Lever men bara knappt. Börjar inse att det här inte är någon svacka, det är The real thing. Och jag kommer nog inte att ta mig upp på egen hand den här gången. 

 

Det var längesedan jag förlikade mig vid tanken av att jag nog aldrig kommer att bli helt lycklig och tillfreds igen. Livet blev lite lättare då. Slutade söka efter lyckan och accepterade livet som det var. Accepterade att det är hemskt att vakna. Varje morgon. Accepterade att jag är likgiltig inför nästan allt efter fem sekunder, att ingenting kan få mig att känna på riktigt längre.

 

Är nästan alltid frånvarande då mina tankebanor ständigt upptas av existentiella frågor. Vad är det egentligen för mening med allt? Är det här allt det blev? Är det så här det ska vara i 50+ år till? Jag tror att jag tänker mer på döden än vad jag faktiskt deltar i livet. Det har blivit som en drog, en undanflykt. Min allra mest spännande, lockande och bästa vän som ropar mitt namn så fort den får chansen.

 

Vet inte ens varför jag skriver det här här. Ville ge ifrån mig någon form av livstecken, antar jag. Hade kunnat berätta om fantastiska tävlingar, nätter i Bryssel och roadtrips med underbara vänner, men nej. Mitt liv innehåller förvisso de bitarna också, men det är svårt att glädjas åt när ens inre är som att man tuggat i sig ett paket svarta kritor. 

 

Fuck you, livet.