blir. Folk har sina liv. Jag har mitt. Pappa pratar jag med någon gång i veckan. Maria likaså. Annars är det rätt dött. Klandrar ingen, klandrar inte mig själv heller. För att things change, and friends leave, and life doesn't stop for anybody. Som bekant.
Har hur som helst absolut inga planer på att flytta tillbaka till Sverige. Någonsin, vad det känns som nu. Jag tvivlar tyvärr på att jag någonsin kommer att kunna känna mig hel och inte falla tillbaka in i allt det gamla om jag skulle flytta hem. Jag har kommit så jävla långt från tjejen som inte ville lämna sitt rum, som inte ens ville åka till stallet, för att allt gjorde så ont och var så fel. Jag är inte beredd att hamna där igen. Någonsin.
För i stället för att inte vilja vakna om morgnarna och tvinga bort varenda mörk tanke med nära på psykotiskt intresse och ingivelse till de få nöjen jag hade kvar i livet, vaknar jag varje morgon och vill inte dö. Jag säger inte att jag vaknar med ett stort leende och dansar upp ur sängen, men jag gräms i alla fall inte över att jag över huvud taget vaknat längre. Många gånger kan jag till och med stanna upp och bara vara så jävla lycklig och tacksam. För det här jobbet, för mina älskade hästar och för att jag faktiskt mår ganska bra. Helt fläckfri kommer min tillvaro nog aldrig vara, men den är så mycket bättre än vad den var för bara 1,5 år sedan och det tycker jag kan vara värt att se tillbaka på och glädjas åt i dessa tider då många tycks se på nostalgi och tillbakablickande med något som närmast kan liknas vid avsmak.
Nu blev det babbligt här. Det blir ofta det. Vad jag ville få sagt från första början var i alla fall att jag tänkte försöka göra någonting bra av den här bloggen. Att i stället för virriga dags-inlägg en gång varannan vecka kanske försöka mig på att summera varje vecka varje söndag. Kan ju försöka, i alla fall. Och så något lite längre och vettigare och åsiktigare en gång i veckan. Tid har jag ju, det är bara lusten som saknats. Vi får jobba på det.
Schweiz-hat
Detta. Jävla. Land. Ibland alltså. Oftast trivs jag rätt bra här, skulle inte vilja flytta tillbaka till Sverige om jag så fick varenda diamant som någonsin hittats på denna planet (okej, jo, kanske, men jag skulle väl ändå behöva ge bort ca 99,9% om jag tog med mig de där glittrande stenarna till Sverige).
ANYWAY. Orsak till tillfälligt Schweiz-hat: ATT DET SKA VARA SÅ FÖRBANNAT JÄVLA SVÅRT ATT TA ETT JÄVLA LASTBILSKORT HÄR.
Jag var så motiverad. Hade allt förberett. Ekonomiska biten löst. Jag skulle spendera några veckor i Sverige, ta en intensivkurs och komma tillbaka till Schweiz med ett datum bredvid C:et på baksidan av mitt körkort. Gjorde lite research. Är du skriven i Schweiz får du inte ta körkort utomlands såvida du inte kommer att vara "utskriven" ur Schweiz under en tidsperiod på minst tolv månader. Eller ja, körkortet kan du ju ta, men du kommer inte att kunna använda det här.
Att ta ett lastbilskort i Sverige, så vida du inte är komplett värdelös, kostar i runda slängar 20 000. I Schweiz kostar det det tiodubbla. Jag överdriver inte. I och med detta antog jag att mina chanser att kunna fixa körkortet här var ganska körda. Tills... Min chef sa att han var villig att betala ett lastbilskort åt mig. Drömmen levde igen!
Dock skulle det inte dröja lång tid tills jag stod med båda fötterna långt under jorden och väldigt långt från ratten på vår nya, fina Ketterer-buss. Du får inte varken köra upp eller göra teoriprovet för lastbil på något annat språk än de fyra språk som är officiella i det här landet. Jag skulle möjligen kunna fixa uppkörningen men det finns inte en chans i helvetet att jag fixar ett teoriprov om 40 frågor med utrymme för egna tolkningar gällande lastvikt, säkerhets- och miljötänk för lastbilschaufförer. Inte en chans.
Så då tänkte jag... Men tolk, då? Det måste ju gå. Icke sa nicke. Det blir helt enkelt inget c-kort förrän mina tyskakunskaper är tillräckligt bra för att kunna ta sig igenom ett svårt kunskapsprov om lastbilskörning. Underbart. Tack för att ni är så jävla samarbetsvilliga, Schweiz. Tack för att ni gör allting så jävla onödigt komplicerat hela tiden. TACK.
CS Bülach: Årets första tävling (typ)!
Och DÄR var äntligen tävlingssäsongen igång! I torsdags styrdes lilla lastbilen mot grannorten för ett par sexårsklasser med Nemo och Cornet. Egentligen var detta årets andra tävling då Simon var iväg precis i årsskiftet när jag var i Tyskland, men det var en tjuvstart som vi inte behöver räkna, tycker jag...
Hur som helst. Båda mina små prinsar skötte sig superbra på alla plan, hoppade jättefint men behöver MASSOR av mer erfarenhet. Som tur är så drar tävlingssäsongen igång på allvar nu; först har vi två nationella tävlingar kvar innan det är dags för årets första internationella i Italien i mars. Längtar ihjäl mig...
Även dagen därpå var det tävling i Bülach men då blev jag kvar hemma i stället, någon måste ju ta hand om de små liven som inte tävlar också. Simon hoppade i alla fall Lord och Conte och även de skötte sig bra. Nu blir det snart dags för lite större uppgifter för i alla fall Lord som i nuläget är vår enda "vuxna" häst.
En sak man verkligen inser när man åker på icke-internationella tävlingar utanför Sverige är vilken otroligt hög klass många av våra anläggningar hemma håller. Bara inom ca 15 mil från min hemstad finns utöver just min hemmaklubb Alingsås, klubbar som Billdal, Borås, Kungsbacka och Grevagården som alla skulle sopa banan med i princip alla anläggningar som anordnar nationella (även internationella...) tävlingar här nere. Nu under inomhussäsongen är det inte ovanligt att man får hoppa fram i ett tält uppställt över uteridbanan och själva tävlingshallarna är i princip aldrig så fräscha, moderna och stora som faktiskt ändå de flesta tävlingsridhusen är hemma. Man blir bortskämd!
Resten av helgen har väl rullat på som vanligt. Var ledig i går, hade verkligen sett fram emot att sova ut då jag haft halsfluss och jobbat med det hela veckan. Även om jag i princip är frisk nu och käkar antibiotika så är jag fortfarande helt slut i både fysiskt och psykiskt, ändå vaknade jag vid 07... Spenderade dock dagen i sängen vilket var mer än välbehövligt innan jag gav mig ut i Zürich nattliv framåt kvällen. I dag har jag jobbat som vanligt, söndagar är som bekant alltid jättelugna eftersom Simon är ledig. Paddock och skritt i skogen för hela gänget stod på schemat.
Nu blir det lite pappersarbete och förberedelser inför kommande vecka innan jag - äntligen - kan sluta de blå för natten. Hoppas att ni har det bra och firar alla hjärtans på bästa sätt. Tschüssssss.
Otroligt taggad kille i stram frisyr
Nöjd med sin egen prestation - med all rätt!
Nemolicious
Simpa + mannen i mitt liv
Mycket text men mer BILDER!
Säg mig, finns det någonting bättre än att vakna upp på sin lediga dag av att regnet smattrar mot rutorna? Skulle inte tro det. Minsta lilla uns av solsken och varmare grader får mig att känna mig tvingad att GÖRA SAKER även fast jag absolut inte vill, det gör inte detta snöblandade hällregn. Sjuk och trött och jävlig. Då vill man bara stanna inne med en stor kopp te och ett gäng hockeymatcher.
Föregående vecka var stressig deluxe. Det var världscupstävlingar i staden och i och med det var 75% av teamet borta. En som ryttare/organisatör, en som tränare och en som coach. Själv fick jag stanna hemma och mantla rollen som ridande groom, vilket faktiskt var ungefär lika roligt som stressigt. Ridningen är annars en del jag gärna skippar i mitt jobb, men att få ha hästarna för mig själv i tre dagar och faktiskt känna att det blev lite skillnad från dag till dag - det var roligt!
Roligast av alla är vårt sto, Tussi. Hade inte ridit henne nämnvärt innan men på hennes rygg kände jag mig verkligen hemma. Visst, hon är ett STO i ordets sanna bemärkelse men samtidigt ett trevligt sådant när man får henne på sin sida. Nemo hade av mig första dagen... Vi kom travandes på långsidan när ett täcke gled ner från sargen och världens tittigaste lilla bebis tvärvände så klart och lämnade kvar mig på marken, haha. Hade dock tur och det enda som skadades var mitt ego. Resten av gänget skötte sig bra, de med, dock hindrade det inte mig från att knappt kunna ta mig upp ur sängen pga träningsvärk om morgnarna... Att gå från att jogga ett par hästar om dagen till att trimma sju om dagen var väl... Lite i överkant, kanske!
Annars har jag också varit och kollat på tävlingarna samt gått på partyna som varit. En riktigt trevlig helg och kul att träffa så många nära och kära, samt så klart att se alla fantastiska hästar och ryttare! Nu längtar jag mest efter att vår egen tävlingssäsong ska dra igång och det gör den nästa vecka!
Nu ska jag återgå till att skriva lite annat, och jag lämnar er här med lite bilder(!!!!) HA DE!
Skitungar
Vårt enda sto; Luquitas Girl aka Tussi. Klassiskt grått sto med alla för- och nackdelar det innebär ;-)
Terapitur i snön med lilla luddörat Classico
Cornet
Var ensam i stallet om att vara lycklig över denna vy...
Känns som rysk roulette varje gång man sitter på honom, men GUD vad jag älskar denna häst
... Menar, hur kan man inte?
Conte Fiori
CSI Zürich @ Hallenstadion
<3
Conte, mongo, Cornet
Sat
Åååååååååh, LIVET. Varför kan du inte bara vara fjäderlätt och behaglig, typ, alltid? Ska det vara för mycket begärt, verkligen? De sista veckorna, ja, precis hela 2016 faktiskt, har varit tyngre än ett kryssningsfartyg och det har känts som att jag burit halva jorden på mina axlar. Var till och med riktigt illa därann ett tag, så illa att jag på allvar började undra om jag kanske hamnat i en depression igen. I ärlighetens namn vet jag inte allt om vad för kriterier som ska uppfyllas för att man ska konstateras kliniskt deprimerad; jag vet bara att jag var Deprimerad med stort D i sex långa år och att en svacka över en knapp månad inte är att jämföra med det.
Det jag dock kan säga är att jag haft besök av min inte alls bästa kompis, Ångesten, i princip sedan jag slog upp ögonen på nyårsdagens morgon. Nog för att januari är en deppig månad, men januari 2016 har varit någonting alldeles extra. Negativt menat, då. Att ständigt gå från att inte känna någonting annat än bara tomhet till panikångestattacker från helvetet är inte kul. Det har nog varit lite för mycket av allting på en och samma gång, för nu börjar jag få lite mer rätsida på livet och med det har livskvaliteten skjutit i taket. Nåväl, jämförelsevis, i alla fall.
Hur som haver... Januari har helt enkelt varit en deppig månad och jag har således inte så mycket att dela med mig av. Var i Tyskland med Nora och hämtade hem hennes nya lilla valp, Millie, i tisdags och i går var jag ute och käkade och drack somriga (allt för att glöma alla minusgrader) drinkar med några av tjejerna från stallet. Det är ca allt som sticker ut från det vardagliga.
I dag har jag jobbat som vanligt. Allt med jobbet känns super för tillfället och det är jag tacksam för. Det vore att överdriva att säga att jag är GLAD när alarmet bryter nattens tystnad om morgnarna, men så fort jag fått i mig lite kaffe och hoppat i kläderna är jag uppriktigt lycklig - varje dag. Red Cornet i dag vilket var jättekul. När han kom hit i november förra året anlände han med arbetsnamnet "The psychopath" och kom hit för att hans ägare inte ville riskera livet varje dag, så knäpp var/är han. Det var även honom som Simon åkte av och skadade sig rätt illa i slutet av förra året... Jag har dock fattat tycke deluxe för denne gänglige och smått hysteriske kille, och med mig är han faktiskt lugnet själv! Med tanke på hur mycket jag normalt sett avskyr att sitta på nerviga odjur tycker jag faktiskt att jag kan få vara lite stolt över att jag klickat med just denna häst ;-)
I kväll skulle vi egentligen på riders party i Kloten men NEJ samtliga av mina vänner har svikit mig och även om jag känner en hel del folk som ska dit tänker jag inte gå dit själv... No chance, inte med mina obefintliga sociala skills, haha. Jobbar dessutom själv i morgon så försöker bota besvikelsen med att intala mig att det är bättre att inte vara dödsbakis i morgon... Går så där, hehe.
Och neej, jag har fortfarande inte lyckats lägga över bilderna från mobilen till datorn...
Life on Mars?
Den 11 november 2005 hörde jag Bowie för första gången. I alla fall var det då jag för första gången blev medveten om hans existens. Faktum var att det var tack vare svenska Idol som jag föll för geniet som verkade komma från yttre rymden. Jag var vid den tidpunkten 13 år gammal och direkt besatt av tv-programmet, oäch när deltagaren Sebastian Karlsson framförde Bowies "Life on Mars" var det någonting av det mest magiska jag dittills skådat. Jag sökte upp musikvideon på Bowies original och blev totalt hänförd. Det här var någonting nytt fast ändå så gammalt. Och bra.
Jag kan inte säga att jag levt mitt liv som någon större Bowie-fantast, men på sätt och vis har han alltid funnits där. Jag har lyssnat igenom plattorna ett antal gånger, stått med armarna rakt ut och känt mig LEVANDE till Heroes på flaket på en pick up som susat fram genom Fort Pitt Tunnel, skriksjungit Starman på en miljon förfester och tyckt att The man who sold the world varit världens bästa låt. För mig är nog Bowie kanske framför allt mannen bakom soundtracket till filmen i mitt liv; The Perks of Being a Wallflower. Det finns ingen låt som hade kunnat ta Heroes plats i den filmen.
David Bowie är en av de där människorna som känns som att de alltid har funnits och som att de alltid kommer att göra det. Nu gör han inte det och jag kan inte alls förstå det. För att han är borta innebär också att mina egna Gudar en dag kommer att vara borta. Macca. Dylan. Keith. De är inte odödliga, även om det känns så.
Världen har blivit en lite mer färg- och talanglös plats. Starman har hittat hem. Legendaren har blivit legend.
Rest in peace, love and music, David!
We don't have to be ordinary
God afton. Semestern är slut och i morgon har jag redan jobbat i en vecka sedan jag kom hem från Tyskland. Förutom att det SPÖregnar konstant och är SNORkallt (okej, okej, jag vet att ni har det kallare i Sverige...) så känns det underbart. Har en smärre sakna-tävling-depression men förutom det, så! Jobbmässigt, i alla fall. Har, som ni kanske kunde utläsa av föregående inlägg, en liten backlash i livet. Beror inte på någonting särskilt, allt är ganska bra men jag är väl en trasig själ, helt enkelt. Blir bättre och bättre på att leva med och acceptera det för varje dag som går.
Veckan som gått har mest bestått av... Ridning, känns det som. Red ingenting i Sverige och sedan red jag Dubi två gånger i Tyskland men det kändes ändå lite kantigt att sitta upp på Classico det första jag gjorde när jag var tillbaka på jobbet. Framför allt när det första han gör när jag sätter foten i stigbygeln är att glädjebrumma och bocka iväg som en dåre... Haha. Tanken var att jag bara skulle värma honom åt Simon men som straff för att jag alltid är så mesig blev jag tvingad att rida hela passet själv. Svettig Classico och svettig Lovisa!
I torsdags var jag med Nora i Basel och kollade på de 5*iga tävlingarna. Såg bara en klass och ingen av mina två storfavoriter var där så tävlingsmässigt var det väl inte så inspirerande, MEN kul att träffa en massa folk man inte sett på länge, i alla fall!
I dag har jag jobbat all by myself så hästarna har fått ta det lite lugnt. Conte och Tussi fick bara promeneras, Nemo joggades i skogen och Cornet samt Lord fick gå på lina. Hann med hela gänget på förmiddagen och kunde således med gott samvete spendera eftermiddagen i soffan framför Basels GP som Christian Ahlmann inte så oväntat vann...
Har fortfarande strul med bilduppladdningen, ni får klara er med den enda bild jag lyckades ladda upp. Från när jag och vår nya Conte var ute i regnet!
Sometimes it's all just a little bit too much
Ingenting. Ett ingenting som känns i hela kroppen och allt som är jag. Jag har känt den känslan förr, för den känslan har funnits inom mig så länge att den en gång var jag. Tomhet borde inte kännas, tomhet borde bara vara just ingenting men det är det aldrig. Tomhet känns utan att kännas. Tomhet tar bort alla andra känslor och lämnar dig tung och tom, men ändå full av obehag.
Scrollar igenom sociala medie-arkiv. Mina. Hamnar i hösten 2014. Allt är svart och vitt och grått. Mest svart. Det är första gången jag ser tillbaka, första gången jag kan se på den där tiden utifrån. Kanske hade jag trott att det skulle kännas annorlunda. Kanske borde jag vara glad, glad över att allt är så mycket bättre. Att allt ordnade sig till slut.
Jag är inte glad. Jag är tom. Jag är ingenting.
Det ska inte vara så lätt att fälla en genuint lycklig människa. En lycklig människa ska klara av att stå på benen genom storm och höga vågor. En lycklig människa ska inte lägga sig platt för en liten vindpust. Men jag vill så jävla gärna, vill så jävla gärna att allt bara ska funka och få vara bra. Oftast är det det. Men så blir allt tyst och stilla och ensamt och demonerna kommer tillbaka. Sliter i mig, skriker på mig och lämnar mig kvar med ingenting annat än det stora ingentinget.
Varför måste det kännas som att jag ljuger för mig själv och alla andra varje gång jag är lycklig?
Schweiz-Sverige-Tyskland-Schweiz-Tyskland
Efter årsresumé kommer... Julresumé. Kan vid ett svagt tillfälle ha utlovat bloggning från Sverige men icke, så det kommer nu i stället. Har som sagt två veckor semester och valde att spendera den första i mitt kära hemland. Kunde inte åka hem i fjol så det var ytterst uppskattat att få fira julen så som den ska firas; med nära och kära.
Anlände till Götet den 21a och därefter väntade ett par hektiska dagar med julklappsshopping deluxe. Hann även vara med på lite julhoppning på hemmaklubben där jag fick lov att pynta lillasyster och Challe från hovar till hjässa. Lillkillen var lika duktig som alltid och sprang helt ostörd runt med julgranskulor i manen och glitter i svansen.
Julafton firades som vanligt först i stallet, sedan hemma med mamma, pappa, bror och syster och med julklappsöppning samt jullunch. Därefter Kalle och sedan hem till mormor och morfar för vidare firande med stora släkten. Det var en ganska vanlig julafton, precis som det ska vara. Gillar inte alls traditionsbrytande som verkar vara väldigt inne om man ska tro diverse bloggare och podcastare...
Efter julafton kommer juldagen och juldagen är lika med hemvändarfest. Förade hemma hos Heddan med mitt favoritsquad och efter det tog vi oss till Hotet som för en gångs skull levererade precis så mycket som man alltid önskar att det gjorde. Träffade så många gamla vänner och hade SÅ kul.
Den 29e åkte jag hemåt igen efter att ha hunnit med bland annat en roadtrip med brorsan till Kungsbacka, klippning hos min hemmafrisör och catching up-date med Sara, samt en del JVM-hockey. En, på det stora hela, härlig Sverige-vistelse!
Efter en natt i Düsseldorf var jag åter i Schweiz och fullt redo för nyårsfirande i Zug med diverse hästfolk. Det blev en fantastisk afton med fondue, champagne i mängder och beerpong där mitt lag vann samtliga matcher. Kan väl säga som så att svenskarna var lite vassare än slovakerna, schweizarna, tyskarna och skotten!
Nyårsdagen spenderade jag dödligt bakfull med att köra till Tyskland där jag är nu. Lovisa och Pascal är i Sverige så jag är här och passar deras hästar i några dagar. Bäst av allt var att återförenas med världens bästa Dubi som var SÅ glad och gnäggade och sprang efter mig i boxen varje gång jag gick förbi ♥ Nu har jag varit här i två dagar och i morgon åker jag hemåt igen. På måndag är min semester slut och jag ser fram emot lite vardagsrutiner igen!
2 0 1 5
Jag har bloggat varje år sedan 2008 och innan det hade jag Bilddagboken sedan 2006. Aldrig någonsin under dessa nio år har jag missat att skriva en årsresumé över året som gått, och än så länge har jag inga planer på att bryta den trenden. 2015 har alltså gått i graven sedan ett par dagar tillbaka, och ett av mina nyårslöften är att inte se tillbaka så jävla mycket (jag lider av grav nostalgisjuka), men en sista gång tycker jag allt att jag kan få se tillbaka på 2015; året som var mitt bästa sedan 2008.
Januari
Firade inte in det nya året och sov på tolvslaget. Vi hade snö i mängder och Maria var här sedan ett par dagar innan jul. Vi spenderade en massa tid ihop och hade väldigt kul. Var på mina första tävlingar i Schweiz och startade maxat med sex respektive åtta hästar. Var SJUKT impad över kvaliteten på de regionala/nationella tävlingarna här. Var i Basel och tittade på de 5*-iga tävlingarna där vilket var kul men inte lika kul som att vi parkerade bilen på en företagsparkering som låstes om kvällarna = vi var tvungna att köra ut på en jävla trottar/busshållsplats inför 50+ människor, hahaha. Evita hoppades under ryttare för första gången och var amazing. Lovisa åkte av Coco och låg på sjukhus i sex långa veckor vilket så klart mest var jobbigt då det var en otäck olycka + allt som följde för Lovisa men också för att jag och Pascal var ensamma med arton hästar under dessa sex veckor.
Lovisa gjorde en fin kalender och satte upp i stallet... haha
Rätt lyckad tävling i Würenlos
Världens finaste och bästa häst
Februari
Årets andra månad slutade med att jag fick se mitt favoritlag vinna Super Bowl för första gången. Tror att jag sett finalen varje gång sedan 2010 men detta var första året som jag såg den efter att jag faktiskt börjat fatta och intressera mig för sporten, så det var så klart kul. Lovisa var kvar på sjukhuset och jag + Pascal jobbade skiten ur oss på hemmaplan. Vissa dagar hade jag 10+ hästar att bara longera; det började kännas lite som en fabrik i stället för ett stall. Gusti bröt benet och fick somna in hemma på stallplanen. Var på Ikea för första gången sedan jag flyttade till Schweiz men i övrigt gjorde jag absolut inget annat än att jobba och sova. ELler just det... Efter tre raka månader i Schweiz åkte jag hem till Sverige för lite semester över Göteborg horse show! Hade ASkul, var ASfull på ryttarfesten och var ASglad när Steve vann WC-kvalet med Paille.
Våren kom till Biberist
Göteborg
Cassanova
Mars
Mars inleddes med att Lovisa äntligen fick komma hem från sjukhuset. Jag klippte Evita för första gången och det visade sig att allt bebisfluff som fått henne att se ut som en nordsvensk doldes den snyggaste sporthästen på jorden! Var på första tävlingen sedan januari och kul kuriosa att detta var första gången jag såg min nya ryttare (dvs Simon) live!! Han kraschade på framhoppningen... Hahaha. Och på tal om krasch... SJälv hamnade jag på sjukhus efter att ha blivit sparkad av en av våra nya hästar. Blev kvar där i sex dagar innan jag fick åka hem. Var sjukskriven i ett par veckor efter det och hade inte min höft hindrat mig hade jag nog klättrat på väggarna redan efter två dagar. Var på lite diverse småtävlingar/träningshoppningar och hann även med att se den årliga försäljningsshowen i Müntschemier innan vi hade tävlingar tre veckor i rad på samma ställe.
Nyklippt Evita
Dubai och Pascal i Härkingen
Mitt sjukhusrum
April
Jag inledde april med att i princip vara svinsur två veckor i rad då min inte så käre chef bestämt sig för att jag inte skulle få åka med på några tävlingar. Vi hade som sagt 3x3 tävlingar i Müntschemier vilket blivit lite av en favorittävling för min del men då endast Pascal tävlade fanns det enligt the big boss inte utrymme för mig att följa med = SUR groom. Fick dock följa med ett par gånger varav en av gångerna träffade jag Steve för första gången... Hahahaha. Ni kan ju förstå hur stort det var för mig. Han vann världscupfinalen en vecka senare... Precis hur stort som helst. Camilla var här en sväng under slutet av måndaden och vi tog en sväng till ett regnigt och väldigt stängt Zürich som INTE var en kärlek vid första ögonkastet.
Lovisa hittade en häst i lagom strl för henne när vi var på tävling
Gjorde Elton WC-fin
Maj
Första "sommar"månaden inleddes med monsunliknande regn samt att Undercover lämnade oss, i stället fick vi hem Dagata. Veckan därpå flyttade även min lilla älskling Cassanova hem till Tyskland... Bebis-Evita hoppade på bortaplan för första gången och var JÄTTEduktig. Jag och Lovisa blev tagna av polisen i Bern då Lovisa parkerat på en cykelväg med orden "sitt kvar här ifall polisen kommer" i Bern medan hon var på ambassaden... Annars inte mycket. Jobbade och jobbade och jobbade och ett liv utanför jobbet fanns det liksom inte tid för.
Nytillskottet Dagata
Började göra mina naglar...
Juni
Var åter i Sverige för att bland annat fira lillebrors student. Maria var nere och hälsade på i Alingsåsen och kort därefter kom hon också ner till Schweiz igen! Evita tävlingsdebuterade och jag var jordens stoltaste. Hon var SÅ duktig om än lite rädd. Själv inledde jag någon form av biblisk bloggtorka och minns således inte mycket mer av juni än att jag
Solothurn
Tävlingsdebut för my main girl
Student
Juli
Hade livets VÄRSTA tävling i ett alldeles för varmt Eiken. Kan ta -40 och snöstorm men ABSOLUT inte vindstilla och +35. Hej solsting. Hade några fina sommarkvällar i Solothurn med Maria som ännu inte åkt tillbaka till Sverige. Det var så varmt att vi inte kunde jobba på dagarna; dagar som i stället spenderades vid poolen. Mycket tävlingar och mycket sol men inte så mycket av någonting annat.
Pascal och Linette i Eiken aka livets sämsta tävling
Kines 1 och kines 2
Snygga...
Augusti
Minns inte augusti allt för väl om jag ska vara helt ärlig. Gjorde ett par tävlingar med bara Pascal innan han och Lovisa tog sitt pick och pack och flyttade till Tyskland. Jobbade själv en sista, svinjobig vecka innan jag den sista augusti gjorde min sista dag på Cavalli d´oro. Nio långa månader där jag lärt mig otroligt mycket men också lidit av terrorn från en psykopat till chef var till ända.
Världens sötaste hade en krigsskada och kunde inte ha grimma
Poolparty
Tidiga tävlingsmorgnar
September
Spenderade två veckor i Sverige i väntan på att min nya lägenhet skulle färdigställas. Hade via kontakter fått jobb hos Steve Guerdats fd beridare, dvs Simon, och allt i livet var ganska upp och ner. I mitten av månaden flyttade jag till Zürich och ganska omgående insåg jag att det nya jobbet skulle komma att bli, mer eller mindre, det bästa som hänt mig på väldigt, väldigt länge. Gjorde min första tävling med nya teamet i Österrike och hade så kul. Mitt första meeting sedan jag kom till Schweiz; mycket att göra men också PRECIS vad jag vill göra. Som grädde på moset vann Nemo alla tre femårsklasser, Classico var placerad i alla tre sexårsklasser och Hoppe var trea i sin första GP.
Sverige-mys
På tur med nya squadet
Oktober
Jobbade på och kom in allt mer i nya jobbet och stallet. Gjorde årets sista (ja, stora förändringar i hästmaterialet gjorde att det blev så...) tävling i Chevenez och hade svinkul. Träffade Nora för första gången och vi har ju som bekant hållt ihop sedan dess. Flyttade in i vårt nya stall!
Hoppe
Chevenez
November
Jobbade om dagarna, var i Zug hos Nora om kvällarna. Basically. Steffi + hennes groom flyttade in med tre hästar i vårt stall och jag var för första gången inte ensam hästskötare i det stall jag jobbar i. Fick hem tre nya hästar: Colorado, Flying Cornet och Luquitas Girl. Simon åkte av en av hästarna och punkterade en lunga vilket gjorde mig till beridare för två veckor.
Red vilse och hamnade på en golfbana
Min allra nyaste kärlek, Classico
December
Fick hem ytterligare två nya hästar: De Lord och Conte Fiori. Colorado såldes efter att jag i princip haft honom för mig själv under en månads tid. Spenderade många kvällar i både Zug och Zürich. Spenderade julen i Sverige för första gången sedan 2013. Kom hem lagom till nyår som firades med diverse hästfolk i Noras stall. Minns inte tolvslaget... I år heller, haha.
Züri i vinterskrud minus snö
Groomade lite på julhoppning hemma...haha
Julfirande med bror och kusse
Så ja... Det var väl mitt 2015, det. Ett fint år på de allra flesta sett, och antagligen det året då jag vuxit som mest som person. Har bott själv för första gången med allt vad det nu innebär. Har fått mitt drömjobb. Har lärt känna otaligt många nya människor. Har förlorat hästen i mitt liv. Har blivit lite bättre på att stå upp för mig själv och inte bara göra vad alla säger åt mig att göra. Ett bra år, på det stora hela. Nu hoppas jag innerligt att 2016 blir ännu bättre.
ALL I WANT FOR CHRISTMAS IS YOU
Har saknat den här tjejen så att hjärtat värker lately. Spelar ingen roll hur mycket jag älskar de hästar vi har i stallet nu; ingen, ingen, ingen kommer någonsin att ta Evitas plats. Hon var, och är, en once in a lifetime-häst och det är så avgrundslöst orättvist att hon mest troligt aldrig mer kommer att vara en del av min vardag, av mitt liv.
Varje morgon möts jag av arton par mörka ögon och lika många spetsade öron. Classicos rosa mule, Cornets busiga ögon och Colles lurviga ponnyöron får det förvisso att bubbla i magen på mig men ingenting, ingenting på denna jord går upp mot att mötas av världens minsta men snällaste ögon, längsta öron och fyrkantiga lilla mule när man öppnar stalldörren på morgonen. Att aldrig veta om de där långa öronen kommer att ligga slickade bakåt eller vara glatt spetsade, att i princip behöva fråga om det är okej att man stör. Evita är ett sto i ordets rätt bemärkelse, och varje ny dag med henne var full av överraskningar. Mina kära valacker här är förvisso underbara, men i jämförelse med henne blir de bara en grå massa. Jag har aldrig mött en personligare individ; häst som människa, och jag har aldrig tidigare upplevt kärlek - djup och passionerad - som den kärlek jag hyser för henne. Min bästa vän, min själsfrände och den som för alltid kommer att få mitt hjärta att hoppa över ett slag. Min Evita. Jag saknar dig så.
Skitdag
Alltså... Jag vet inte ens vad jag ska säga om den här dagen. Antingen så är det någon där uppe som vill ge mig en fet varning för att jag tänker fly landet i morgon, eller så är det kanske ett tecken på att det är lika bra att jag drar nu med detsamma... Har, liksom alla andra söndagar, jobbat ensam i dag vilket normalt sett är rätt skönt då jag kan lägga upp dagen precis som jag vill. Hade en massa julstädning i stallet att få färdigt samt att hästarna så klart skulle aktiveras, så det var en del att göra.
Eländet började när jag red första hästen till utebanan då en lös hund kom springandes och attackerade hästen... Det är andra gången det händer mig sedan jag kom hit och jag blir så jävla förbannad; om du inte har kontroll på ditt vidriga lilla odjur - HA DET KOPPLAT!!!! Hur svårt ska det vara? Hästen jag satt på var dock snäll och efter att ha kastat sig åt sidan samt markerat mot hunden klarade vi oss båda med blotta förskräckelsen.
Katastrof nummer två skedde när jag skulle byta uttag för vattenslangen (vi har en för enbart kallvatten och en där man kan välja) och glömmer att skruva av vattnet = får i princip hela Stilla Havet över mig. ISKALLT var bara förnamnet. För att värma mig gick jag upp till cafeterian för att ta en kopp kaffe. Tar en mugg, ställer den i kaffemaskinen och inväntar min himmelska drog... Tar ett par klunkar, känner någonting knastra mellan tänderna. Sväljer av ren reflex men spottar sedan. En spindel. Att säga att jag inte ville leva längre vore att undermåla min panik å det grövsta.
Dagens absoluta bottennapp kom dock då alla boxar var skurade och mockade samt alla hästar ridna/longerade och jag, vid femsnåret (då vi normalt sett slutar) bestämmer mig för att putsa fönstren... Ställer upp en stege och tar med mig hinken ut. Första boxen går bra och resultatet är glädjande. Efter att box två fått sina fönster skinande rena tar jag ett steg ner från stegen, men i stället för att få fotfäste vid stallplanen ställer jag mig på kanten av vattenhinken, ramlar baklänges och får hela underbenet omvridet. Det svartnar för ögonen av smärta och innan resten av kroppen hinner slå i marken hinner jag tänka att; "benet är av". Nu gick det lyckligtvis inte riktigt så illa, men smärtan är nog för att jag ska ha skäl att veta att jag inte kommer att sova många timmar i natt. Det gör helt enkelt för ont... Typiskt mig. När huvudvärken efter onsdagens hjärnskakning släppt något sånär händer så klart detta. Givetvis.
Hur som helst så bet jag ihop och putsade färdigt de där fönstren. Nu känns det som att jag kan lämna över ansvaret för stallet och hästarna på Simon i ett par veckor. Skoja... Har total ångest över att lämna mina små bebisar i sticket och har säkert hört mig för två miljoner gånger så att S har koll på allt. Haha... Ska bara vara i Sverige i åtta dagar och sedan kommer jag ju att kunna pussa på dem innan jag tar min lilla avstickare till Tyskland efter nyår, men ÄNDÅ!! Mammas älsklingar.
Just det... Vi fick hem vår nya springare i torsdags. Åkte till Werner (Muff) och plockade upp honom och nu är han alltså här sedan några dagar tillbaka. Sex år efter Contendro I och även om det blodet inte är någonting jag normalt sett uppskattar så verkar detta vara en modig och trevlig liten kille! Det bästa är dock att han är MÖRKBRUN!!!! och inte skimmel som resten av stallet, haha. Red honom lite i går och även om han var rätt spänd så fick jag en bra känsla!
Nuuuuu ska jag sova. Planet lämnar Züri vid halv sex på eftermiddagen i morgon men jag måste hinna packa, städa lägenheten samt städa bilen innan dess, så lika bra att sova tidigt. Ni får ha det så bra så kanske vi SES i Sverige, eller så hörs vi i alla fall där ifrån! Tschüüüsssssss zäme
Från Zürich i fredags... Julen är kind of a big deal här i Züri och på Hauptbahnhofstrasse går de varje år all in med pyntet. I år har man en hel stjärnhimmel; heeeeeeelt otroligt vackert.
Kollade gårdagens stora klass från Frankfurt med Conti i stallet. Han är så rolig, haha, stod på riktigt i tio minuter och bara stirrade på mobilskärmen! Nu vet han vad som kommer att krävas av honom om några år ;-)
I brist på egen fotograf...
Min fluffiga lilla (STORA) nallebjörn och hans ormtunga
Världens sötaste Nemo på prommis efter longe i dag
Wednesday
GOD KVÄLL. Ska alllllllldeles strax sova då jag är att likna vid någon som redan är död och begraven. Kan bero på att min lilla räserbil svängde in på uppfarten här hemma alldeles för långt efter midnatt i natt och för att jag jobbat non stop sedan 07... Åker till Sverige om bara några dagar och vill ha allt fint och fixat tills dess, med andra ord blir dagarna Långa med stort L för tillfället. Men, men, som Gunde Svan en gång skrek: Du får vila sen!
I dag är jag lite blåslagen... Red vår nya sjuåring för första gången och han är en sån där häst som blir jävligt pissed om man kräver lite av honom. En sån häst kan man handskas med på två sätt; antingen blir man förbannad och klappar till den eller så försöker man att aldrig gå över hästens gräns. Beroende på vart hästens häst går (jag har nämligen också en gräns för hur lat en häst får vara...) brukar jag nog alltid välja det senare alternativet, men då den här herren gick upp på bakbenen för minsta lilla försök till att rida honom mellan skänkel och hand hade jag inte mycket annat till val än att rappa till honom en gång. Resultat: rakt upp på bakbenen och hård hästnacke mot mjuk människonäsa.... Haha, min keps flög till China ungefär och jag ser ut som någon som blivit misshandlad... MEN jag vann fighten och han var faktiskt riktigt fin sen. MYCKET åsikter men ändå min typ av häst!
Red även Nemo, Blues och Colle, men större delen av dagen gick ändå åt till att julstäda stallet. Som sagt... Det är mycket som ska göras innan jag kan känna mig lugn inför min lilla julledighet! I morgon åker vi och hämtar ytterligare en ny häst. Känns riktigt kul att stallet börjar bli fullt nu, tar tusen gånger hellre ett par hästar "för mycket" än att ha det som när jag kom hit när vi bara hade två hästar...
I går var jag hos Nora efter jobbet, precis som varje tisdag ♥♥♥ (it's a good looking reason, hahahhahahahah) Alltid lika trevligt; filmmys, skitsnack, vin och världens bästa Peter som ställer sig och lagar mat + fixar glass till oss mitt i natten. Ibland älskar jag att vara (typ) enda groomen i stallet men samtidigt... Jag är SÅ avis på hur de har det varenda kväll. Tur för mig att räserfiaten älskar att åka dit så ofta den orkar.
Fick förresten tillbaka min mobil i dag. ÄNTLIGEN. Tog bara en månad mer än de där utlovade två veckorna. Posthelvete. All cred till Swisscom, though. Känns helt jävla magnifikt att inte längre behöva skriva på en trasig touchskärm, utan möjlighet till svenskt tangentbord, utan emojis och att behöva leva med jordens sämsta kamera samt högtalare. För er innebär detta så klart... BILDER! Inte i dag dock. Men i morgon. Eller nåt.
Svarisar
Om du bara fick rida en häst resten av livet, vem skulle du vilja rida då?
Bra fråga! Challe kommer ju alltid att vara the one and only för mig, är trots allt inte många hästar man kan rida i så många år som jag haft honom och fortfarande tycka att det är roligt att rida VARJE gång. Han kompenserar alla sina fysiska brister tusenfalt i ambition och jag tror faktiskt aldrig att jag suttit på en mer ambitiös häst... Dock är han ju dessvärre "lite" liten, så jag får väl säga Carioso som jag red för försäljning för några år sedan. Det är trots allt honom jag jämför varenda häst jag sitter på med och som jag någon gång hoppas att jag ska hitta en kopia av...
Vilken är din favoritras?
Öh... Halvblod? Tråkigt svar men det bästa jag kan ge dig, haha. Har väl bäst erfarenheter av SWB, Holstein och SF, så får väl säga det om jag nu måste specificera. På ponnysidan Connemara!
Om du fick chansen att få en häst där du fick bestämma allt (ålder,ras,kön,färg etc) själv, vaad skulle det bli för häst då?
170-175 cm, valack, 7-10 år, mörkbrun med snopp och stjärn/bläs, långa ben, högrest, högt ansatt hals och lång nacke, långa öron, snälla ögon, tre bra gångarter (för en hopphäst), scope, försiktig, modig, orädd, mycket egen motor, ambitiös och gärna svenskfödd... Vart hittar jag denna?
Rider du med hjälm?
Oftast inte, nej.
Vad är din åsikt i hjälmfrågan?
Jag har varit hjälm-Hitler hela livet och detta gör mig kanske till den största hycklaren någonsin... Jag tycker egentligen att man SKA rida med hjälm. Det finns inte direkt någon ursäkt till att inte göra det. Dagens moderna hjälmar är så lätta och svala att man knappt märker att man har dem på huvudet. De har dessutom räddat livet på mig fler gånger än jag kan räkna till... Ändå rider jag utan. Men det är väl som man säger; "är ladan tom behövs inget tak"...
Vilka av dina svenska vänner här du fortfarande kontakt med?
Förutom Lovisa och Nora som bor här så är det väl Elin, Ellen, Fanny, Philip, Lovisa och Maria som jag har hyfsad kontakt med. Eller det är i alla fall de som jag hänger med i deras liv och de i mitt så att säga... Haha. Är verkligen urusel på att hålla kontakten med folk hemma.
När tänker du flytta tillbaka till Sverige?
Helt ärligt så har jag inte en aning. Sverige lockar verkligen inte ALLS. Det Sverige jag växte upp i finns tyvärr inte längre och dagens Sverige är ingenting jag känner att jag behöver i mitt liv. Någon gång kanske jag kommer tillbaka men jag hoppas av hela mitt hjärta att ödets lott faller sig så att jag stannar utomlands för gott... Sorgligt men sant.
Kallar du Sverige eller Schweiz för hemma?
Kallar båda för hemma men Sverige är trots allt mitt HEMland.
Skulle du kunna tänka dig att stanna i Schweiz för alltid om du ex träffar en kille där?
Absolut. Skulle kunna tänka mig att stanna här även utan kille, haha.
Vad tycker du attdu tappat mest med ridningen sen du slutade och ha nu börjat? Igen?
Styrkan framför allt. Vet inte om min sits alltid varit så urusel som den är i nuläget eller om jag bara blivit mer självmedveten men har ett jävla sjå med att komma ner i sadeln utan att bli stel och spänd. Sedan tycker jag att jag tappat lite av min förmåga att koncentrera mig fler än en sak samtigt. Exempel: positionen i sadeln OCH att se en distans till hinder.
Vad är största skillnaden mellan ditt nuvarande jobb och ditt gamla?
Att jag inte har en psykopat till chef, först och främst. Fem/åtta hästar i stället för 20. En ryttare i stället för två. Kortare dagar. Dubbelt så hög lön. Det är väl det...
Hur länge har du ridit?
Började på ridskola när jag var fem så sett i från det har jag ridit i 18 år. Red lite innan det också, och har ju som bekant haft ett låångt uppehåll (även om jag ridit Challe) efter min olycka, men i 18 år har jag varit omkring hästar mer eller mindre regelbundet i alla fall.
Vad är din största dröm med hästarna?
Att åka på de allra största tävlingarna och att få se världen ihop med mina fina fyrbenta vänner!
Vad gör du när du inte är i stallet?
Åker till Nora vilket tar 40 minuter eller 1,5 h beroende på hur mycket kö det är, slår mig ner i soffan där och dricker vin + snackar skit! Kör sedan samma underbara väg hem runt 23 eller 05 beroende på om jag bestämt mig för att sova över eller ej. Annars typ... Läser, skriver, kollar film, försöker få diverse hockeystreamer att fungera med varierande resultat, stökar ner min lägenhet, åker till Ikea, strosar omkring i Zürich... Och så.
Vad är det värsta du sett på tävling?
Vet inte riktigt? Ca 75% av starterna i 1 m avd. A? För tyvärr är det ju så... Folk klagar på toppsporten och hur "hårt" hästarna behandlas men i själva verket är det deras egna stackars kamikaze-hästar som det är mest synd om.
Vad gör dig arg respektive glad i stallet?
Glad: mina hästar (nästan alltid, i alla fall), när allt bara FUNKAR (i ridningen eller vad som helst), första 10 minuterna när man klipper och inte har hunnit få små sticksiga hårstrån innanför kläderna, att tävlingspacka, när jag är helt ensam i stallet om kvällarna
Arg: människor som släpper sina hästar lösa i ridhuset och lämnar dem där när jag ska rida, folk som lägger sig i hur jag hanterar mina hästar, varje gång Cornet förstör någonting (hela tiden dvs)
Beskriv dig själv som hästmänniska med tre ord?
Ambitiös, nördig och HÄSTÄLSKARE.
Drömoutfit (tävling) nu vs när du red ponny?
Hahhahaha. Rolig fråga.
Ponny: Röda Tretorn-stövlar, svart JW-hjälm, svart KL-kavaj med röd krage, rött Scapa-set, pullarnosgrimma, 5-punktsförbygel med ludd, Veredus-skydd, blingbling-pannband, röda freejump-stigbyglar.
Ponny: Röda Tretorn-stövlar, svart JW-hjälm, svart KL-kavaj med röd krage, rött Scapa-set, pullarnosgrimma, 5-punktsförbygel med ludd, Veredus-skydd, blingbling-pannband, röda freejump-stigbyglar.
Nu: Svarta Parlanti-stövlar, marinblå Samshield-hjälm, marinblå Manfredi-kavaj med ljusblå krage, diskret marinblått schabrak utan kantband (förslagsvis Equiline) med matchande luva, vanligt aachenträns med mönstersöm, vanlig martingal, Veredus-skydd, KANSKE ett diskret blingat pannband, Amerigos lättviktsstigbyglar.
Utrustning du aldrig skulle använda?
Röda/rosa/lila ridbyxor, schabrak i skrikiga färger, allting från PS of Sweden, Uvex-hjälm, saker med paljetter på, Equiline-sadeln, plastsadlar... Listan kan göras lång.
Dina bästa köp i hästutrustningsväg?
JW-hjälm, Veredus-skydd, KL-väst, Ariat-skor, Schockemöhle-träns samt Christina Sport-ridbyxor är produkter jag skulle rekommendera till vem som helst, när som helst. Challes första uppsättning Veredus-skydd är från 2008, de har han numera hemma och de är still going strong... Bara en sån sak.
Världens bästa hopphäst enligt dig?
Då får jag svara Nino, men jag är ju lite partisk, så... Finns många fina, älskar bland andra Voyeur, PSG Future, Fit For Fun, Hello Sanctos (svårt att säga att han INTE är världens bästa i nuläget), men en bra dag väljer jag Nino över alla andra.
Vad rids era hästar på för bett?
Nemo, Cornet, Tussi, Lord och Classico rids på vanligt tvådelat, Floyd och Blues på tredelat och Colorado på tvådelat pelham.
Någon svensk ung ryttare som du tror mycket på i framtiden? (förutom Douglas, Alex, Angelica)
Steffi Holmén, Jonna Ekberg och Karin Martinsen :)
Ska du på ghs iår??
Är förhoppningsvis i Oliva då så nopeeeeee. Första gången sen 1998 som jag missar GHS... So sad.
Om du var som Captain Tourettes och hade smeknamn på folk i bloggen... Vilka skulle vi då läsa om?
ROLIG FRÅGA!! Haha... Det skulle väl i så fall vara "Drama Queen", "Mr Hatar Alla", "Prinsessan", "Feta Valrossen", "The Small Devil", "Mr Logisch", "Den Lilla Lesbiska", "Den Handikappade Lesbiska", "Slovakiske Hemmafrun", "Baconhoran", "Super Mario", "Drama Queens Lilla Barn", "Foxy Fux", "Min Stora Kärlek 2", "Knäppa Tanten", "Mitt Lilla Barn", "Den Trogne", "Se Men Inte Röra", "Pappan", "Seriefiguren", "Kroaten", "Lilla Antares-killen" osv...
Frågestund och sånt
Lång dag. Vi fick hem en ny häst i dag, en sjuåring efter Lord Z (gråter...har so far aldrig träffat en Lord-unge jag faktiskt gillar (((Johanna, jag har inte träffat Flex!!)))), den har gjort lite sjuårsklasser internationellt och ser fin ut, Simon gillar den, så förhoppningsvis blir det bra. Till nästa år har vi med andra ord två sexåringar, en sjuåring och en åttaåring, samt att vi har ytterligare en blivande sjuåring på väg in. Inte allt för dåligt ändå, även om hela stallet så klart hade kunnat få vara fullt av färdiga GP-hästar... ;-)
När Simon var iväg och hämtade hem De Lord som hästen heter fick jag ta mitt sargade knä (har ramlat i trappan + blivit sparkad) och trimma två hästar. Båda två hade tagit det lite lugnt i ett par dagar så första halvan av passen gick mest åt att få dem att göra av med energi utan att tappa sin stackars ryttare, men andra halvan av passen var bra på båda två. Duktiga monster.
Red sedan ut på mitt hjärtegull Classico med Simon och Blues. Var så stolt över min lilla bebis som hade alla fyra hovar i marken trots att 1. han också tagit det lugnt i två dagar och 2. vi mötte en rådjursflock och en stor skogsmaskin. Världens bästa lilla Classeman!
Nu sitter jag och kollar på Top 10-finalen från Genève. Känns sjukt att det redan gått ett år sedan vi var där och såg Steve komma trea med Paille... Tiden går fort när man har kul, antar jag. I år är Steve inte med och det är inte någon annan schweizare (eller svensk, för den delen) heller så jag håller mina tummar för Bertram och Scott! Egentligen håller jag väl tummarna för nästan hela gänget, så otroligt bra ryttare och hästar hela högen.
Och gällande rubriken... Har ni några frågor är det bara att fråga på! Lovar att svara på allt (nåväl...nästan i alla fall). Konstigt nog ökar besöksstatistiken för varje dag så ett par nya borde ni i alla fall vara som hittat hit, är det någonting ni undrar över - vad som helst - tycker jag att ni ska plita ner en kommentar. Tscüüüsssss!
December 10
Tionde december och 21 ynka dagar kvar på året. 2015 har varit ett speciellt år för mig. På sätt och vis är väl alla år speciella på sina egna sätt, men faktum är ändå att nog alla har en del år som man knappt minns. 2012 och 2013 är som två utrivna sidor ur en bok för mig. Minns inte ett skit. Minns inte större delen av 2014 heller, för den delen. Visst finns det segment man minns, studenten till exempel, men på det stora hela känns det som två förlorade år.
Jag lovar att, som vanligt, återkomma med en årssummering när det börjar vankas nyår, men tills dess får ni nöja er med grå decemberuppdatering. Dagen till ära har jag varit ledig. Sov till tio!!!!!!! och spenderade resten av förmiddagen på att se The Martian (som var grym, SE DEN!) och efter det snodde jag en häst från Simon och tog en tur i skogen. Tror att de flesta som känner mig från Sverige höjer på ögonbrynen när jag härmed bekänner att jag högst frivilligt rider ut... Med tanke på att det i princip var det värsta jag visste under många år, haha. Nu sitter jag och tittar på livesändningen från dagens stora klass i Geneve; det kan aldrig bli för mycket häst!
Nu till lite punkter från veckan som gått...
# Swisscom/Posten har som jag nog tidigare nämnt slarvat bort min telefon. Helt sjukt, egentligen. Lämnade in den i slutet av oktober då jag gjort sönder laddningsuttaget. Skulle få tillbaka den två veckor senare. Lyckades göra sönder min första reservlur och missade antagligen ett "hej! din telefon är klar"-sms från Swisscom pga detta. Åkte dit när det gått fyra veckor. De sa att de skickat den till mig, men jag hade inte fått nån avi från Posten. Åkte till Posten. Blev utskälld av en arg kvinna som sa att det var mitt eget/Swisscoms fel. Ringde Swisscom. Igen. "Telefonen är hos Posten, de har inte returnerat den hit". Ringde Posten. Igen. "Vi har ingen telefon här". Ringde Swisscom. Igen. Den här gången skulle de kontakta Posten och förhoppningsvis löser det sig SNARAST, annars vet jag inte vad jag gör. Är så förbannat jävla dödsless på att ha en reservtelefon med defekt touchfunktion...
# De har gjort det igen...
# Folk frågar mig vad jag önskar mig i julklapp och då jag inte orkar vara kreativ nog (eller så har jag bara blivit gammal) att göra en önskelista så kommer ett gäng tips här...
- BÖCKER (läser typ allt utom svenska deckarförfattare samt allt som kan klassas under epitetet Politisk Korrekthet/Vänsterpopulism/dyl *kräks i munnen*)
- Vinylspelare (en SNYGG retrovariant från Crosley vore att föredra)
- Vinylskivor (jag hoppas att ni har ett hum om vad jag lyssnar på...)
- Snygga artprints (gärna ett grafiskt skyline-print på Pittsburgh)
- Konsertbiljetter (Libertines och Noel Gallagher spelar i Zürich i vår, hint hint)
- Ridbyxor (går åt i mängder, föredrar allt som inte är rött/rosa/lila och gärna från Animo, Alessandro Albanese, Christina Sport eller Equiline)
- Tavla från Art by Christine
- Halsband med stjärna (stygg häst förstörde mitt i Österrike)
- Stallkepsar (GPA, Kingsland, Cavalleria Toscana... You name it)
- Bruna Ariat Devon Pro-skor
- Bluetooth-högtalare med FETT ljud
- Stooooooora temuggar
- Netflix och FEI TV
- Vinterjacka att ha utanför stallet (Woolrich har en jättefin rosa dunparka..)
#
Fredag and not in love
Grüezi zäme! Är inne på lite lunchbreak och hinner inte sova pga var så seg med sista hästen = bloggtime. Är trött som en jag vet inte vad (kan bero på att jag var hemma okristligt sent i natt...) och för första gången på länge bara längtar jag över att den här jobbdagen ska ta slut... Haha. Nåväl, vi är klara med nästan alla hästarna, så det är mest lite stallgöra som ska göras innan jag äntligen får krypa ner i min varma säng igen.
I förrgår fyllde jag 23. Sjukt, ändå. När jag var liten lekte jag alltid att mina Barbie-dockor var 14 för då "var man vuxen". Vill minnas att det var en tjej i stallet som jag såg upp till som var 14, och hon var tydligen väldigt vuxen... Personligen får jag ändå säga att jag vuxit enormt mycket det senaste året, men jag är fortfarande och kommer nog alltid att vara gravt omogen på vissa punkter... För att citera min kära granne: "Nu vet jag exakt hur det är att vara tonårsförälder" ang. att leva i samma hus som mig. Haha.
På min födelsedag gjorde jag inget särskilt, firade den med restaurangbesök i går i stället. Ska nog fira den i kväll också... Om jag orkar. Hann även med julmarknaden i Zürich samt Ikea i går, så nu är läggan julpyntad och fin. Ska visa bilder så fort jag får tillbaka min mobil som Swisscom/Posten varit så snälla och slarvat bort...
I övrigt finns inte jättemycket att säga om livet. Vi var i Buchs och träningshoppade i tisdags; hela maffian skötte sig bra. Vi har fått en ny häst; ett sexårigt sto efter Arioso du Theillet. Lika glad som jag var över att få mitt första sto, lika ledsen var jag över att få min hundrafemtioelfte skimmel till samlingen... Colorado, som Simon i princip skänkt till mig efter sin olycka, är mest troligt såld. Jättebra för honom, jättedåligt för mig. Speciellt efter i dag när vi för första gången fick igenom galopparbetet så pass att jag inte hade 700 kg häst i handen och faktiskt kunde ha honom helt rund och låg i stället för i fullt sken och med näsan rakt fram!
Om jag inte redan berättat det så kommer jag hem till Sverige över jul. Har två veckor semester och tänkte spendera i alla fall en av dem i mitt inte alltid så kära modersland. Var ju inte hemma alls över jul/nyår i fjol, så det ska ändå bli skönt... Jag är ju trots allt en sucker för allt vad julen innebär.
Nu ska jag ut och borsta hest. Auf widedersehen!
Nu ska jag ut och borsta hest. Auf widedersehen!
Hard work work
Så... Jag sa alltså sist vi talades vid att jag hade mycket att göra då min ena kollega har semester. Det var INGEN-JÄVLA-TING mot hur mycket jag har att göra nu. I förrgår red Simon en av de nya och gick omkull med resultatet punkterad lunga. Han kan med andra ord egentligen inte göra någonting, och även om han är världens snällaste och verkligen försöker göra så mycket han kan så... Går det inte riktigt att rida åtta hästar om dagen med en lunga som är kaputt.
Med andra ord är jag numera inte bara groom utan beridare också... Yay, haha. Har i dag hunnit rida Floyd, Blues, Classico och Colorado mellan allt annat som ska göras, och detta med varierande resultat. Floyd och Colle skötte sig fint, Blues satt jag på för första gången och han var h e m s k; verkligen inte min typ av häst. Classico hjälpte Simon mig med och även om jag känner mig som världens sämsta + obegåvade ryttare så går det inte att komma ifrån hur mycket jag tycker om den hästen. Munnen är jättesvår men han är så otroligt kul att rida, verkligen min typ av häst. Hade dock hellre stått på marken och sett Simon rida, för herregud vad jag tappat allt vad ridkänsla heter, men man kan inte få allt här i världen...
Annars har här inte hänt mycket nytt. Fick av förklarliga skäl ge upp min lediga dag denna vecka men kan inte klaga direkt. Min hjärna har ändå varit på bråkhumör de senaste dagarna (obs det finns en anledning och det är inte att jag har någon diagnos (mamma jag tittar på dig nu)) SÅ lika bäst att hålla sig sysselsatt så att man inte deppar ihop helt.
NU: slaggish. VET att klockan är typ åtta men alltså... Jag jobbar 07-19 utan break och JÄVLIGT hårt för tillfället. Jag är ursäktad!
We are a secret, can't be exposed
Bloggtorka deluxe. Som vanligt. Är i princip aldrig hemma om kvällarna och på lunchen... Ja, helt ärligt brukar jag inte ens ta lunch för tillfället då jag har NOLL ZERO NADA motivation till att varesig skriva roman eller blogg, och då kan jag lika gärna jobba ett par timmar extra och få lite mer gjort. I dag har jag jobbat 07-20 utan break. Jobbar egentligen 07-12 + 14-17:30 men ser som sagt ingen mening med att inte göra någonting vettigt i två timmar mitt på dagen samt att jag trots allt gillar att vara ensam i stallet om kvällarna. Just nu har jag dessutom svinmycket att göra då min kollega som har hand om chefens hästar är på semester den här veckan = jag har både Simons och alla min chefs hästar, och även om Simon gör MYCKET är det fortfarande väldigt mycket mer än vanligt på mina dagsagendor. I nuläget ser väl dagarna ut på ett ungefär så här...
07-09 Fodra, mocka och sopa båda stallen, göra i ordning första hästen åt S
09-9:30 Släppa ut de hästar som inte ska ridas under förmiddagen
09-11 S rider ca tre hästar inan lunch så de gör jag i ordning samt rider fram, mellan hästarna allmänt stallpyssel
09-11 S rider ca tre hästar inan lunch så de gör jag i ordning samt rider fram, mellan hästarna allmänt stallpyssel
11-12 Tar in hästarna som varit ute, lunchmockar samt fodrar
12-14 Här har jag egentligen lunch men brukar försöka rida någon häst samt putsa det som använts under fm
14-16 S rider en eller två hästar, så samma sak som under fm + släppa ut de som ridits under fm
15:30-16:30 kvällsmockar, ger hö, sopar inne & ute och tar in de som är ute
17-17:30 Putsar och städar upp i stallet, fodrar kvällskraft
17:30 Nattar hästarna, dvs ryktar, fixar hovarna, byter täcken, lindar osv
14-16 S rider en eller två hästar, så samma sak som under fm + släppa ut de som ridits under fm
15:30-16:30 kvällsmockar, ger hö, sopar inne & ute och tar in de som är ute
17-17:30 Putsar och städar upp i stallet, fodrar kvällskraft
17:30 Nattar hästarna, dvs ryktar, fixar hovarna, byter täcken, lindar osv
Det var väl ungefär det... Kan förstå att det inte låter som drömmen för någon annan men för mig så är det verkligen allt jag älskar. Om jag inte var född till att skriva så måste jag ha satts till denna jord för att jobba som groom. Även när jag själv red lite mer seriöst tyckte jag nog helt ärligt mer om att ta hand om hästarna än att faktiskt rida och tävla... Finns på riktigt få saker i världen som får mig att må bättre än att pussa mina hjärtan god natt med vetskapen om att de står renborstade, i rena och lagom varma täcken på en fluffig och ren halmbädd.
NÅVÄL. Vad har hänt sen sist? Mycket och lite, skulle jag säga. Dels har jag HOPPAT!!!!! för första gången på jag vet inte hur länge. Vi har fått två nya hästar; Colorado (*06 e. Colandro-Landgraf) samt Flying Cornet (*10 e. Cornet Obolensky-For Pleasure) och den förstnämnda rider jag en del, vilket så kalrt är kul... Tills Simon säger att jag måste hoppa, hahaha. STOR som ett hus och stark som ett X2000 är han, men otroligt snäll och scope så att det räcker och blir över. Påminner lite om Nisse som jag red under en period som junior, och han var ju världens bästa, så...
Förra helgen var jag ute med Lucie och Lucie, vilket nog var min bästa utgång på jag vet inte hur länge. Ett ganska bra kvitto på det var att jag kunde dansa och ha kul utan att känna mig totalt socialt handikappad trots att jag bara druckit en!!!! dry martini. Livet som ständig chaufför är alkoholfritt men faktiskt ganska nice, ändå. Var hemma en halvtimma innan jobbet, men det var det värt.
I söndags kom Nora äntligen hem efter att ha svikit mig för en vecka i Sverige. Jag plockade upp henne på flygplatsen och belönades rikligt med typ... två kilo svenskt lösgodis samt en massa Marabou. KÄRLEK. Var även hos Nora och umgicks med henne + hennes team i går, alltid lika trevligt och alla tycker alltid att jag är lika hjärndöd som sätter mig och kör 45 min till Zug efter jobbet. De fattar liksom inte att 45 min är nästgårds i Sverige...
Vad finns där mer att säga? En massa, helt säkert, men nu måste jag sova. Vi hörs när vi hörs!
P.S. Har gjort sönder tre mobiler på tre veckor. Min nr 1 är förvisso på lagning och borde vara tillbaka snart, men att jag lyckats ha söndet BÅDA mina extralurar är ta mig fan uppsendeväckande. D.S.
P.S.2. Fjärde fortkörningsboten på en jävla månad är ett faktum. Oklart hur svårt det ska vara att inte köra för fort... D.S.2.
Autumn dreams and heartbreak leaves
Torsdag kväll. Jag har jobbat varje dag sedan förrförra måndagen och det känns inte ens jobbigt att klockan är ställd på halv sex även i morgon. Livet är så himla bra just nu, om någon missat det. Av just den anledningen tycker jag inte att det är jätteinspirerande att blogga eller ens skriva över huvud taget. Faktum är att jag ägnar lika mycket tid åt att försätta mig i en mörk sinnesstämning som jag gör på att skriva i den där eftersträvansvärda sinnesstämningen. Kan säkert låta märkligt, men har man under ett års tid försökt få klart en roman med arbetsnamnet "den sorgligaste bok som någonsin skrivits" är det inte jättebra för produktiviteten att livet är en dans på röda rosor.
Men kanske ska man bara njuta, ändå. Jag har alltid varit dålig på det; alltid blickat bakåt på allt jag aldrig kommer att uppleva igen, eller hur mörkt livet varit. Allt oftare kommer jag på mig själv med att nästan behöva nypa mig i armen, för att förstå att livet faktiskt är precis så här bra.
Också i dag har varit en fin dag. Gårdagskvällen spenderades i Zug med Nora och hennes kollegor ackompanjerat av rödvin och scharkisar. Gjorde stallet lite snabbt på morgonen och sedan hade vi en lugn förmiddag; Simon red Nemo på morgonen och sedan red vi ut på resterande fyra. För tillfället har vi nästan 20 grader varmt vilket varit mer än välkommet efter ett par veckor då det tagit tio minuter att bara få på sig alla lager kläder varje morgon. Med andra ord var det mer än lovligt skönt att spendera ett par timmar på våra fina ridvägar.
Annars är det väl ungefär samma som vanligt. Nya stallet stod äntligen klart i helgen och i tisdags flyttade vi in. Är så HIMLA glad att slippa det tillfälliga stall vi stått i sen jag kom hit som både var litet, mörkt och allmänt sjaskigt... Solarium, duschspilta med både kallt och varmt vatten samt fungerande vattenkoppar känns som rena lyxen, haha.
Så mycket mer har jag nog inte att berätta, mer än att Nora fyller år på fredag vilket givetvis ska firas. Har dessutom lyckats se till att vara ledig på lördag vilket blir min första lediga helgdag... Sedan jag flyttade till Schweiz för snart ett år sedan. Sjukt, ändå. Nu ska jag försöka få i mig någon form av föda vilket inte varit det lättaste sedan jag drabbades av en djävulsförkylning förra veckan (folk snackar om man colds, det är 1000 gånger mer synd om mig just nu) samt FINALLY ta mig tiden att se Amy. Ha det så FÄJNT så hörs vi.
MAGISK morgon här om dagen. Gården ligger en bra bit över havet (Züri är väl ca 900 möh, och vi är ytterligare högre upp) så väldigt många morgnar ser ut så här, men denna var något alldeles extra. Frågan var vem som var räddast, jag eller Nemo, när det plötsligt stod ett gäng kalvar framför oss...
Glada killar i nya stallet!
Har ÄNTLIGEN hittat TGOTT på engelska här i Schweiz. Har velat läsa den huuuur länge som helst, eller ja, sen den kom ut, och so far har den inte gjort mig besviken.
Lovade mig själv att inte få en favorit här... Gick så där, denna kille har stulit mitt hjärta big time
Simon skickade ut mig själv i skogen trots att han vet att mitt lokalsinne är bedRÖVlig. Efter en timme på villovägar hamnade jag och Floyd på en golfbana...
