Åååååååååh, LIVET. Varför kan du inte bara vara fjäderlätt och behaglig, typ, alltid? Ska det vara för mycket begärt, verkligen? De sista veckorna, ja, precis hela 2016 faktiskt, har varit tyngre än ett kryssningsfartyg och det har känts som att jag burit halva jorden på mina axlar. Var till och med riktigt illa därann ett tag, så illa att jag på allvar började undra om jag kanske hamnat i en depression igen. I ärlighetens namn vet jag inte allt om vad för kriterier som ska uppfyllas för att man ska konstateras kliniskt deprimerad; jag vet bara att jag var Deprimerad med stort D i sex långa år och att en svacka över en knapp månad inte är att jämföra med det.

 

Det jag dock kan säga är att jag haft besök av min inte alls bästa kompis, Ångesten, i princip sedan jag slog upp ögonen på nyårsdagens morgon. Nog för att januari är en deppig månad, men januari 2016 har varit någonting alldeles extra. Negativt menat, då. Att ständigt gå från att inte känna någonting annat än bara tomhet till panikångestattacker från helvetet är inte kul. Det har nog varit lite för mycket av allting på en och samma gång, för nu börjar jag få lite mer rätsida på livet och med det har livskvaliteten skjutit i taket. Nåväl, jämförelsevis, i alla fall.

 

Hur som haver... Januari har helt enkelt varit en deppig månad och jag har således inte så mycket att dela med mig av. Var i Tyskland med Nora och hämtade hem hennes nya lilla valp, Millie, i tisdags och i går var jag ute och käkade och drack somriga (allt för att glöma alla minusgrader) drinkar med några av tjejerna från stallet. Det är ca allt som sticker ut från det vardagliga. 

 

I dag har jag jobbat som vanligt. Allt med jobbet känns super för tillfället och det är jag tacksam för. Det vore att överdriva att säga att jag är GLAD när alarmet bryter nattens tystnad om morgnarna, men så fort jag fått i mig lite kaffe och hoppat i kläderna är jag uppriktigt lycklig - varje dag. Red Cornet i dag vilket var jättekul. När han kom hit i november förra året anlände han med arbetsnamnet "The psychopath" och kom hit för att hans ägare inte ville riskera livet varje dag, så knäpp var/är han. Det var även honom som Simon åkte av och skadade sig rätt illa i slutet av förra året... Jag har dock fattat tycke deluxe för denne gänglige och smått hysteriske kille, och med mig är han faktiskt lugnet själv! Med tanke på hur mycket jag normalt sett avskyr att sitta på nerviga odjur tycker jag faktiskt att jag kan få vara lite stolt över att jag klickat med just denna häst ;-)

 

I kväll skulle vi egentligen på riders party i Kloten men NEJ samtliga av mina vänner har svikit mig och även om jag känner en hel del folk som ska dit tänker jag inte gå dit själv... No chance, inte med mina obefintliga sociala skills, haha. Jobbar dessutom själv i morgon så försöker bota besvikelsen med att intala mig att det är bättre att inte vara dödsbakis i morgon... Går så där, hehe.

 

Och neej, jag har fortfarande inte lyckats lägga över bilderna från mobilen till datorn...

 

Den 11 november 2005 hörde jag Bowie för första gången. I alla fall var det då jag för första gången blev medveten om hans existens. Faktum var att det var tack vare svenska Idol som jag föll för geniet som verkade komma från yttre rymden. Jag var vid den tidpunkten 13 år gammal och direkt besatt av tv-programmet, oäch när deltagaren Sebastian Karlsson framförde Bowies "Life on Mars" var det någonting av det mest magiska jag dittills skådat. Jag sökte upp musikvideon på Bowies original och blev totalt hänförd. Det här var någonting nytt fast ändå så gammalt. Och bra.

 

Jag kan inte säga att jag levt mitt liv som någon större Bowie-fantast, men på sätt och vis har han alltid funnits där. Jag har lyssnat igenom plattorna ett antal gånger, stått med armarna rakt ut och känt mig LEVANDE till Heroes på flaket på en pick up som susat fram genom Fort Pitt Tunnel, skriksjungit Starman på en miljon förfester och tyckt att The man who sold the world varit världens bästa låt. För mig är nog Bowie kanske framför allt mannen bakom soundtracket till filmen i mitt liv; The Perks of Being a Wallflower. Det finns ingen låt som hade kunnat ta Heroes plats i den filmen.

 

David Bowie är en av de där människorna som känns som att de alltid har funnits och som att de alltid kommer att göra det. Nu gör han inte det och jag kan inte alls förstå det. För att han är borta innebär också att mina egna Gudar en dag kommer att vara borta. Macca. Dylan. Keith. De är inte odödliga, även om det känns så. 

 

Världen har blivit en lite mer färg- och talanglös plats. Starman har hittat hem. Legendaren har blivit legend.

 

 

 

 

God afton. Semestern är slut och i morgon har jag redan jobbat i en vecka sedan jag kom hem från Tyskland. Förutom att det SPÖregnar konstant och är SNORkallt (okej, okej, jag vet att ni har det kallare i Sverige...) så känns det underbart. Har en smärre sakna-tävling-depression men förutom det, så! Jobbmässigt, i alla fall. Har, som ni kanske kunde utläsa av föregående inlägg, en liten backlash i livet. Beror inte på någonting särskilt, allt är ganska bra men jag är väl en trasig själ, helt enkelt. Blir bättre och bättre på att leva med och acceptera det för varje dag som går.

 

Veckan som gått har mest bestått av... Ridning, känns det som. Red ingenting i Sverige och sedan red jag Dubi två gånger i Tyskland men det kändes ändå lite kantigt att sitta upp på Classico det första jag gjorde när jag var tillbaka på jobbet. Framför allt när det första han gör när jag sätter foten i stigbygeln är att glädjebrumma och bocka iväg som en dåre... Haha. Tanken var att jag bara skulle värma honom åt Simon men som straff för att jag alltid är så mesig blev jag tvingad att rida hela passet själv. Svettig Classico och svettig Lovisa!

 

I torsdags var jag med Nora i Basel och kollade på de 5*iga tävlingarna. Såg bara en klass och ingen av mina två storfavoriter var där så tävlingsmässigt var det väl inte så inspirerande, MEN kul att träffa en massa folk man inte sett på länge, i alla fall! 

 

I dag har jag jobbat all by myself så hästarna har fått ta det lite lugnt. Conte och Tussi fick bara promeneras, Nemo joggades i skogen och Cornet samt Lord fick gå på lina. Hann med hela gänget på förmiddagen och kunde således med gott samvete spendera eftermiddagen i soffan framför Basels GP som Christian Ahlmann inte så oväntat vann...

 

Har fortfarande strul med bilduppladdningen, ni får klara er med den enda bild jag lyckades ladda upp. Från när jag och vår nya Conte var ute i regnet!

 

Ingenting. Ett ingenting som känns i hela kroppen och allt som är jag. Jag har känt den känslan förr, för den känslan har funnits inom mig så länge att den en gång var jag. Tomhet borde inte kännas, tomhet borde bara vara just ingenting men det är det aldrig. Tomhet känns utan att kännas. Tomhet tar bort alla andra känslor och lämnar dig tung och tom, men ändå full av obehag.

 

Scrollar igenom sociala medie-arkiv. Mina. Hamnar i hösten 2014. Allt är svart och vitt och grått. Mest svart. Det är första gången jag ser tillbaka, första gången jag kan se på den där tiden utifrån. Kanske hade jag trott att det skulle kännas annorlunda. Kanske borde jag vara glad, glad över att allt är så mycket bättre. Att allt ordnade sig till slut. 

 

Jag är inte glad. Jag är tom. Jag är ingenting.

 

Det ska inte vara så lätt att fälla en genuint lycklig människa. En lycklig människa ska klara av att stå på benen genom storm och höga vågor. En lycklig människa ska inte lägga sig platt för en liten vindpust. Men jag vill så jävla gärna, vill så jävla gärna att allt bara ska funka och få vara bra. Oftast är det det. Men så blir allt tyst och stilla och ensamt och demonerna kommer tillbaka. Sliter i mig, skriker på mig och lämnar mig kvar med ingenting annat än det stora ingentinget.

 

 

Efter årsresumé kommer... Julresumé. Kan vid ett svagt tillfälle ha utlovat bloggning från Sverige men icke, så det kommer nu i stället. Har som sagt två veckor semester och valde att spendera den första i mitt kära hemland. Kunde inte åka hem i fjol så det var ytterst uppskattat att få fira julen så som den ska firas; med nära och kära. 

 

Anlände till Götet den 21a och därefter väntade ett par hektiska dagar med julklappsshopping deluxe. Hann även vara med på lite julhoppning på hemmaklubben där jag fick lov att pynta lillasyster och Challe från hovar till hjässa. Lillkillen var lika duktig som alltid och sprang helt ostörd runt med julgranskulor i manen och glitter i svansen.

Julafton firades som vanligt först i stallet, sedan hemma med mamma, pappa, bror och syster och med julklappsöppning samt jullunch. Därefter Kalle och sedan hem till mormor och morfar för vidare firande med stora släkten. Det var en ganska vanlig julafton, precis som det ska vara. Gillar inte alls traditionsbrytande som verkar vara väldigt inne om man ska tro diverse bloggare och podcastare...

 

Efter julafton kommer juldagen och juldagen är lika med hemvändarfest. Förade hemma hos Heddan med mitt favoritsquad och efter det tog vi oss till Hotet som för en gångs skull levererade precis så mycket som man alltid önskar att det gjorde. Träffade så många gamla vänner och hade SÅ kul. 

 

 

Den 29e åkte jag hemåt igen efter att ha hunnit med bland annat en roadtrip med brorsan till Kungsbacka, klippning hos min hemmafrisör och catching up-date med Sara, samt en del JVM-hockey. En, på det stora hela, härlig Sverige-vistelse!

 

 

Efter en natt i Düsseldorf var jag åter i Schweiz och fullt redo för nyårsfirande i Zug med diverse hästfolk. Det blev en fantastisk afton med fondue, champagne i mängder och beerpong där mitt lag vann samtliga matcher. Kan väl säga som så att svenskarna var lite vassare än slovakerna, schweizarna, tyskarna och skotten!

 

Nyårsdagen spenderade jag dödligt bakfull med att köra till Tyskland där jag är nu. Lovisa och Pascal är i Sverige så jag är här och passar deras hästar i några dagar. Bäst av allt var att återförenas med världens bästa Dubi som var SÅ glad och gnäggade och sprang efter mig i boxen varje gång jag gick förbi ♥ Nu har jag varit här i två dagar och i morgon åker jag hemåt igen. På måndag är min semester slut och jag ser fram emot lite vardagsrutiner igen!

 

 

Firade inte in det nya året och sov på tolvslaget. Vi hade snö i mängder och Maria var här sedan ett par dagar innan jul. Vi spenderade en massa tid ihop och hade väldigt kul. Var på mina första tävlingar i Schweiz och startade maxat med sex respektive åtta hästar. Var SJUKT impad över kvaliteten på de regionala/nationella tävlingarna här. Var i Basel och tittade på de 5*-iga tävlingarna där vilket var kul men inte lika kul som att vi parkerade bilen på en företagsparkering som låstes om kvällarna = vi var tvungna att köra ut på en jävla trottar/busshållsplats inför 50+ människor, hahaha. Evita hoppades under ryttare för första gången och var amazing. Lovisa åkte av Coco och låg på sjukhus i sex långa veckor vilket så klart mest var jobbigt då det var en otäck olycka + allt som följde för Lovisa men också för att jag och Pascal var ensamma med arton hästar under dessa sex veckor.

 

Årets andra månad slutade med att jag fick se mitt favoritlag vinna Super Bowl för första gången. Tror att jag sett finalen varje gång sedan 2010 men detta var första året som jag såg den efter att jag faktiskt börjat fatta och intressera mig för sporten, så det var så klart kul. Lovisa var kvar på sjukhuset och jag + Pascal jobbade skiten ur oss på hemmaplan. Vissa dagar hade jag 10+ hästar att bara longera; det började kännas lite som en fabrik i stället för ett stall. Gusti bröt benet och fick somna in hemma på stallplanen. Var på Ikea för första gången sedan jag flyttade till Schweiz men i övrigt gjorde jag absolut inget annat än att jobba och sova. ELler just det... Efter tre raka månader i Schweiz åkte jag hem till Sverige för lite semester över Göteborg horse show! Hade ASkul, var ASfull på ryttarfesten och var ASglad när Steve vann WC-kvalet med Paille.